Personregister
Lindonwing
Lindonwing gled sakta in mot dockningscentralen hon blivit tilldelad.
"Håll henne stadig" sa kapten Keegan helt i onödan. Hennes styrman hade manövrerat skeppet tillräckligt länge för att veta alla hennes hörn.
Lindonwing dockade utan problem och det eviga surret av motorerna dog ut och ersattes av ett dovare ljud från den flygande staden.
"Collins, har du delat ut vaktpassen?" fortsatte han.
"Ja, sir. Vi är helt redo." svarade förste styrman med ett avslappnat leende. Oliver Keegan såg sig omkring på kommandobryggan med sina bruna ögon, alla längtade efter att få gå i hamn efter tre veckors flygning.
"Vincent" han vände sig till den robuste mannen på andra sidan rummet, som trots sitt lite dumma utseende var ett taktiskt geni. "Du har befälet ikväll"
"Kapten" kommenterade Vincent med besviken röst.
"Vi kommer inte dra upp några affärer ikväll, men binder vi några kontakter söker vi upp dem imorgon." Vincent suckade, hans kapten såg förbi hans kommentar.
"Juliette kommer inte att bli glad." muttrade han.
"Lediga" sa Keegan och reste sig med ett leende. Han vände sig mot Paul Collins. Förste styrman var längre än Keegan och bar sitt långa rödblonda hår i en hästsvans.
"Vad sägs om att ta och leta reda på Kimothy och hitta en pub?" sa Keegan. Paul bytte ett leende med andre styrman Mary-Ann som satt med korslagda ben i en stol bredvid dörren.
"Jag hoppas de har något bra lagrat vin" svarade hon och reste sig elegant i sin mörklila klänning. Hon var mullig och lång, lika lång som Paul och utstrålade beslutsamhet. Hennes bruna hår var utsläppt och räckte till midjan. Keegan såg mellan sina befäl men utan någon vidare kommentar ledde han dem från kommandobryggan för att leta reda på Lindonwings mekaniker.
"Gud vad jag saknat konjak" sa Keegan där de satt vid ett hörnbord. Kimothy, chefsmekanikern, var inne på sin tredje öl och väldigt glad.
"Bara för att du inte tog med dig tillräckligt från Bordeaux." skrattade han.
"Jag tänkte inte bjuda!"
"Nähe, du blir bara lite blödig när du är nykter" inflikade Mary-Ann som bara läppjat på sitt vinglas. De skrattade gott alla fyra.
Den flygande staden de var i var den största i sitt slag. Hon hade börjat som en obunden fristad, Målngläntan, men hade blivit kapad av Preussen. Preussen hade döpt om henne till Himlen Handel Centrum, men ingen kallade staden det. Mycket pengar hade investerats i staden och den var stor nog att ta emot trettiotvå fullstora skepp samtidigt. Trots det var Molngläntan mer en piratstad än något annat. Handel var dess kärna men ingen frågade var varorna kom ifrån.
Inne på en av Molngläntans pubbar satt nu de fyra vännerna och skrattade gott. Det robusta bordet var fastsatt i väggen och två långa träsoffor stod på var sin sida. Det var en liten pub med dunkelt ljus och glad musik. Det var en äldre man på fiol och hans yngre vän på irländsk trumma.
Ett kyligt vindrag välde in när den tunga ytterdörren öppnades. Keegan som satt med ryggen mot väggen såg i ögonvrån hur två unga kvinnor klev över tröskeln. De var varandras motsatser. Den första hade mörkt långt vågigt hår, bar en smaragdgrön klänning med djup urringning och höga skinnstövlar. Hon bar en kort svart skinnjacka som hängde lätt över axlarna. Hennes vän såg ut att vara yngre, hon var kortare och hade en mer ihopsjunken hållning. Hon knäppte långsamt upp sin bruna skinnkappa. Under var hon dovt klädd. En tjock brun vinterkjol, beige skjorta och brun väst. Hon hade sitt rödblonda hår slarvigt instoppat i en brun plufsig mössa. Keegan fick intrycket av att hon frös. Han log åt ett dåligt skämt Kimothy drog men iakttog de två vännerna i ögonvrån.
"… eller hur kapten?" Keegan såg drucket på Collins som satt innanför honom.
"Ursäkta?" sa han. Kimothy skrattade ner i sin öl.
"Du är svag för unga kvinnor" flinade Kimothy. Keegan log lite snett och svepte slutet av sin konjak. Mary-Ann armbågade mekanikern lätt och tog sin andra munfull vin för kvällen.
"Ursäkta, kan vi sitta här?" frågade en mjuk röst och Keegan vände uppmärksamheten från Collins till kvinnan rösten tillhörde.
Hennes ögon var brungröna.
"Välkommen till vårt bord" sa han något häpet. "Ursäkta att jag inte ställer mig sköna dam men jag är något berusad." Hon rodnade men log lite okynnigt.
"Jag är Elisabeth McSommir" presenterade hon sig och satte sig bredvid Kimothy.
"Jag heter Kimothy, jobbar som mekaniker åt Oliver" Han nickade gladlynt mot Keegan.
"Jag är Paul Collins, förste styrman på Lindonwing, Det här är Mary-Ann, andre styrman och mannen vars konjak stigit honom åt huvudet är vår kapten. Mr Oliver Keegan." McSommir log.
"Jag sitter med de högsta befälen av ett skepp? Jag känner mig hedrad."
"Ni kom hit ensam?" frågade Mary-Ann även om Keegan var säker på att fotsteg aldrig undgick hans andre styrman.
"Jag frågade om plats för flera eller hur?" sa McSommir.
"Sant" nickade Kimothy. Som om hon känt att de pratade om henne kom den andra flickan bärandes en bricka med glas.
"Jag frågade vad de hade beställt och tog en runda till." Hon slog sig ner bredvid Keegan och bytte kvickt ut hans tömda glas mot ett påfyllt. Kimothy lyfte av vinglaset och ställde det framför Mary-Ann som inte gav det en blick. Keegan lyfte förvånat av det låga whiskeyglaset och ställde det framför Paul. Hans blick var fäst på flickan bredvid honom. Hennes brytning var helt okänd för honom.
"Och ni är?" frågade Keegan.
"Lady McSommirs… förkläde kan man säga. Det är hon som bjuder." Flickan kastade en blick på sin arbetsgivare. "Det var dyrt" la hon till.
"Jag tror Mr Keegan syftade på ditt namn" log Lady McSommir. Flickan rodnade knappt märkbart. Hon vände huvudet mot Keegan och mötte nyktert hans blick.
"Jag heter Astrid Alfredsdóttír, trevligt att träffas, kapten." Hennes namn uttalades längre bak i munnen och r:en rullade långt nere i halsen.
"Astrid Alfredsdottir" försökte Kimothy med drucken röst. McSommir fnittrade ner i sin i princip alkoholfria cider. Keegan förstod varför. Kimothy kom inte i närheten av hur Alfredsdóttír uttalade sitt namn. Den hattförsedda flickan skrattade.
"Klarar du inte av att uttala mitt namn, säg det inte alls."
"Astrid Alfr…" försökte Kimothy igen.
"Jag skämtade inte." avbröt hon.
"Men vad kallas du i såna fall?" fortsatte Kimothy. Paul lutade sig fram lite över bordet och började tala lågmält med Mary-Ann.
Keegan såg mellan de två pågående samtalen men bestämde sig fort för att låta befälen diskutera ifred.
"Men kan ni uttala detta exotiska namn Lady McSommir?"
"Astrid" sa hon brett leende som ett eko av Alfredsdóttírs uttal.
"Och jag kallas oftast 'du där'" svarade Alfredsdóttír på Kimothys fråga. Keegan och Kimothy utbytte en blick.
"Vi får helt enkelt kalla henne något" sa Keegan och ryckte lätt på axlarna.
"Men vad? Har du några speciella färdigheter?" fortsatte Kimothy.
"Jag är bra på att bära sprit" sa Alfredsdóttír med helt seriös blick men Keegan såg på henne i ögonvrån. Hennes stela mungipor antydde om att hon höll på att börja skratta.
"Vi kan helt enkelt korta ner hennes namn något." sa han.
"Som vad? Asid?" Det började rycka i Alfredsdóttírs mungipor.
"Jag tänkte något på hennes efternamn. Alfdo eller liknande." McSommir skakade av skratt men hon skrattade inte högt.
"Kan ni inte komma på något mer feminint?" sa Alfredsdóttír anklagande men med ett leende.
"Jag tycker Alfi" sa Lady McSommir leende och hon uttalade smeknamnet med Alfredsdóttírs accent. Men det var lätt att härma.
"Alfi" Kimothy smakade på ordet.
"Det är betydligt lättare att säga." Alfredsdóttír suckade och tog en klunk ur sitt låga glas.
"Vodka?" frågade Keegan.
"Jo, de hade slut på akvavit"
22 apr. 2010
19 apr. 2010
Personregister för Lindonwing
Personregister
Oliver Keegan: Kapten på Lindonwing
Paul Collins: Förste styrman
Mary-Ann: Andre styrman
Vincent Jonson: Taktiker på Lindonwing och ihop med Juliette
Juliette Gide: Fransk, ihop med Vincent
Kimothy: Mekaniker på Lindonwing, Olivers bästa vän
Mr Jones: Navigatör och meteorolog på Lindonwing, undervisar skeppspojkarna
Elisabeth McSommir: Adelsdam på resande fot
Astrid Alfredsdóttir (Alfi): McSommirs sällskapsdam och förkläde, isländsk
Mrs Smith: Kökschef på Lindonwing
Mr Grant: tystlåten matros på Lindonwing, far till Tim Grant
Tim Grant: 14 år och skeppspojke på Lindonwing
Fritz: 13 år, vän till Tim, holländare
Oliver Keegan: Kapten på Lindonwing
Paul Collins: Förste styrman
Mary-Ann: Andre styrman
Vincent Jonson: Taktiker på Lindonwing och ihop med Juliette
Juliette Gide: Fransk, ihop med Vincent
Kimothy: Mekaniker på Lindonwing, Olivers bästa vän
Mr Jones: Navigatör och meteorolog på Lindonwing, undervisar skeppspojkarna
Elisabeth McSommir: Adelsdam på resande fot
Astrid Alfredsdóttir (Alfi): McSommirs sällskapsdam och förkläde, isländsk
Mrs Smith: Kökschef på Lindonwing
Mr Grant: tystlåten matros på Lindonwing, far till Tim Grant
Tim Grant: 14 år och skeppspojke på Lindonwing
Fritz: 13 år, vän till Tim, holländare
18 apr. 2010
Långt inlägg!
Oj vad det var länge sen jag skrev här! Och vad mycket som har hänt!
Jag har cosplayat, turnerat, fyllt 19, blivit ansvarig för en skrivar-grupp och skaffat pojkvän.
Mycket!
Men om vi tar en sak i taget ;) Cosplay, det var awesome! vi hade jätte kul, jag älskar älskar älskar att spela teater och några officiella bilder: The True North, Better luck next time Den, I've waited for you
19... Jag börjar ha lite ålderskomplex, faster, ska flytta hemifrån, skaffa ett liv, men nu har jag en pojkvän (!) så livet känns underbart!!!!!
Lite om vad jag hittade på när jag fylde 19, Film
Jag har blivit co-founder för en grupp som heter Nordic-Writing, en samling av nordiska författare på Deviantart och ska försöka hålla koll på dom, ge feedback på texter mm =D
Och nu i helgen var vi på turné med vår fantastiska kör United! Och nu på hemvägen snodde/lånade/tog/fick några tjejer bakom mig tag på min skrivbok där jag skriver Lindonwing. Och de tyckte den var som en riktig bok! Jag blev überglad!! och samtidigt har jag känt hur Sawaels irrfärder börjat slita i mig, på det negativa sättet.
Jag är i upplösningen på mitt i denna roman och jag har hållit på med den i ganska precis tre år. TRE ÅR! och jag känner att det är väldigt mycket att skriva över på datorn. Därför har jag enväldigt bestämt mig för att sluta lägga upp kapitel i Sawaels Irrfärder här. Jag kommer att bearbeta de kapitel som finns ute, för ni ska veta att de behöver finslipning ^^;
Varför? För att det känns för svårt att sätta sig in i något jag skrev för så länge sen, speciellt eftersom jag i mitt renskrivande snart kommer till min ursprungliga skrivbok där allt inte riktigt stämmer överens med storyn.
Men misströsta icke, jag har tänkt lägga ut min novell/roman Lindonwing här istället ;) Den är kortare och jag är mycket mer pepp på att skriva över den på datorn då det nästan bara är att skriva av det som står ;) Och den är färsk, jag började skriva den efter höstlovet.
Så, mina pågående projekt:
PROJEKTARBETE - stjäl all min tid, förutom när jag är med min pojke
Novell tävling förr Norran - Evghet, ska skicka in
Novell tävling på DA om känslor, på engelska - planerad, får se om jag hinner
Sawaels Irrfärder, slutet - Håller på
Lindonwing - Berättarstadiet, passerat hälften. Utkast, 54s. Digital, just börjat.
Och som smakprov inför Lindonwing får ni här det första stycket:
Lindonwing gled sakta in mot dockningscentralen hon blivit tilldelad.
”Håll henne stadig” sa kapten Keegan helt i onödan. Hennes styrman hade manövrerat skeppet tillräckligt länge för att veta alla hennes hörn.
Lindonwing dockade utan problem och det eviga surret av motorerna dog ut och ersattes av ett dovare ljud från den flygande staden.
”Paul, har du delat ut vaktpassen?”
”Ja, sir. Vi är helt redo.” Oliver Keegan såg sig omkring på kommandobryggan med sina bruna ögon, alla längtade efter att få gå i hamn efter tre veckors flygning.
”Vincent” han vände sig till den robuste mannen på andra sidan rummet, som trots sitt lite dumma utseende var ett taktiskt geni.
”Du har befälet ikväll”
”Kapten” kommenterade Vincent med besviken röst.
”Vi kommer inte dra upp några affärer ikväll, men binder vi några kontakter söker vi upp dem imorgon.” Vincent suckade, hans kapten såg förbi hans kommentar.
”Juliette kommer inte att bli glad.”
”Lediga” sa Keegan och reste sig med ett leende. Han vände sig mot Paul. Förste styrman var längre än Keegan och bar sitt långa rödblonda hår i en hästsvans.
”Vad sägs om att ta och leta reda på Kimothy och hitta en pub?” Paul bytte ett leende med andre styrman Mary-Ann som satt med korslagda ben i en stol bredvid dörren.
”Jag hoppas de har något bra lagrat vin” svarade hon och reste sig elegant i sin mörklila klänning. Hon var mullig och lång, lika lång som Paul och utstrålade beslutsamhet. Hennes bruna hår var utsläppt och räckte till midjan. Keegan såg mellan sina befäl men utan någon vidare kommentar ledde han dem från kommandobryggan för att leta reda på Lindonwings mekaniker.
Jag har cosplayat, turnerat, fyllt 19, blivit ansvarig för en skrivar-grupp och skaffat pojkvän.
Mycket!
Men om vi tar en sak i taget ;) Cosplay, det var awesome! vi hade jätte kul, jag älskar älskar älskar att spela teater och några officiella bilder: The True North, Better luck next time Den, I've waited for you
19... Jag börjar ha lite ålderskomplex, faster, ska flytta hemifrån, skaffa ett liv, men nu har jag en pojkvän (!) så livet känns underbart!!!!!
Lite om vad jag hittade på när jag fylde 19, Film
Jag har blivit co-founder för en grupp som heter Nordic-Writing, en samling av nordiska författare på Deviantart och ska försöka hålla koll på dom, ge feedback på texter mm =D
Och nu i helgen var vi på turné med vår fantastiska kör United! Och nu på hemvägen snodde/lånade/tog/fick några tjejer bakom mig tag på min skrivbok där jag skriver Lindonwing. Och de tyckte den var som en riktig bok! Jag blev überglad!! och samtidigt har jag känt hur Sawaels irrfärder börjat slita i mig, på det negativa sättet.
Jag är i upplösningen på mitt i denna roman och jag har hållit på med den i ganska precis tre år. TRE ÅR! och jag känner att det är väldigt mycket att skriva över på datorn. Därför har jag enväldigt bestämt mig för att sluta lägga upp kapitel i Sawaels Irrfärder här. Jag kommer att bearbeta de kapitel som finns ute, för ni ska veta att de behöver finslipning ^^;
Varför? För att det känns för svårt att sätta sig in i något jag skrev för så länge sen, speciellt eftersom jag i mitt renskrivande snart kommer till min ursprungliga skrivbok där allt inte riktigt stämmer överens med storyn.
Men misströsta icke, jag har tänkt lägga ut min novell/roman Lindonwing här istället ;) Den är kortare och jag är mycket mer pepp på att skriva över den på datorn då det nästan bara är att skriva av det som står ;) Och den är färsk, jag började skriva den efter höstlovet.
Så, mina pågående projekt:
PROJEKTARBETE - stjäl all min tid, förutom när jag är med min pojke
Novell tävling förr Norran - Evghet, ska skicka in
Novell tävling på DA om känslor, på engelska - planerad, får se om jag hinner
Sawaels Irrfärder, slutet - Håller på
Lindonwing - Berättarstadiet, passerat hälften. Utkast, 54s. Digital, just börjat.
Och som smakprov inför Lindonwing får ni här det första stycket:
Lindonwing gled sakta in mot dockningscentralen hon blivit tilldelad.
”Håll henne stadig” sa kapten Keegan helt i onödan. Hennes styrman hade manövrerat skeppet tillräckligt länge för att veta alla hennes hörn.
Lindonwing dockade utan problem och det eviga surret av motorerna dog ut och ersattes av ett dovare ljud från den flygande staden.
”Paul, har du delat ut vaktpassen?”
”Ja, sir. Vi är helt redo.” Oliver Keegan såg sig omkring på kommandobryggan med sina bruna ögon, alla längtade efter att få gå i hamn efter tre veckors flygning.
”Vincent” han vände sig till den robuste mannen på andra sidan rummet, som trots sitt lite dumma utseende var ett taktiskt geni.
”Du har befälet ikväll”
”Kapten” kommenterade Vincent med besviken röst.
”Vi kommer inte dra upp några affärer ikväll, men binder vi några kontakter söker vi upp dem imorgon.” Vincent suckade, hans kapten såg förbi hans kommentar.
”Juliette kommer inte att bli glad.”
”Lediga” sa Keegan och reste sig med ett leende. Han vände sig mot Paul. Förste styrman var längre än Keegan och bar sitt långa rödblonda hår i en hästsvans.
”Vad sägs om att ta och leta reda på Kimothy och hitta en pub?” Paul bytte ett leende med andre styrman Mary-Ann som satt med korslagda ben i en stol bredvid dörren.
”Jag hoppas de har något bra lagrat vin” svarade hon och reste sig elegant i sin mörklila klänning. Hon var mullig och lång, lika lång som Paul och utstrålade beslutsamhet. Hennes bruna hår var utsläppt och räckte till midjan. Keegan såg mellan sina befäl men utan någon vidare kommentar ledde han dem från kommandobryggan för att leta reda på Lindonwings mekaniker.
16 mars 2010
Sawaels irrfärder 13 Sömn
Ga, vad trött jag är! Ska inte skriva efter... elva! jag fastnar i det!
Men i alla fall, här är nästa del i Sawaels irrfärder =) Komentarer är som alltid välkomna. Kommer nog ändra några små detaljer imorn...
Början (crapy utkast ^^; är under omskrivning)
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
Kriamond
Bröd
Sawael vaknade ovanpå en säng i ett litet rum utan fönster. Han blinkade några gånger och försökte ordna sina tankar. Han frös men han hade aldrig i sitt liv sovit så gott och den första bilden som virvlade upp i hans tankar var det fantastiska brödet.
”Jag är kidnappad. Igen.” suckade Sawael och satte sig upp. Världsalltet verkade hysa något sorts agg mot honom. Han såg sig omkring. Den enda möbeln i det lilla rummet var sängen med sitt otvättade, bruna överkast. Sawael ställde sig och bultade på dörren.
”Vår fågelunge har visst vaknat” sa en kvinnoröst på andra sidan.
”Släpp ut mig!”
”Tror inte det sötnos, det finns många som skulle betala bra för att få tillbringa halvan natt i samma rum som du.” sa en mörkare kvinnoröst.
Vad pratade de om? Visste de att han var högadlig? Han avbröt sina tankegångar och lyssnade på annalkande steg utanför.
”...kanske inte, det är en otämjd en.” Stegen stannade och det brakade till när någon trycktes upp mot väggen.
”Visst, visst. Ni verkar kunna hantera de som tycker olika. Jag menar...” Sawael stod med örat tryckt mot nyckelhålet när dörren slets upp. Han föll ihop i dörröppningen men hann knappt nudda trägolvet innan han blev uppsliten och ställd mot väggen. Hans värld snurrade.
”Har ni drogat honom?” frågade en röst han kände igen. Handen släppte honom och han lutade sig mot väggen för att inte falla.
”Han har ätit riffubröd men inget annat.” Ayl nickade och räckte fram en hand mot Sawael. Sawael synade handen och resten av dess ägare. Ayl var klädd i manskläder, hennes hår var instoppat i en pösig mössa som var dragen djupt ner i pannan. Istället för sin vanliga blindkäpp hade hon en vandringskäpp hon lutade på.
”Kom min sköna så ska vi se om mäster här har ett större rum åt oss.” Sawael räckte tveksamt fram handen och Ayl tog den blixtsnabbt och vred hans handled tills Sawael kved.
”Vad vill ni ha?” frågade Sawaels tillfångatagare med sitt lismande leende.
”Har ni ett rum med en krok i taket?” De två flickorna som stod lutade mot den motsatta väggen såg på varandra. Sawael såg hur den ena mimade ’sadist’ innan Ayl drog iväg honom.
Sawaels händer var bundna igen. Ayl knuffade honom in i det nya rummet och han försökte frenetiskt spotta ut sin munkavel.
”Tack för din vänlighet” sa Ayl till deras värd. Hennes röst var vänlig men undertonen iskall. Ayl stängde dörren och vände sig mot Sawael.
De befann sig i ett källarrum med stenväggar och utan fönster. Ayl stod still ett ögonblick med vänsterhanden vilande på den robusta dörren. Hon vände sig om och gick fram till Sawael. Långsamt sjönk hon ned i sittande ställning framför pojken.
”Skrik” sa hon lågt. Sawael såg på den svarta ögonbindeln Ayl hade över sina ögon väl dold under hennes lugg och mössans skärm. Ayls ansikte var uttryckslöst. Sawael skrek det mest smärtsamma skrik han kunde uppbåda och när det förvrängdes av trasan i hans mun skar det in i hans egna öron. Tyst la Ayl ett finger över sina uttryckslösa läppar och Sawael tystnade. Hon la försiktigt sina händer på hans bröstkorg vilket gav Sawael en djup rodnad. Hon lät fingrarna hitta munkaveln, knöt fort upp den och gjorde samma sak med Sawaels bundna händer.
”Varför?” frågade Sawael tyst.
”Vi pratar sen, följ mig.” Ayl gick mot dörren men missade den med några fot. Hennes fingrar trevade fort över stenväggen tills hon hittade handtaget. Hon la örat mot nyckelhålet och lyssnade. Tyst smet hon ut, tätt följd av Sawael.
Ayl kunde konsten att smyga. Hennes lätta skinnskor var mjuka och gav inte ett ljud ifrån sig. Sawael däremot lyckades kliva på alla plankor som knarrade. Ayl stannade och lyfte sin stavfria hand. De stod vid trappen upp till bottenvåningen och Sawael hörde steg nalkas trappdörren. Ayl pekade på hålrummet under trappen och Sawael gömde sig fort. Ayl backade fort några steg och när dörren öppnades började hon gå mot trappen. En kvinna kom ner för trappen, troligen i jakt efter en flaska vin.
”Jag önskar er lycka” sa hon lågt.
”Jag önskar er njutning” svarade Ayl med ett smil. Sawael kände hur hans kinder brann. Han började förstå hela sammanhanget nu.
”Behöver ni något?” frågade den bararmade flickan. Ayl vände sig om och nickade med huvudet för att hon skulle följa med.
”Med vad då?”
”Jag ska visa dig”
”Inte utan betalning.”
”Inget sånt, jag kan inte få upp en dörr.” Ayl gick tillbaka till det rum hon kastat in Sawael och pekade menande på dörren. Kvinnan la axeln mot dörren och släppte ifrån sig ett förvånat ljud när dörren gled upp. Ayl slog med sin stav i hennes knäveck och hon föll in i rummet. Snabbt drog hon igen dörren och hon höll handen över låset. Kvinnan innanför skrek men dörren var tjock, skriket var dovt. Ayl gick fort fram och uppför trappan med Sawael som en svans bakom sig. Han stannade vid dörren och lyssnade.
”Spring inte men gå fort” viskade hon och sköt upp dörren.
Skänkrummet var rökigt och med fler gäster än när Sawaels irrfärd fört honom dit. Värdshusvärden syntes inte till i det dunkla ljuset. Utan att stoppas tog de sig ut ur det skabbiga huset och ut i natten. Ayl skyndade på stegen.
”Du var naturligtvis tvungen att gå in på ett horhus?” Sawaels kinder brände och han var glad att Ayl var blind.
”Får jag ställa en fråga?”
”Det där måste vara den mest idiotiska meningen som finns, men ja, men va inte säker på att jag svarar.”
”Varför räddade ni mig?”
”Därför att Minkar är irriterande.”
”Jag menar nu” Ayl suckade knappt märkbart.
”Jag som kvinna behöver en förmyndare för att kunna söka jobb.” Sawael stannade, han mindes vad Ayl sagt vid porten men han hade inte reflekterat över det.
”Ni menar att jag ska vara er förmyndare?” Sawaels röst var en blandning av förvåning, förfäran och förargelse. Ayl stannade även hon.
”Ja, du är den enda i den här stan som är skyldig mig en tjänst, två faktiskt.”
”Och om jag vägrar?” Sawael visste inte varför han var arg men ren ilska började sippra in i hans medvetande.
”Ja, vad säger din heder? Har du någon?” Utan att vrida huvudet mot Sawael började hon gå igen. Sawael såg rött,. Han tog upp en bit bråte från vägkanten, troligtvis en sop, och anföll i blindo.
Två ögonblick senare låg han på den hårda marken med armarna låsta bakom ryggen.
”Låt dig inte besegras i kraften i riffu.”
”Släpp mig!”
”Inte förrän du lugnat dig.”
”Hur vågar du!”
”Vi får ta tag i att lära dig kontrollera ditt humör.” Sawael slutade kämpa och låg och flämtade.
”Du behöver sova en naturlig sömn” sa Ayl och lättade sitt grepp. Sawael reste sig tyst. Hans mage knorrade.
”Det finns kanske till och med mat åt dig.” sa hon ironiskt. Sawael bara såg på Ayl i det dunkla ljuset. Gångkäppen var återigen en blindstav.
”Var ska vi sova?” Ayl nickade åt honom att följa med. Snabbt ledde hon dem genom den sömniga staden och de kom fram till stadsmuren.
”Vart är vi på väg?” Sawaels ilska var stilla och de enda tankar han hade var mat och sömn.
Ayl hyssjade åt honom och började med sina fingertoppar följa kanterna på de uppmurade stenblocken. Tydligen hittade hon vad hon sökte för hennes hand stannade tvärt. Hon spände sina fingrar och tryckte.
Till höger om Sawael hördes ett klick. Husen var hopbyggda med varandra hela vägen fram till muren och det sista radhuset såg i Sawaels ögon obebott ut. Fönsterluckorna var stängda och marken framför dörren var osopad.
”Hur visste du det där?” Ayl gick fram till den sista dörren och ryckte upp den.
”Välkommen in i värmen.” Sawael steg in i den lilla kammaren. Till höger, mot grannen pyrde det fortfarande i eldstaden. På väggen framanför honom var en våningssäng fastspikad. Likaså på väggen mot stadsmuren.
Direkt till vänster var en repstege fastsatt, både i golv och tak upp till vad Sawael antog var ett loft av något slag.
”Vad är det här för plats?”
”Ett ställe där resande magiker övernattar.” Ayl satte sig på underslafen på den vänstra sidan.
”Det finns bröd i påsen och rent vatten i hinken bredvid dörren.” Sawael kastade en hastig blick till höger om sig. Han tog varsamt av sig sina slitna sandaler ock steg fram till det runda bordet framför eldstaden. På bordet stod fyra träskålar uppochner och mellan dem låg brödpåsen.
”Om du blöter brödet blir det enklare att ätit.” sa Ayl när Sawael frenetiskt började kämpa med det sega brödet.
Sawael åt under tystnad och Ayl sa inget mer. Han började se i kors, men hur gick det ihop? I värdshuset hade han varit väldigt pigg. Han lutade huvudet i händerna och slöt ögonen.
”Har du tänkt sova rekommenderar jag en säng.” Sawael ryckte till
”Var ska du sova?” frågade han yrvaket.
”Här, var annars?” Sawael rodnade igen men orkade inte bry sig. Han var för trött.
”Jag önskar er en god natt.” sa han trött och la sig under de utbäddade filtarna i den andra underslafen och började kränga av sig kläderna.
”Dröm söta drömmar” svarade Ayl, fortfarande sittandes på sängkanten. Sawael slöt ögonen och sjönk ned i den väntande sömnen.
Men i alla fall, här är nästa del i Sawaels irrfärder =) Komentarer är som alltid välkomna. Kommer nog ändra några små detaljer imorn...
Början (crapy utkast ^^; är under omskrivning)
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
Kriamond
Bröd
Sawael vaknade ovanpå en säng i ett litet rum utan fönster. Han blinkade några gånger och försökte ordna sina tankar. Han frös men han hade aldrig i sitt liv sovit så gott och den första bilden som virvlade upp i hans tankar var det fantastiska brödet.
”Jag är kidnappad. Igen.” suckade Sawael och satte sig upp. Världsalltet verkade hysa något sorts agg mot honom. Han såg sig omkring. Den enda möbeln i det lilla rummet var sängen med sitt otvättade, bruna överkast. Sawael ställde sig och bultade på dörren.
”Vår fågelunge har visst vaknat” sa en kvinnoröst på andra sidan.
”Släpp ut mig!”
”Tror inte det sötnos, det finns många som skulle betala bra för att få tillbringa halvan natt i samma rum som du.” sa en mörkare kvinnoröst.
Vad pratade de om? Visste de att han var högadlig? Han avbröt sina tankegångar och lyssnade på annalkande steg utanför.
”...kanske inte, det är en otämjd en.” Stegen stannade och det brakade till när någon trycktes upp mot väggen.
”Visst, visst. Ni verkar kunna hantera de som tycker olika. Jag menar...” Sawael stod med örat tryckt mot nyckelhålet när dörren slets upp. Han föll ihop i dörröppningen men hann knappt nudda trägolvet innan han blev uppsliten och ställd mot väggen. Hans värld snurrade.
”Har ni drogat honom?” frågade en röst han kände igen. Handen släppte honom och han lutade sig mot väggen för att inte falla.
”Han har ätit riffubröd men inget annat.” Ayl nickade och räckte fram en hand mot Sawael. Sawael synade handen och resten av dess ägare. Ayl var klädd i manskläder, hennes hår var instoppat i en pösig mössa som var dragen djupt ner i pannan. Istället för sin vanliga blindkäpp hade hon en vandringskäpp hon lutade på.
”Kom min sköna så ska vi se om mäster här har ett större rum åt oss.” Sawael räckte tveksamt fram handen och Ayl tog den blixtsnabbt och vred hans handled tills Sawael kved.
”Vad vill ni ha?” frågade Sawaels tillfångatagare med sitt lismande leende.
”Har ni ett rum med en krok i taket?” De två flickorna som stod lutade mot den motsatta väggen såg på varandra. Sawael såg hur den ena mimade ’sadist’ innan Ayl drog iväg honom.
Sawaels händer var bundna igen. Ayl knuffade honom in i det nya rummet och han försökte frenetiskt spotta ut sin munkavel.
”Tack för din vänlighet” sa Ayl till deras värd. Hennes röst var vänlig men undertonen iskall. Ayl stängde dörren och vände sig mot Sawael.
De befann sig i ett källarrum med stenväggar och utan fönster. Ayl stod still ett ögonblick med vänsterhanden vilande på den robusta dörren. Hon vände sig om och gick fram till Sawael. Långsamt sjönk hon ned i sittande ställning framför pojken.
”Skrik” sa hon lågt. Sawael såg på den svarta ögonbindeln Ayl hade över sina ögon väl dold under hennes lugg och mössans skärm. Ayls ansikte var uttryckslöst. Sawael skrek det mest smärtsamma skrik han kunde uppbåda och när det förvrängdes av trasan i hans mun skar det in i hans egna öron. Tyst la Ayl ett finger över sina uttryckslösa läppar och Sawael tystnade. Hon la försiktigt sina händer på hans bröstkorg vilket gav Sawael en djup rodnad. Hon lät fingrarna hitta munkaveln, knöt fort upp den och gjorde samma sak med Sawaels bundna händer.
”Varför?” frågade Sawael tyst.
”Vi pratar sen, följ mig.” Ayl gick mot dörren men missade den med några fot. Hennes fingrar trevade fort över stenväggen tills hon hittade handtaget. Hon la örat mot nyckelhålet och lyssnade. Tyst smet hon ut, tätt följd av Sawael.
Ayl kunde konsten att smyga. Hennes lätta skinnskor var mjuka och gav inte ett ljud ifrån sig. Sawael däremot lyckades kliva på alla plankor som knarrade. Ayl stannade och lyfte sin stavfria hand. De stod vid trappen upp till bottenvåningen och Sawael hörde steg nalkas trappdörren. Ayl pekade på hålrummet under trappen och Sawael gömde sig fort. Ayl backade fort några steg och när dörren öppnades började hon gå mot trappen. En kvinna kom ner för trappen, troligen i jakt efter en flaska vin.
”Jag önskar er lycka” sa hon lågt.
”Jag önskar er njutning” svarade Ayl med ett smil. Sawael kände hur hans kinder brann. Han började förstå hela sammanhanget nu.
”Behöver ni något?” frågade den bararmade flickan. Ayl vände sig om och nickade med huvudet för att hon skulle följa med.
”Med vad då?”
”Jag ska visa dig”
”Inte utan betalning.”
”Inget sånt, jag kan inte få upp en dörr.” Ayl gick tillbaka till det rum hon kastat in Sawael och pekade menande på dörren. Kvinnan la axeln mot dörren och släppte ifrån sig ett förvånat ljud när dörren gled upp. Ayl slog med sin stav i hennes knäveck och hon föll in i rummet. Snabbt drog hon igen dörren och hon höll handen över låset. Kvinnan innanför skrek men dörren var tjock, skriket var dovt. Ayl gick fort fram och uppför trappan med Sawael som en svans bakom sig. Han stannade vid dörren och lyssnade.
”Spring inte men gå fort” viskade hon och sköt upp dörren.
Skänkrummet var rökigt och med fler gäster än när Sawaels irrfärd fört honom dit. Värdshusvärden syntes inte till i det dunkla ljuset. Utan att stoppas tog de sig ut ur det skabbiga huset och ut i natten. Ayl skyndade på stegen.
”Du var naturligtvis tvungen att gå in på ett horhus?” Sawaels kinder brände och han var glad att Ayl var blind.
”Får jag ställa en fråga?”
”Det där måste vara den mest idiotiska meningen som finns, men ja, men va inte säker på att jag svarar.”
”Varför räddade ni mig?”
”Därför att Minkar är irriterande.”
”Jag menar nu” Ayl suckade knappt märkbart.
”Jag som kvinna behöver en förmyndare för att kunna söka jobb.” Sawael stannade, han mindes vad Ayl sagt vid porten men han hade inte reflekterat över det.
”Ni menar att jag ska vara er förmyndare?” Sawaels röst var en blandning av förvåning, förfäran och förargelse. Ayl stannade även hon.
”Ja, du är den enda i den här stan som är skyldig mig en tjänst, två faktiskt.”
”Och om jag vägrar?” Sawael visste inte varför han var arg men ren ilska började sippra in i hans medvetande.
”Ja, vad säger din heder? Har du någon?” Utan att vrida huvudet mot Sawael började hon gå igen. Sawael såg rött,. Han tog upp en bit bråte från vägkanten, troligtvis en sop, och anföll i blindo.
Två ögonblick senare låg han på den hårda marken med armarna låsta bakom ryggen.
”Låt dig inte besegras i kraften i riffu.”
”Släpp mig!”
”Inte förrän du lugnat dig.”
”Hur vågar du!”
”Vi får ta tag i att lära dig kontrollera ditt humör.” Sawael slutade kämpa och låg och flämtade.
”Du behöver sova en naturlig sömn” sa Ayl och lättade sitt grepp. Sawael reste sig tyst. Hans mage knorrade.
”Det finns kanske till och med mat åt dig.” sa hon ironiskt. Sawael bara såg på Ayl i det dunkla ljuset. Gångkäppen var återigen en blindstav.
”Var ska vi sova?” Ayl nickade åt honom att följa med. Snabbt ledde hon dem genom den sömniga staden och de kom fram till stadsmuren.
”Vart är vi på väg?” Sawaels ilska var stilla och de enda tankar han hade var mat och sömn.
Ayl hyssjade åt honom och började med sina fingertoppar följa kanterna på de uppmurade stenblocken. Tydligen hittade hon vad hon sökte för hennes hand stannade tvärt. Hon spände sina fingrar och tryckte.
Till höger om Sawael hördes ett klick. Husen var hopbyggda med varandra hela vägen fram till muren och det sista radhuset såg i Sawaels ögon obebott ut. Fönsterluckorna var stängda och marken framför dörren var osopad.
”Hur visste du det där?” Ayl gick fram till den sista dörren och ryckte upp den.
”Välkommen in i värmen.” Sawael steg in i den lilla kammaren. Till höger, mot grannen pyrde det fortfarande i eldstaden. På väggen framanför honom var en våningssäng fastspikad. Likaså på väggen mot stadsmuren.
Direkt till vänster var en repstege fastsatt, både i golv och tak upp till vad Sawael antog var ett loft av något slag.
”Vad är det här för plats?”
”Ett ställe där resande magiker övernattar.” Ayl satte sig på underslafen på den vänstra sidan.
”Det finns bröd i påsen och rent vatten i hinken bredvid dörren.” Sawael kastade en hastig blick till höger om sig. Han tog varsamt av sig sina slitna sandaler ock steg fram till det runda bordet framför eldstaden. På bordet stod fyra träskålar uppochner och mellan dem låg brödpåsen.
”Om du blöter brödet blir det enklare att ätit.” sa Ayl när Sawael frenetiskt började kämpa med det sega brödet.
Sawael åt under tystnad och Ayl sa inget mer. Han började se i kors, men hur gick det ihop? I värdshuset hade han varit väldigt pigg. Han lutade huvudet i händerna och slöt ögonen.
”Har du tänkt sova rekommenderar jag en säng.” Sawael ryckte till
”Var ska du sova?” frågade han yrvaket.
”Här, var annars?” Sawael rodnade igen men orkade inte bry sig. Han var för trött.
”Jag önskar er en god natt.” sa han trött och la sig under de utbäddade filtarna i den andra underslafen och började kränga av sig kläderna.
”Dröm söta drömmar” svarade Ayl, fortfarande sittandes på sängkanten. Sawael slöt ögonen och sjönk ned i den väntande sömnen.
15 mars 2010
SJ..........
Jag vet att jag har mer eller mindre lovat mig själv att inte lägga upp inlägg här som inte har med skrivande att göra men...
Iofs så skrev jag väldigt mycket under tågresan...
Men i alla fall. I veckan kommer jag hata SJ, av den simpla anledningen att de är SNÅLA! Men jag vet inte om jag ids skriva ner allt en gång till... Så ni får den version jag skrev till SJ om ersättning.
Och allt är sant! Kollade noga upp de siffror jag kunde
En Liten Komisk Historia
Vi fick veta att vi skulle få taxi hem. Fick taxi en bit. Till Dorotea. Därefter frågade vi taxichauffören vad som skulle hända. Hon svarar. Det kommer en buss eller en taxi eller nåt. En buss kommer som ska till Umeå, fel håll alltså, vi frågar busschauffören om nummer till SJ och berättar att vi ska till Arvidsjaur. Han hade inget nummer men påpekade att det borde stå på våra billjetter. Han testade ringa och fick plats jag vet inte vad i kön (över 40 tror jag men kan inte säga säkert) och bussen skulle gå.
Så vi gick in på terminalen och såg att det skulle gå en buss 18.10 till Arvidsjaur. kl var då just efter 10. Vi ringde Dorotea taxi för att få veta om de fått någon körning från SJ och efter mycket om och men fick vi veta att de inte hade det. Vi ringde Östersunds taxi som kört oss till Dorotea och de var väldigt hjälpsamma och kontaktade SJ. När de ringde tillbaka fick vi veta att vi skulle ha tagit bussen till Umeå, bytt buss till Piteå och därifrån tagit oss till Arvidsjaur. Sträckan Umeå-Piteå-Arvidsjaur är 33 mil. 33 MIL! För att inte tala om Dorotea-Umeå som jag inte vet hur långt det är men jag tror det är 3,5 h med buss. Dorotea-Arvidsjaur tar 4,5 h med buss, som en liten jämförelse. Problemet var att jag skulle vidare från Arvidsjaur till Jörn och alla bussar skulle hinna gå innan vi tog oss till Arvidsjaur. Och när det "inte kunde bli värre" gick strömmen i bussterminalen vilket gjorde att alla element blev kalla. Det var väl ~-15 ute. Lite lätt hungrig blev man också. Men som tur var hade bunkrat med konserver utifall att något skulle hända. Jag lyckades övertala SJ att fixa en taxi mellan Arvidsjaur och Jörn. Så vi åkte men 18.10 bussen och när jag kom fram till Slutstation (min resevän klev av några hållplatser tidigare) stod ingen taxi där. Fick hjälp av en snäll man som väntade på sin son och fick veta att taxin var tio minuter sen. Så jag satt i hans bil och väntade. Creepy. När jag sitter i bilen och väntar rullar bussen från Piteå in, så jag tjänade tio min på att vänta 8h. Komiskt. Jag kom till Jörn kl 23.15 skulle ha varit där 15.45, 8,5 h för sent. Ersättning för det, mat och obekvämlighet är välkommet. =)
Iofs så skrev jag väldigt mycket under tågresan...
Men i alla fall. I veckan kommer jag hata SJ, av den simpla anledningen att de är SNÅLA! Men jag vet inte om jag ids skriva ner allt en gång till... Så ni får den version jag skrev till SJ om ersättning.
Och allt är sant! Kollade noga upp de siffror jag kunde
En Liten Komisk Historia
Vi fick veta att vi skulle få taxi hem. Fick taxi en bit. Till Dorotea. Därefter frågade vi taxichauffören vad som skulle hända. Hon svarar. Det kommer en buss eller en taxi eller nåt. En buss kommer som ska till Umeå, fel håll alltså, vi frågar busschauffören om nummer till SJ och berättar att vi ska till Arvidsjaur. Han hade inget nummer men påpekade att det borde stå på våra billjetter. Han testade ringa och fick plats jag vet inte vad i kön (över 40 tror jag men kan inte säga säkert) och bussen skulle gå.
Så vi gick in på terminalen och såg att det skulle gå en buss 18.10 till Arvidsjaur. kl var då just efter 10. Vi ringde Dorotea taxi för att få veta om de fått någon körning från SJ och efter mycket om och men fick vi veta att de inte hade det. Vi ringde Östersunds taxi som kört oss till Dorotea och de var väldigt hjälpsamma och kontaktade SJ. När de ringde tillbaka fick vi veta att vi skulle ha tagit bussen till Umeå, bytt buss till Piteå och därifrån tagit oss till Arvidsjaur. Sträckan Umeå-Piteå-Arvidsjaur är 33 mil. 33 MIL! För att inte tala om Dorotea-Umeå som jag inte vet hur långt det är men jag tror det är 3,5 h med buss. Dorotea-Arvidsjaur tar 4,5 h med buss, som en liten jämförelse. Problemet var att jag skulle vidare från Arvidsjaur till Jörn och alla bussar skulle hinna gå innan vi tog oss till Arvidsjaur. Och när det "inte kunde bli värre" gick strömmen i bussterminalen vilket gjorde att alla element blev kalla. Det var väl ~-15 ute. Lite lätt hungrig blev man också. Men som tur var hade bunkrat med konserver utifall att något skulle hända. Jag lyckades övertala SJ att fixa en taxi mellan Arvidsjaur och Jörn. Så vi åkte men 18.10 bussen och när jag kom fram till Slutstation (min resevän klev av några hållplatser tidigare) stod ingen taxi där. Fick hjälp av en snäll man som väntade på sin son och fick veta att taxin var tio minuter sen. Så jag satt i hans bil och väntade. Creepy. När jag sitter i bilen och väntar rullar bussen från Piteå in, så jag tjänade tio min på att vänta 8h. Komiskt. Jag kom till Jörn kl 23.15 skulle ha varit där 15.45, 8,5 h för sent. Ersättning för det, mat och obekvämlighet är välkommet. =)
5 mars 2010
En tygtävling =D
Hittade den här roliga tävlingen och tänkte delta ;)
Om jag vinner kommer jag nog sy barnkläder av allt XD Förbannelsen av att just ha blivit faster!
Jag har en kompis som är galen med allt med körsbär på så jag kommer nog sy något åt henne.
Av det gröna tyget med de rosa nyckelpigorna skulle jag sy en sommarklänning!
*Drömmer mig bort*
Fast mitt projekt för tillfället är min Hatalia-Danmark outfit!
Men men, titta gärna förbi där om ni känner att ni börjar ha lite för lite tyg i skåparna ;)
Sen kommer jag vara borta hela lovet (vi här uppe har lov V 10) bokstavligt, far imorn kl 9 och kommer hem nästa söndag kl 6 så om ja inte lägger upp något senare ikväll blir det inget mer på ett tag =(
De goda nyheterna är att jag ska åka tåg =) Och när jag åker tåg/buss/flyg/...båt... så skriver jag som bäst eftersom då är min tid, hur ska jag säga det, bunden. Så ni som har fördelen att kunna läsa mina handskrivna utkast, upplösningen är nära ;)
Om jag vinner kommer jag nog sy barnkläder av allt XD Förbannelsen av att just ha blivit faster!
Jag har en kompis som är galen med allt med körsbär på så jag kommer nog sy något åt henne.
Av det gröna tyget med de rosa nyckelpigorna skulle jag sy en sommarklänning!
*Drömmer mig bort*
Fast mitt projekt för tillfället är min Hatalia-Danmark outfit!
Men men, titta gärna förbi där om ni känner att ni börjar ha lite för lite tyg i skåparna ;)
Sen kommer jag vara borta hela lovet (vi här uppe har lov V 10) bokstavligt, far imorn kl 9 och kommer hem nästa söndag kl 6 så om ja inte lägger upp något senare ikväll blir det inget mer på ett tag =(
De goda nyheterna är att jag ska åka tåg =) Och när jag åker tåg/buss/flyg/...båt... så skriver jag som bäst eftersom då är min tid, hur ska jag säga det, bunden. Så ni som har fördelen att kunna läsa mina handskrivna utkast, upplösningen är nära ;)
27 feb. 2010
Sawaels irrfärder 12 Bröd
Första delen av två av vad jag skulle vilja kalla en filler. Dvs jag vet inte om de här två kapitlen kommer vara med i slutänden men de var roliga att skriva.
Början av det här kapitlet är där jag började min roman från första början, hur Sawael och Ayl kommer till Fjällbäck allt innan det här har jag skrivit det senaste året (mest för att hålla koll på vad som hänt, därav den dåliga kvalliten i början av historien). Men när jag väl började skriva ner min historia, på en bussresa från Ske-å till Tallin var det en bit in i historien, och dit har jag fortfarande ne bit att digitalisera ;)
Som vanligt är alla kommentarer välkomna och eftersom mitt rättstavningsprogram inte funkar får ni väldigt gärna kommentera alla grammatiska fel =) Trevlig läsning, nästa del kommer inom kort.
Början (crapy utkast ^^; är under omskrivning)
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
Kriamond
”Är detta er förmyndare?” Stadsvakten såg mellan Ayl och Sawael.
”Ja, han är min tremänning” svarade Ayl lugnt med blindstaven lodrätt framför sig.
”Vi behöver inte fler tiggare i Fjällbäck, har ni någon yrkeserfarenhet?” Vakten såg på Sawael som förnedrat sänkte blicken.
”Jag är lärare” sa Ayl korthugget.
”Ursäkta?”
”Inom historia och logik. Fråga något.”
”Jag tror dig, passera” Ayl var klädd i det sedvanliga klädesplagget kir, en tröja vars ärmar gick ner över armarna och säkrades runt långfingret. Den var mörkt brun med en släng av grönt och över bar hon en ärmlös brun klänning. Sawael som stod bakom henne bar de utslitna kläder Ayl skapat.
De gick genom en av de små portarna in i Fjälbäck och nästa person steg fram i till den uttråkade tullvakten.
”Lärare?” frågade Sawael tvivlande. Han hade trott att hon var en frilansande magiker.
”Ingen fruktar en lärare på samma sätt som en krigare eller en Ljus men jag har ändå makt att förändra. Det räcker för mig”
”Men varför inte läkare, ni räddade mig från att förblöda!” Ayl log ett litet snett leende och skakade lätt på huvudet. Första gången Sawael sett henne le.
”Jag vill inte synas och en person som helar med hjälp av magi kan inte hålla sig i skymundan.” Frågan om varför hon inte ville synas formades inom Sawael men han uttalade den inte. Han ville inte göra sin räddare obekväm. Fast egentligen var han rädd för henne.
Han hade vandrat efter henne genom bergen hela föregående dag. Först när solen sjunkit under horisonten och han inte såg sina steg längre hade han kommit ikapp henne. Ayl hade tänt en brasa han orienterat sig till. Tyst hade hon suttit och kokade te när han utmattad kom fram. Han hade varit kall och hungrig och tänkt ut alla sorters utskällningar för att utmana Ayl.
Men hon hade utan ett ord pekat på några utlagda filtar och sträckt fram en kopp te. Sawael hade vägrat visa sig underlägsen genom att först ta till orda. Men när han la sig ner på sina filtar kände han både rädsla och tacksamhet mot Ayl.
Det var nu mitt på dagen och Sawael hade aldrig varit så hungrig. Ayl hade haft med sig skorpor och nötter som de ätit till frukost men nu var hennes färdkost slut. Ayl hade en halvstor ryggsäck som innehöll hennes teskrin, en liten kittel och deras filtar. Men ingen mat.
Hon måste ha vetat att Mink och han var på väg. Varför hade hon annars tagit av sig sin packning och ställt sig på ett strategiskt ställe? Sawaels mage knorrade högt och bestämt. Ayl stannade.
”Vi borde äta något” sa hon sakligt och vädrade i luften. Då slog det Sawael att det inte stank. Visst, det luktade illa av de människor som gick förbi, men inte nära den stank andra städer han besökt hade haft. Ayl började gå igen och efter bara några steg kunde Sawael känna doften av mat.
Han såg ett robust värdshus och gick mot det med längtan efter kött. Ayl greppade lätt men bestämt hans tunika.
”Jag har tyvärr inte råd att äta på ett världshus. Vi går till ett bageri istället.” Sawael kastade en längtansfull blick in genom de mångspröjsade fönstren innan han vände sig om.
”Det borde ligga ett längre ner efter den här gatan så håll dina ögon öppna.” Ayl lät sin vänstra hand vila på Sawaels axel medan hon lätt svängde blindstaven framför dem. Sawael kände sig olustig med en hand på sin axel men förstod Ayl. Det här var en väldigt folkfylld stad.
De klev in i ett hektiskt bageri som luktade underbart. I taket hängde hårda bröd på tork och fruktbröd och mörka fröbröd trängdes under jäsdukar bakom disken.
Sawael log och det vattnades i hans mun. Han antog att de skulle köpa något av de vanliga bröden men när de stod framför disken bad Ayl om det absolut billigaste de hade att erbjuda. Sawael såg med förvånad och arg blick på henne men Ayl märkte ingenting.
”Och vad skulle det kunna vara?” frågade pojken på andra sidan disken. Ayl drog upp en tygpåse från ett av de tre utanpåfacken och la den på disken.
”Fyll den här med brända kanter och bröd ni tycker är för gammalt att sälja.” Expediten såg frågande mellan Ayl och Sawael. Sawael mötte bara hans blick och pojken försvann till de bakre rummen i bageriet.
”Du kan inte mena allvar!” utbrast Sawael. Hans röst var distinkt men överskred inte den normala samtalstonen.
”Om min unge Lord ursäktar, jag är arbetslös och hade inte särskilt mycket pengar till att börja med.” svarade hon sarkastiskt.
”Vi kan gå till borgen och meddela att de har en högadlig pojke i sin stad!” Sawael var arg, hur kunde en ofrälse, en kvinna, tilltala honom som om hon stod över honom i rang. Expediten kom tillbaka med påsen och Ayl betalade några få mynt för innehållet. Utan att röra vid Sawael vände hon sig om och gick ut ur affären. Hon stannade några steg utanför bageriet och vände sig mot Sawael.
”Och varför skulle någon tro dig?” Hon höll upp ett finger i jämnhöjd med Sawaels hals och vickade det sakta upp och ner. Sawael kastade en kort blick på sina kläder. Allt rann över.
”Jag hatar dig!” skrek han. Sawael spann runt och sprang, lämnades en blind flicka med en påse bröd i handen.
Över Ayls läppar syntes under ett kort ögonblick ett ondskefullt leende innan hon vände sig om och gick åt motsatt håll.
Sawael var snart vilse. Han hade kommit in på en gata med snickerier där han nu gick arg och stolt. Folk kastade funderande blickar på honom men ingen frågade vem han var eller vart han var på väg.
”Jag har ingen mat, ingenstans att sova” analyserade Sawael lågt med hopbitna tänder. Solen hade passerat middagstid och hans inre skrek efter mat. Med tunga steg gick han in på en ny gata. Framför honom låg ett litet, skabbigt världshus. Sawael skyndade på stegen och gick in genom den tjocka furudörren. Han sänkte sitt stolta huvud men hans ögon sken av ära.
”Vad får det lov att vara?” frågade värdshusvärden.
”Har ni någon mat?” Sawaels mage knorrade som för att lägga extra tyngd bakom frågan.
”Det beror på hur mycket du har att betala med?” Sawael sänkte blicken och undvek värdens blick. Han la märke till det folk som satt i skänkrummet, eller de kvinnor som satt där med bara armar. Han tog ett steg bort från disken.
”Jag har inga pengar, ursäkta att jag tagit upp er tid.”
”Du verkar väldigt hungrig, lite bröd kan du få även om du inte kan betala. Här.” sa mannen och räckte fram en brödkorg mot ynglingen. Sawael kände sig olustig men tog ändå en brödskiva ur korgen.
”Varsågod och sitt” sa hans värd vänligt med ett smörigt leende. Sawael tryckte undan alla känslor förutom hungern och började ivrigt äta. Brödet var inte torrt men inte häller färskt. Sawael brydde sig inte. Han älskade mörkt bröd och det här hade både frukt och frön i sig.
”Vill du ha mer?” Sawael nickade knappt märkbart och brödkorgen ställdes framför honom. Innan han hann avsluta sin andra brödskiva började han känna sig snurrig och hur hans balans försvann. Sawael föll av bänken och hans ögonlock gled ofrivilligt ner över hans svarta ögon. Han var medveten om hur de skrattade åt honom när hans lealösa kropp lyftes upp och bars iväg.
”Lita inte på främmande människor” sa hans tillfångatagare glatt.
”Fel” tänkte Sawael. ”Lita inte på någon”
Början av det här kapitlet är där jag började min roman från första början, hur Sawael och Ayl kommer till Fjällbäck allt innan det här har jag skrivit det senaste året (mest för att hålla koll på vad som hänt, därav den dåliga kvalliten i början av historien). Men när jag väl började skriva ner min historia, på en bussresa från Ske-å till Tallin var det en bit in i historien, och dit har jag fortfarande ne bit att digitalisera ;)
Som vanligt är alla kommentarer välkomna och eftersom mitt rättstavningsprogram inte funkar får ni väldigt gärna kommentera alla grammatiska fel =) Trevlig läsning, nästa del kommer inom kort.
Början (crapy utkast ^^; är under omskrivning)
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
Kriamond
”Är detta er förmyndare?” Stadsvakten såg mellan Ayl och Sawael.
”Ja, han är min tremänning” svarade Ayl lugnt med blindstaven lodrätt framför sig.
”Vi behöver inte fler tiggare i Fjällbäck, har ni någon yrkeserfarenhet?” Vakten såg på Sawael som förnedrat sänkte blicken.
”Jag är lärare” sa Ayl korthugget.
”Ursäkta?”
”Inom historia och logik. Fråga något.”
”Jag tror dig, passera” Ayl var klädd i det sedvanliga klädesplagget kir, en tröja vars ärmar gick ner över armarna och säkrades runt långfingret. Den var mörkt brun med en släng av grönt och över bar hon en ärmlös brun klänning. Sawael som stod bakom henne bar de utslitna kläder Ayl skapat.
De gick genom en av de små portarna in i Fjälbäck och nästa person steg fram i till den uttråkade tullvakten.
”Lärare?” frågade Sawael tvivlande. Han hade trott att hon var en frilansande magiker.
”Ingen fruktar en lärare på samma sätt som en krigare eller en Ljus men jag har ändå makt att förändra. Det räcker för mig”
”Men varför inte läkare, ni räddade mig från att förblöda!” Ayl log ett litet snett leende och skakade lätt på huvudet. Första gången Sawael sett henne le.
”Jag vill inte synas och en person som helar med hjälp av magi kan inte hålla sig i skymundan.” Frågan om varför hon inte ville synas formades inom Sawael men han uttalade den inte. Han ville inte göra sin räddare obekväm. Fast egentligen var han rädd för henne.
Han hade vandrat efter henne genom bergen hela föregående dag. Först när solen sjunkit under horisonten och han inte såg sina steg längre hade han kommit ikapp henne. Ayl hade tänt en brasa han orienterat sig till. Tyst hade hon suttit och kokade te när han utmattad kom fram. Han hade varit kall och hungrig och tänkt ut alla sorters utskällningar för att utmana Ayl.
Men hon hade utan ett ord pekat på några utlagda filtar och sträckt fram en kopp te. Sawael hade vägrat visa sig underlägsen genom att först ta till orda. Men när han la sig ner på sina filtar kände han både rädsla och tacksamhet mot Ayl.
Det var nu mitt på dagen och Sawael hade aldrig varit så hungrig. Ayl hade haft med sig skorpor och nötter som de ätit till frukost men nu var hennes färdkost slut. Ayl hade en halvstor ryggsäck som innehöll hennes teskrin, en liten kittel och deras filtar. Men ingen mat.
Hon måste ha vetat att Mink och han var på väg. Varför hade hon annars tagit av sig sin packning och ställt sig på ett strategiskt ställe? Sawaels mage knorrade högt och bestämt. Ayl stannade.
”Vi borde äta något” sa hon sakligt och vädrade i luften. Då slog det Sawael att det inte stank. Visst, det luktade illa av de människor som gick förbi, men inte nära den stank andra städer han besökt hade haft. Ayl började gå igen och efter bara några steg kunde Sawael känna doften av mat.
Han såg ett robust värdshus och gick mot det med längtan efter kött. Ayl greppade lätt men bestämt hans tunika.
”Jag har tyvärr inte råd att äta på ett världshus. Vi går till ett bageri istället.” Sawael kastade en längtansfull blick in genom de mångspröjsade fönstren innan han vände sig om.
”Det borde ligga ett längre ner efter den här gatan så håll dina ögon öppna.” Ayl lät sin vänstra hand vila på Sawaels axel medan hon lätt svängde blindstaven framför dem. Sawael kände sig olustig med en hand på sin axel men förstod Ayl. Det här var en väldigt folkfylld stad.
De klev in i ett hektiskt bageri som luktade underbart. I taket hängde hårda bröd på tork och fruktbröd och mörka fröbröd trängdes under jäsdukar bakom disken.
Sawael log och det vattnades i hans mun. Han antog att de skulle köpa något av de vanliga bröden men när de stod framför disken bad Ayl om det absolut billigaste de hade att erbjuda. Sawael såg med förvånad och arg blick på henne men Ayl märkte ingenting.
”Och vad skulle det kunna vara?” frågade pojken på andra sidan disken. Ayl drog upp en tygpåse från ett av de tre utanpåfacken och la den på disken.
”Fyll den här med brända kanter och bröd ni tycker är för gammalt att sälja.” Expediten såg frågande mellan Ayl och Sawael. Sawael mötte bara hans blick och pojken försvann till de bakre rummen i bageriet.
”Du kan inte mena allvar!” utbrast Sawael. Hans röst var distinkt men överskred inte den normala samtalstonen.
”Om min unge Lord ursäktar, jag är arbetslös och hade inte särskilt mycket pengar till att börja med.” svarade hon sarkastiskt.
”Vi kan gå till borgen och meddela att de har en högadlig pojke i sin stad!” Sawael var arg, hur kunde en ofrälse, en kvinna, tilltala honom som om hon stod över honom i rang. Expediten kom tillbaka med påsen och Ayl betalade några få mynt för innehållet. Utan att röra vid Sawael vände hon sig om och gick ut ur affären. Hon stannade några steg utanför bageriet och vände sig mot Sawael.
”Och varför skulle någon tro dig?” Hon höll upp ett finger i jämnhöjd med Sawaels hals och vickade det sakta upp och ner. Sawael kastade en kort blick på sina kläder. Allt rann över.
”Jag hatar dig!” skrek han. Sawael spann runt och sprang, lämnades en blind flicka med en påse bröd i handen.
Över Ayls läppar syntes under ett kort ögonblick ett ondskefullt leende innan hon vände sig om och gick åt motsatt håll.
Sawael var snart vilse. Han hade kommit in på en gata med snickerier där han nu gick arg och stolt. Folk kastade funderande blickar på honom men ingen frågade vem han var eller vart han var på väg.
”Jag har ingen mat, ingenstans att sova” analyserade Sawael lågt med hopbitna tänder. Solen hade passerat middagstid och hans inre skrek efter mat. Med tunga steg gick han in på en ny gata. Framför honom låg ett litet, skabbigt världshus. Sawael skyndade på stegen och gick in genom den tjocka furudörren. Han sänkte sitt stolta huvud men hans ögon sken av ära.
”Vad får det lov att vara?” frågade värdshusvärden.
”Har ni någon mat?” Sawaels mage knorrade som för att lägga extra tyngd bakom frågan.
”Det beror på hur mycket du har att betala med?” Sawael sänkte blicken och undvek värdens blick. Han la märke till det folk som satt i skänkrummet, eller de kvinnor som satt där med bara armar. Han tog ett steg bort från disken.
”Jag har inga pengar, ursäkta att jag tagit upp er tid.”
”Du verkar väldigt hungrig, lite bröd kan du få även om du inte kan betala. Här.” sa mannen och räckte fram en brödkorg mot ynglingen. Sawael kände sig olustig men tog ändå en brödskiva ur korgen.
”Varsågod och sitt” sa hans värd vänligt med ett smörigt leende. Sawael tryckte undan alla känslor förutom hungern och började ivrigt äta. Brödet var inte torrt men inte häller färskt. Sawael brydde sig inte. Han älskade mörkt bröd och det här hade både frukt och frön i sig.
”Vill du ha mer?” Sawael nickade knappt märkbart och brödkorgen ställdes framför honom. Innan han hann avsluta sin andra brödskiva började han känna sig snurrig och hur hans balans försvann. Sawael föll av bänken och hans ögonlock gled ofrivilligt ner över hans svarta ögon. Han var medveten om hur de skrattade åt honom när hans lealösa kropp lyftes upp och bars iväg.
”Lita inte på främmande människor” sa hans tillfångatagare glatt.
”Fel” tänkte Sawael. ”Lita inte på någon”
24 feb. 2010
Tänkte att det var på tiden att jag uppdaterade bloggen ;)
Jag håller på att skriva ett väldigt långt kapitel till Sawaels irrfärder, det är därför det dröjer ^^;
Var och såg Avatar i fredags och insåg något hemskt.
*SPOILER*
När de kopplar ihop sig med ett djur/varelse på pandora blir de en macto, ex banshee-macto. Jag dog inombords. Kommer bli anklagad för Avatarplagiat! Varför skulle de slänga in ett latinskt ord mitt i alltihopa?!
Suck... Men det får vara kvar tills/om jag ska publicera "Ett skrin för allt vad känslor rymmer" (Som Sawaels irrfärder egentligen heter ;p) Jag som faktiskt satt med en latinsk ordbok för att få fram något passande... Suck... Nåja, jag överlever,
Next Sawaels irrfärder: Fjällbäck
Jag håller på att skriva ett väldigt långt kapitel till Sawaels irrfärder, det är därför det dröjer ^^;
Var och såg Avatar i fredags och insåg något hemskt.
*SPOILER*
När de kopplar ihop sig med ett djur/varelse på pandora blir de en macto, ex banshee-macto. Jag dog inombords. Kommer bli anklagad för Avatarplagiat! Varför skulle de slänga in ett latinskt ord mitt i alltihopa?!
Suck... Men det får vara kvar tills/om jag ska publicera "Ett skrin för allt vad känslor rymmer" (Som Sawaels irrfärder egentligen heter ;p) Jag som faktiskt satt med en latinsk ordbok för att få fram något passande... Suck... Nåja, jag överlever,
Next Sawaels irrfärder: Fjällbäck
11 feb. 2010
Cosplay
Som du kanske har märkt älskar jag att klä ut mig =) Eller klä upp mig, beroende på hur man ser det. Vi galna estetnaturare (och nördar; jag och Cajsa^^) brukar någon gång då och då komma till skolan i allt annat än vanliga kläder ;) Vi har varit Medeltida, Steampunk och Pirater
Men nu har vi börjat spåna på att cosplaya (hatar låneord!) Vilket jag inte vet om ni vet vad det betyder så jag tänkte börja med att förklara.
Så... Wikipedia:
Cosplay (japanska コスプレ, kosupure, från costume play) är en japansk form av maskerad. I Japan innefattar det all sorts kostymering, från medeltid till framtid. I väst används begreppet främst om karaktärer med ursprung i japansk populärkultur.
Från vänster: Finland, Sverige, Danmark, Norge, Island.
Jag kommer att porträttera Danmark och Cajsa Island =)
Och utöver de andra tre har vi en Ryssland också =)
Vi började vår jakt i veckan efter kläder och efter att besökt Kupan, Röda Korsets second hand har vi kommit så här långt:
Målet är att kunna göra en kul sketch av krigen runt 1809 =)
Så... Dags att börja sy XD
Men nu har vi börjat spåna på att cosplaya (hatar låneord!) Vilket jag inte vet om ni vet vad det betyder så jag tänkte börja med att förklara.
Så... Wikipedia:
Cosplay (japanska コスプレ, kosupure, från costume play) är en japansk form av maskerad. I Japan innefattar det all sorts kostymering, från medeltid till framtid. I väst används begreppet främst om karaktärer med ursprung i japansk populärkultur.
Cosplay kan sägas vara animens och mangans motsvarighet till hängivna Trekkies och Tolkienanhängare. Genom att sy en dräkt efter en karaktär som man tycker om och sedan bära den till ett konvent visar man sin uppskattning. Målet är att porträttera karaktären så gott man kan.
Dvs, man visar hur nördig, jag menar hängiven man är ;)
Så... Jag fick kontakt med några trevliga Umebor (Ja,ja... Umebor KAN vara helt okey... om de bor en bit utanför stan =P) som cosplayar Hetalia.
Och för dig som inte vet vad det är så är det en serie där varje karraktär motsvara ett land i världshistorien och fokus läggs på Axelmakterna och de Alierade under världskrigen och deras personliga historia. länk
Så... Vi kommer att klä ut oss till de nordiska länderna vi älskar så högt:
Från vänster: Finland, Sverige, Danmark, Norge, Island.
Jag kommer att porträttera Danmark och Cajsa Island =)
Och utöver de andra tre har vi en Ryssland också =)
Vi började vår jakt i veckan efter kläder och efter att besökt Kupan, Röda Korsets second hand har vi kommit så här långt:
Målet är att kunna göra en kul sketch av krigen runt 1809 =)Så... Dags att börja sy XD
7 feb. 2010
Vad hände sen?
Mitt tredje inlägg för idag *svimmar*
Har aldrig gjort det förrut *tar mig upp från golvet och kryper in under mitt trygga skrivbord*
Men men. Ville bara lägga upp den här bilden ;) Hurm... Fick veta att vi var tvungna att ha de vanliga konsert-kläderna under våra pirat-detaljer så det blev att söka igenom garderoben en gång till ;) Hittade två par svarta linnebyxor varav de här var mer piratiga och min älsklingsskjorta blev utbytt mot den fruktansvärda, helt utan passform, trots mina omsyningar, SSB-Sjortan... suck... men det blev faktiskt bättre med svarta linnebyxor. *drömmer mig bort i en värld av linnekläder*
Evighet
Jag läste igenom de delar jag laggt upp av Sawaels irrfärder och jag höll på att dö XD Att jag tillåtit mig själv att publicera något som jag inte bearbetat? Nåja, det var för innehållet och inte de ...hurm... vackra fomuleringarna som jag la upp dem. Men jag kände att bloggen behövde någon av mina mer seriösa texter och jag började söka bland mina mer eller mindre fördiga noveller.
Den här började som ett av mina otaliga försök att skriva dagbok, denna gång i ... vad nu det tempuset heter... (hoppas att min mamma, svenskalärarn, inte läser min blogg) men som vanligt spårade den iväg XD
Jag skrev den måndag i midsommarveckan och var lite lätt rädd för livet resten av veckan ;)
Det jag i stort sätt har gjort är att ha kapat bort många personliga saker och försökt hitta synonymer till ord jag använder väldigt mycket... även om jag bitvis inte lyckats så bra. Skrev klart (dvs, fått över den på datorn, skriver allt för hand först) den idag och kommer troligtvis peta lite i den framöver. All kritik, djävulsk som gillande är välkommen, Jag lovar att återgälda dem alla Moahaha!
Så: Mina damer och ...icke damer... Varsågoda: Evighet!
Mitt liv hade äntligen börjat ordna upp sig. När jag tänkte på det kunde jag inte låta bli att le. Jag var sedan två månader tillbaka 18 år med ålderns alla privilegier. Körkortet låg i tryggt förvar i min börs och mina föräldrar respekterade mig som en vuxen. En vecka tidigare hade jag gått ut andra året på gymnasiet med bra betyg i mina avslutade kurser. Jag hade även fått veta att min sju år äldre bror skulle bli pappa. Jag skulle bli faster. Leende svängde jag av den skogskantade 95: an. Vägen jag gled in på var mycket mindre och omgiven av grönskande åkrar. Med finanskrisen över oss var jag otroligt lyckligt lottad som hade ett sommarjobb. Välbetalt var det också. Jag var sorgfri där jag körde mellan de blomstrande dikena. Midsommarblomster och smörblommor vajade i vinden. Tankarna virvlade kring midsommarnattens sju blommor. Skulle jag plocka dem även i år? Följa traditionen? Det enda som saknades i mitt allt lyckligare liv var en käresta. Jag tänkte på mina vänner, mina trevliga killkompisar speciellt. Var någon av dem rätt för mig? Det fick tiden utvisa.
I mitt förflutna när något bra hände mig brukade händelsen åtföljas av något som tog ned mig på jorden. Min teori var att jag psykiskt slappnade av och inte tänkte mig för. Jag hade flera gånger glömt börsen på bussen och min mobil hade varit utan mig på pinsamt många offentliga platser.
Det kanske var det som hände den här gången, jag slappnade av och tänkte inte på att min hastighet var för hög. Ut ur snårskogen skenade en älg. Den sprang fortare än en häst men när den kom ut på vägen sänkte den sin tyngdpunkt och stannade. Jag stod på bromsen och försökte styra ned i diket. Älgen såg mig rätt in i ögonen innan den tog ett språng fram mot motorhuven.
Då såg jag det. Mellan det storögda djurets skovelhorn hängde ett fickur i anlupet silver. Jag kunde se sekundvisaren ticka innan krocken förblindade mina ögon.
Smärta är för mig en varningssignal om att något är fel. Jag har aldrig blivit riktigt rädd för smärta. Mest arg eftersom det oftast varit min egen klumpighet som försatt mig i en obekväm situation.
Därför blev jag först rädd när smärtan försvann.
Tick-tack, tick-tack, tick-tack.
Jag höll i det anlupna fickuret och såg hur dess visare rörde sig. Eller, hålla i var inte rätt uttryckt eftersom jag varken visste om jag hade eller såg min kropp.
Jag var fast i ett ingenting även om jag i mitt inre bestämt sa att det var i ett mörker. Det enda som syntes var uret och dess silverkedja.
Mina tankar flöt till mina föräldrar. Hur skulle de hantera att förlora ett barn till? Min näst äldsta bror hade dött endast fyra månader gammal. Fickuret började glida ifrån mig men jag skyndade mig att dra det närmare min själ.
Jag kastade en förströdd blick över urtavlan. Klockan var någon minut över fem. Stämde det överens med verkligheten? Kunde det ha gått en timme sedan jobbet slutade? Jag vände på uret och skärskådade dess graverade baksida.
Den föreställde en gles tallskog, eller en myr. Mitt på den välvda ytan var en älg ingraverad. Dess huvud var vänt mot betraktaren men silvret var för smutsigt för att jag skulle kunna se älgens ögon.
Försiktigt återgick jag till urtavlan. Den visade kvart över fem.
Siffrorna var snirkliga och smutsigt svarta mot sin pärlemorbakgrund. Ångestfylld följde jag varje siffra med ett inbillat finger.
Om jag hade haft en kropp hade den blivit likstel, hade jag haft en röst hade jag skrikit. För siffran åtta såg nämligen inte ut som den borde. Den hade tippat och låg på sida. En minnesbild flöt fram ur mitt undermedvetna. En av mina högstadielärare förklarade varför en lodrät linje inte hade någon lösning. Lutningen blev lika med evigheten, den liggande åttan.
Evighet.
Var det dit jag var på väg?
Jag försökte se mig omkring men det enda som syntes var den tickande silverklumpen. Skulle det inte finnas något ljus att undvika eller en vattenyta att bryta.
Och, reflekterade jag, varför kunde jag tänka rationellt?
Klockan tickade oberört vidare.
Jag vände och vred på den med mina inbillade händer. Om det bara finns en enda sak i hela världen, hur avgör man då om den är stor eller liten? Innan jag hunnit avsluta den tankegången såg jag endast silver, min själ var mindre än en daggdroppe i älgens ögonfransar. Överraskad försökte jag dra mig bakåt. Det som då hände var att jag sjönk ner genom klockans silverhölje. Förbluffad såg jag hur gigantiska kugghjul rörde sig. Det fanns ingen ljuskälla men ändå såg jag har allt förflyttade sig i sina banor. Förargad tänkte jag att klockan låg liten och sval i min hand.
Och då var jag där igen, i det mörka ingenting. Förvånad och något skräckslagen såg jag ned på uret. När jag hade kretsat omkring i urverket hade jag hört något annat än det irriterande tickandet. Det hade varit någon som viskade.
Försiktigt bände jag upp den graverade baksidan med tanken. Det mekaniska konstverket rörde sig hackigt i sitt komprimerade cirkelutrymme. Jag lutade ett inbillat öra mot urverkets mitt och lyssnade koncentrerat.
Det jag hörde fick min själ att brista ut i tårar. Vad jag hörde?
Jag lyssnade till hur en läkare förklarade för mina föräldrar att jag hade fått ett ryggmärgsbrott. Att om, eller när, jag vaknade ur min koma skulle jag vara helt förlamad eller om jag hade tur; från nacken och ner.
Förståeligt bröt jag ihop. Mina inbillade tårar föll mot silverkedjan men de lämnade inte ett spår efter sig. Kedjan förblev torr. Tickandet fortsatte och jag hörde genom urverket hur min mamma bröt ihop.
Försiktigt vek jag ihop klockan för att dölja det viskande urverket.
Jag hade ett val insåg jag: Att sitta och vänta på att träda in i evigheten eller kämpa för ett liv i en sjukhussäng. Skulle jag stå ut med att aldrig mer få jonglera, spela piano eller rita? Aldrig mer kunna köra bil?
Aldrig få kyssa den rätte för mig, djupt och passionerat?
Jag slingrade in min själ i silverkedjan och jag sörjde.
Uret tickade obrytt vidare.
Klockan blev kvart i sex, fem i sex, fem över sex medan jag bara funderade kring allt jag skulle förlora. När visaren var på väg mot kvart över började jag ta mig samman. Det fanns en chans, om jag kämpade, att jag fortfarande skulle kunna sjunga.
En liten chans.
Jag skakade av mig klockkedjan och för enkelhetens skull kan vi säga att det var min själ som växte.
Bättre att kämpa och förlora än inte kämpat alls! Men vartåt skulle jag kämpa? Min sinnesstämning var helt förbytt. Nu när jag hade ett mål förvandlades min sorg till viljestyrka.
Klockan måste vara nyckeln tillbaka. Någonstans i metallen var det tvunget att finnas en utgång.
Jag började systematiskt leta, först den vikta silverplattan som var till för att fästas i en ficka, därefter synade jag varje länk noga men inte ett spår av någon utgång. Inte ens en repa.
När jag vände min blick mot älgen förstod jag att det var ett hopplöst företag. Om det fanns en utgång kunde den finnas var som helst!
Jag la mig ner bredvid älgen. Tänk, intalade jag mig själ, det måste finnas en tanke bakom om det existerar en passage härifrån. Jag flyttade min själ och började undersöka älgens horn med fingrar av ingenting. Det var trots allt där mellan jag sett uret för första gången.
Jag fann inget annat än silver.
Hemligheten låg kanske i att gå mellan två av de tre tallarna som var ingraverade. Varje gång jag gled genom silvret ned till urverket gick det en ilning genom min själ.
Ingen lycka där häller.
Ett kort tag efter att klockans visare passerat sju bestämde jag mig för att söka i det viskande urverket. Jag undersökte noga vart och ett av kugghjulen men hittade ingenting. Paniken började komma krypande.
Jag gled längre in i urverket och hörde till min förtvivlan hur mina bästa vänner gråtande frågade vad som hänt.
Förtvivlad flydde jag ut ur urverket, jag ville inte lyssna. Jag slingrade in mina tankar i och genom kedjan.
Varför hade jag inte kört saktare! Jag visste att det gick ett viltstråk där. Varför? Hela mitt liv var förstört!
Om jag ens hade ett liv. Det var ingen idé med att söka, jag skulle aldrig hitta den där inbillade utgången.
Då hände något konstigt. Något mer konstigt än att jag satt fast i ett ingenting vill säga. Min själ delade sig i två. En del kurade ihop sig runt kedjan, förblindad av sorg, den andra kretsade runtomkring klockan, tänkande.
Jag var lika medveten om båda men på olika sätt. Ena delen bestod endast av känslor, den andra av sunt förnuft.
Det mitt förnuft gjorde fick min emotionella del att titta upp från kedjan. Min logiska halva gick igenom silvret. Hon brydde sig inte om hur mina vänner grät utan sökte reda på källan till ljudet.
Mina känslor slutade snyfta och hamnade någonstans mellan chock och hoppfullhet. Förnuftet försökte tränga sig igenom silvret och pärlemorn där ljudkällan var men utan framgång.
Känsloknytet flöt fram till urtavlan och placerade sig så nära sin tvillingsjäl hon kunde. Endast pärlemorskivan skilde dem åt. Förnuftet kastade sig ut ur urverket, virvlade runt klockan och smälte ihop med känslorna.
Jag blev ett igen.
Nyfiken såg jag ner på urtavlan och började le sarkastiskt. Självklart var det den liggande åttan som såg ner på min själ.
Jag kände med tanken över siffran. Det var tvunget att vara här! Bestämt tryckte jag min själ mot symmetriska siffran.
Jag öppnade sakta mina ögon, mina riktiga ögon. Jag kände hur ögonlocken tog ihop när jag blinkade. Det var underbart. Ögonen fokuserade långsamt och jag såg hur fickuret dinglade framför mig. Mina muskler stelnade till, varför var det här?
Mina tankar avbröts av motorljudet från en bil. Först då reflekterade jag över att jag inte var på sjukhuset. Fickuret var upphängt i sin kedja runt innerbackspegel. Jag var i min bil. Försiktigt rätade jag på mig och grimaserade över blåmärket jag skulle få i höger sida. Jag hade pressats mot växelspaken.
Motorljudet ökade och tystnade. Jag såg i backspegeln hur en röd bil parkerat bakom mig och hur föraren klev ur.
Jag spände loss mig och klev försiktigt ut ur bilen. Vad hade hänt med älgen? Den var spårlöst försvunnen.
- Jag väjde för en älg, sa jag tyst när bilisten frågade vad som hänt. Bilen stod djupt nere i diket men motorhuven var intakt. Inte minsta spår efter älgen.
Vi kopplade ihop de två bilarna och relativt lätt fick vi upp den ur diket. Jag pratade på i normal ton och vi testade att min bil funkade innan den röda bilen försvann åt sitt håll.
Jag satt kvar ett långt tag och granskade fickuret. Det var en helt korrekt kopia av den klocka jag försökt fly ifrån.
- Det var en intressant förklaring till varför ni bär ett herrur till er cocktailklänning, sa Mikael med ett leende. Den unga kvinnan framför honom besvarade det mjukt och tog en klunk ur sin drink.
- Helt sann är den också. Hon ställde ifrån sig glaset på det lilla pelarbordet de stod bredvid.
- Har den gett dig några intressanta förmågor? sa han skämtsamt. Kvinnan skrattade. Mikael försökte frenetiskt komma på vad hon hette men minnet svek honom.
- Det påminner mig om allt bra jag har här i livet. Hon hade tänkt fortsätta men de avbröts av att kvällens värd ställt sig på podiet och äskat tystnad. De utbringade en skål om fortsatta framgångar och lycka men när Mikael vände sig för att skåla med Fickursdamen var hon försvunnen. På det lilla pelarbordet stod hennes drink kvarglömd och klockan låg bredvid.
Mikael såg sig frågande omkring men hon syntes inte till. Han ställde ifrån sig sitt glas bredvid hennes och tog upp klockan. Urtavlan var som hon hade beskrivit den, siffrorna var utsirade och bakgrunden av pärlemor.
Visarna hade passerat åtta, den liggande åttan, evigheten. Mikael vände på silveruret. Hans ögon blev under några få ögonblick förstorade. Där stod de tre tallarna, älgen och med handen på älgens bog stod en kvinna i en lång, veckad klänning.
Den här började som ett av mina otaliga försök att skriva dagbok, denna gång i ... vad nu det tempuset heter... (hoppas att min mamma, svenskalärarn, inte läser min blogg) men som vanligt spårade den iväg XD
Jag skrev den måndag i midsommarveckan och var lite lätt rädd för livet resten av veckan ;)
Det jag i stort sätt har gjort är att ha kapat bort många personliga saker och försökt hitta synonymer till ord jag använder väldigt mycket... även om jag bitvis inte lyckats så bra. Skrev klart (dvs, fått över den på datorn, skriver allt för hand först) den idag och kommer troligtvis peta lite i den framöver. All kritik, djävulsk som gillande är välkommen, Jag lovar att återgälda dem alla Moahaha!
Så: Mina damer och ...icke damer... Varsågoda: Evighet!
Mitt liv hade äntligen börjat ordna upp sig. När jag tänkte på det kunde jag inte låta bli att le. Jag var sedan två månader tillbaka 18 år med ålderns alla privilegier. Körkortet låg i tryggt förvar i min börs och mina föräldrar respekterade mig som en vuxen. En vecka tidigare hade jag gått ut andra året på gymnasiet med bra betyg i mina avslutade kurser. Jag hade även fått veta att min sju år äldre bror skulle bli pappa. Jag skulle bli faster. Leende svängde jag av den skogskantade 95: an. Vägen jag gled in på var mycket mindre och omgiven av grönskande åkrar. Med finanskrisen över oss var jag otroligt lyckligt lottad som hade ett sommarjobb. Välbetalt var det också. Jag var sorgfri där jag körde mellan de blomstrande dikena. Midsommarblomster och smörblommor vajade i vinden. Tankarna virvlade kring midsommarnattens sju blommor. Skulle jag plocka dem även i år? Följa traditionen? Det enda som saknades i mitt allt lyckligare liv var en käresta. Jag tänkte på mina vänner, mina trevliga killkompisar speciellt. Var någon av dem rätt för mig? Det fick tiden utvisa.
I mitt förflutna när något bra hände mig brukade händelsen åtföljas av något som tog ned mig på jorden. Min teori var att jag psykiskt slappnade av och inte tänkte mig för. Jag hade flera gånger glömt börsen på bussen och min mobil hade varit utan mig på pinsamt många offentliga platser.
Det kanske var det som hände den här gången, jag slappnade av och tänkte inte på att min hastighet var för hög. Ut ur snårskogen skenade en älg. Den sprang fortare än en häst men när den kom ut på vägen sänkte den sin tyngdpunkt och stannade. Jag stod på bromsen och försökte styra ned i diket. Älgen såg mig rätt in i ögonen innan den tog ett språng fram mot motorhuven.
Då såg jag det. Mellan det storögda djurets skovelhorn hängde ett fickur i anlupet silver. Jag kunde se sekundvisaren ticka innan krocken förblindade mina ögon.
Smärta är för mig en varningssignal om att något är fel. Jag har aldrig blivit riktigt rädd för smärta. Mest arg eftersom det oftast varit min egen klumpighet som försatt mig i en obekväm situation.
Därför blev jag först rädd när smärtan försvann.
Tick-tack, tick-tack, tick-tack.
Jag höll i det anlupna fickuret och såg hur dess visare rörde sig. Eller, hålla i var inte rätt uttryckt eftersom jag varken visste om jag hade eller såg min kropp.
Jag var fast i ett ingenting även om jag i mitt inre bestämt sa att det var i ett mörker. Det enda som syntes var uret och dess silverkedja.
Mina tankar flöt till mina föräldrar. Hur skulle de hantera att förlora ett barn till? Min näst äldsta bror hade dött endast fyra månader gammal. Fickuret började glida ifrån mig men jag skyndade mig att dra det närmare min själ.
Jag kastade en förströdd blick över urtavlan. Klockan var någon minut över fem. Stämde det överens med verkligheten? Kunde det ha gått en timme sedan jobbet slutade? Jag vände på uret och skärskådade dess graverade baksida.
Den föreställde en gles tallskog, eller en myr. Mitt på den välvda ytan var en älg ingraverad. Dess huvud var vänt mot betraktaren men silvret var för smutsigt för att jag skulle kunna se älgens ögon.
Försiktigt återgick jag till urtavlan. Den visade kvart över fem.
Siffrorna var snirkliga och smutsigt svarta mot sin pärlemorbakgrund. Ångestfylld följde jag varje siffra med ett inbillat finger.
Om jag hade haft en kropp hade den blivit likstel, hade jag haft en röst hade jag skrikit. För siffran åtta såg nämligen inte ut som den borde. Den hade tippat och låg på sida. En minnesbild flöt fram ur mitt undermedvetna. En av mina högstadielärare förklarade varför en lodrät linje inte hade någon lösning. Lutningen blev lika med evigheten, den liggande åttan.
Evighet.
Var det dit jag var på väg?
Jag försökte se mig omkring men det enda som syntes var den tickande silverklumpen. Skulle det inte finnas något ljus att undvika eller en vattenyta att bryta.
Och, reflekterade jag, varför kunde jag tänka rationellt?
Klockan tickade oberört vidare.
Jag vände och vred på den med mina inbillade händer. Om det bara finns en enda sak i hela världen, hur avgör man då om den är stor eller liten? Innan jag hunnit avsluta den tankegången såg jag endast silver, min själ var mindre än en daggdroppe i älgens ögonfransar. Överraskad försökte jag dra mig bakåt. Det som då hände var att jag sjönk ner genom klockans silverhölje. Förbluffad såg jag hur gigantiska kugghjul rörde sig. Det fanns ingen ljuskälla men ändå såg jag har allt förflyttade sig i sina banor. Förargad tänkte jag att klockan låg liten och sval i min hand.
Och då var jag där igen, i det mörka ingenting. Förvånad och något skräckslagen såg jag ned på uret. När jag hade kretsat omkring i urverket hade jag hört något annat än det irriterande tickandet. Det hade varit någon som viskade.
Försiktigt bände jag upp den graverade baksidan med tanken. Det mekaniska konstverket rörde sig hackigt i sitt komprimerade cirkelutrymme. Jag lutade ett inbillat öra mot urverkets mitt och lyssnade koncentrerat.
Det jag hörde fick min själ att brista ut i tårar. Vad jag hörde?
Jag lyssnade till hur en läkare förklarade för mina föräldrar att jag hade fått ett ryggmärgsbrott. Att om, eller när, jag vaknade ur min koma skulle jag vara helt förlamad eller om jag hade tur; från nacken och ner.
Förståeligt bröt jag ihop. Mina inbillade tårar föll mot silverkedjan men de lämnade inte ett spår efter sig. Kedjan förblev torr. Tickandet fortsatte och jag hörde genom urverket hur min mamma bröt ihop.
Försiktigt vek jag ihop klockan för att dölja det viskande urverket.
Jag hade ett val insåg jag: Att sitta och vänta på att träda in i evigheten eller kämpa för ett liv i en sjukhussäng. Skulle jag stå ut med att aldrig mer få jonglera, spela piano eller rita? Aldrig mer kunna köra bil?
Aldrig få kyssa den rätte för mig, djupt och passionerat?
Jag slingrade in min själ i silverkedjan och jag sörjde.
Uret tickade obrytt vidare.
Klockan blev kvart i sex, fem i sex, fem över sex medan jag bara funderade kring allt jag skulle förlora. När visaren var på väg mot kvart över började jag ta mig samman. Det fanns en chans, om jag kämpade, att jag fortfarande skulle kunna sjunga.
En liten chans.
Jag skakade av mig klockkedjan och för enkelhetens skull kan vi säga att det var min själ som växte.
Bättre att kämpa och förlora än inte kämpat alls! Men vartåt skulle jag kämpa? Min sinnesstämning var helt förbytt. Nu när jag hade ett mål förvandlades min sorg till viljestyrka.
Klockan måste vara nyckeln tillbaka. Någonstans i metallen var det tvunget att finnas en utgång.
Jag började systematiskt leta, först den vikta silverplattan som var till för att fästas i en ficka, därefter synade jag varje länk noga men inte ett spår av någon utgång. Inte ens en repa.
När jag vände min blick mot älgen förstod jag att det var ett hopplöst företag. Om det fanns en utgång kunde den finnas var som helst!
Jag la mig ner bredvid älgen. Tänk, intalade jag mig själ, det måste finnas en tanke bakom om det existerar en passage härifrån. Jag flyttade min själ och började undersöka älgens horn med fingrar av ingenting. Det var trots allt där mellan jag sett uret för första gången.
Jag fann inget annat än silver.
Hemligheten låg kanske i att gå mellan två av de tre tallarna som var ingraverade. Varje gång jag gled genom silvret ned till urverket gick det en ilning genom min själ.
Ingen lycka där häller.
Ett kort tag efter att klockans visare passerat sju bestämde jag mig för att söka i det viskande urverket. Jag undersökte noga vart och ett av kugghjulen men hittade ingenting. Paniken började komma krypande.
Jag gled längre in i urverket och hörde till min förtvivlan hur mina bästa vänner gråtande frågade vad som hänt.
Förtvivlad flydde jag ut ur urverket, jag ville inte lyssna. Jag slingrade in mina tankar i och genom kedjan.
Varför hade jag inte kört saktare! Jag visste att det gick ett viltstråk där. Varför? Hela mitt liv var förstört!
Om jag ens hade ett liv. Det var ingen idé med att söka, jag skulle aldrig hitta den där inbillade utgången.
Då hände något konstigt. Något mer konstigt än att jag satt fast i ett ingenting vill säga. Min själ delade sig i två. En del kurade ihop sig runt kedjan, förblindad av sorg, den andra kretsade runtomkring klockan, tänkande.
Jag var lika medveten om båda men på olika sätt. Ena delen bestod endast av känslor, den andra av sunt förnuft.
Det mitt förnuft gjorde fick min emotionella del att titta upp från kedjan. Min logiska halva gick igenom silvret. Hon brydde sig inte om hur mina vänner grät utan sökte reda på källan till ljudet.
Mina känslor slutade snyfta och hamnade någonstans mellan chock och hoppfullhet. Förnuftet försökte tränga sig igenom silvret och pärlemorn där ljudkällan var men utan framgång.
Känsloknytet flöt fram till urtavlan och placerade sig så nära sin tvillingsjäl hon kunde. Endast pärlemorskivan skilde dem åt. Förnuftet kastade sig ut ur urverket, virvlade runt klockan och smälte ihop med känslorna.
Jag blev ett igen.
Nyfiken såg jag ner på urtavlan och började le sarkastiskt. Självklart var det den liggande åttan som såg ner på min själ.
Jag kände med tanken över siffran. Det var tvunget att vara här! Bestämt tryckte jag min själ mot symmetriska siffran.
Jag öppnade sakta mina ögon, mina riktiga ögon. Jag kände hur ögonlocken tog ihop när jag blinkade. Det var underbart. Ögonen fokuserade långsamt och jag såg hur fickuret dinglade framför mig. Mina muskler stelnade till, varför var det här?
Mina tankar avbröts av motorljudet från en bil. Först då reflekterade jag över att jag inte var på sjukhuset. Fickuret var upphängt i sin kedja runt innerbackspegel. Jag var i min bil. Försiktigt rätade jag på mig och grimaserade över blåmärket jag skulle få i höger sida. Jag hade pressats mot växelspaken.
Motorljudet ökade och tystnade. Jag såg i backspegeln hur en röd bil parkerat bakom mig och hur föraren klev ur.
Jag spände loss mig och klev försiktigt ut ur bilen. Vad hade hänt med älgen? Den var spårlöst försvunnen.
- Jag väjde för en älg, sa jag tyst när bilisten frågade vad som hänt. Bilen stod djupt nere i diket men motorhuven var intakt. Inte minsta spår efter älgen.
Vi kopplade ihop de två bilarna och relativt lätt fick vi upp den ur diket. Jag pratade på i normal ton och vi testade att min bil funkade innan den röda bilen försvann åt sitt håll.
Jag satt kvar ett långt tag och granskade fickuret. Det var en helt korrekt kopia av den klocka jag försökt fly ifrån.
- Det var en intressant förklaring till varför ni bär ett herrur till er cocktailklänning, sa Mikael med ett leende. Den unga kvinnan framför honom besvarade det mjukt och tog en klunk ur sin drink.
- Helt sann är den också. Hon ställde ifrån sig glaset på det lilla pelarbordet de stod bredvid.
- Har den gett dig några intressanta förmågor? sa han skämtsamt. Kvinnan skrattade. Mikael försökte frenetiskt komma på vad hon hette men minnet svek honom.
- Det påminner mig om allt bra jag har här i livet. Hon hade tänkt fortsätta men de avbröts av att kvällens värd ställt sig på podiet och äskat tystnad. De utbringade en skål om fortsatta framgångar och lycka men när Mikael vände sig för att skåla med Fickursdamen var hon försvunnen. På det lilla pelarbordet stod hennes drink kvarglömd och klockan låg bredvid.
Mikael såg sig frågande omkring men hon syntes inte till. Han ställde ifrån sig sitt glas bredvid hennes och tog upp klockan. Urtavlan var som hon hade beskrivit den, siffrorna var utsirade och bakgrunden av pärlemor.
Visarna hade passerat åtta, den liggande åttan, evigheten. Mikael vände på silveruret. Hans ögon blev under några få ögonblick förstorade. Där stod de tre tallarna, älgen och med handen på älgens bog stod en kvinna i en lång, veckad klänning.
A Little Nightmare Music
Jag minns när de var och spelade i Skellefteå XD
De här två bär ansvaret till varför jag gillar klassisk musik! Men de är så sjukt bra. Men man kanske måste vara lite sjuk för att kunna komma på allt det här =D
Njut!
1 feb. 2010
Sawaels irrfärder 11 Kriamond
Början (crapy utkast ^^; är under omskrivning)
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
”Kriamond?” Den unge bibliotekarien flög upp ur sin stol. Hans röda ögon var skrämda men hans ansikte slappnade av när han såg Miwaelis lugna leende.
”Åh, det var bara du.” mumlade han och spärrade upp ögonen när han insåg vad han sa.
”Väntar herr Ljusbärare någon?” Kriamond reste sig upp och erbjöd Miwaeli sin stol med en lätt handrörelse. Han skakade på huvudet och log vackert.
”Vad för Dimheds mäktigaste dam ner till mitt skrivbord?” Miwaeli satte sig ner och såg på den sextonårige magikern. Han var yngre än henne och den första magiker hon sett på nära håll som inte dolde magins biverkningar.
Kriamonds ögon var mörkt röda, mörkare än Miwaelis klanfärger. Hans hår var blått med en markant dragning åt gråvitt men i övrigt såg han normal ut.
”Jag undrar vad ni sa till min bror som fick honom att dra ut på ett sökande efter Sawael.” Kriamonds leende blev sorgligt. Han lyfte bort några böcker som låg i Irowaels stol och sjönk ner i den med en suck.
”Iro har alltid tänkt igenom saker noga innan han tar sig för något. Jag trodde inte han skulle sticka iväg så fort.” Miwaeli fick en fin rynka i pannan. Kriamonds sätt att tala om hennes bror passade sig inte för någon av så låg rang. Han talade om en yngre vän, inte en äldre ädling.
”Vad sa du till honom?” sa Miwaeli med närmast metallisk röst. Kriamond bleknade och mötte inte hennes blick.
”Jag sa faktiskt inget värre än vanligt.”
”Hör nu ditt frispråkiga elddon, min bror har givit sig av härifrån för att rädda vår halvbror, med bara en nyexaminerad magiker till försvar! Jag skulle bli väldigt glad om jag fick veta vad som pågår.” Hon sa allt i lugnt tempo och mjuk röst men Kriamond sjönk djupare ner i stolen. Han suckade och vände sig mot Irowaels skrivbord.
”Se för dig själv” sa han och rulla efter en skriftrulle.
Miwaeli tog emot den. Hon mötte fundersamt Kriamonds blick inan hon började läsa det som stod.
Stycket gick fort att läsa och med skrämda ögon såg hon upp på Kriamond. Ljusbärarens ansikte utstrålade lugn och välvilja.
”Det handlar om Sawael” Det var ingen fråga men Kriamond nickade lätt.
”Och du visade det för Irowael” fortsatte hon. Kriamond såg ner bland böckerna på Irowaels skrivbords
”Ja, det gjorde jag och han hade mer information än jag. Han visste att Sawael var på villovägar.” De såg på varandra
”När kommer det här att inträffa?” sa Miwaeli kort. Kriamond gjorde en lätt handrörelse mot skriftrullen. Miwaeli rullade efter texten och läste tyst det som stod. Hennes ögon blev något större och hon fuktade snabbt läpparna.
”Oj” Hennes röst bar spår av förfäran.
”Miwaeli, min dam, det finns mäktiga personer som vet det här, och vad värre är, vet att jag vet.” Miwaeli bleknade.
”Vi får inte låta dem veta att ni vet, min dam. Därför har det här samtalet aldrig ägt rum, ni känner mig inte på något annat sätt än som Irowael-mactos lärare. Lita på att era bröder vet vad som behöver göras och be till Världsalltet om nåd.” Kriamond ställde sig upp och såg uppfordrande på Miwaeli.
”Och vad ska du göra?”
”Infiltrera och försöka hitta något vi kan utnyttja.” Miwaeli reste sig sakta och såg in i de mörkröda ögonen.
”Håller ni mig informerad?”
”Om jag kan utan att riskera er säkerhet.”
”Är du verkligen sexton år? Ni ljusbärare är väldigt skickliga på bländverk.” Kriamond log och gick mot dörren.
”Ni är intelligent, Miwaeli-macto, men jag är en skrivare, en lärd, mer än en magiker. Bländverk har aldrig varit min starka sida.” Han öppnade dörren och såg kvickt åt båda hållen innan han drog igen den igen.
”Det är personer som jag hyser misstankar mot därute. Såg de dig när ni kom hit?”
”Det var ingen i den här delen av biblioteket när jag kom” Kriamond la fundersamt huvudet på sne.
”Brukar ni använda vägg-gångarna som er bror?”
”Inte särskilt ofta även om jag har flertalet lösenord.” Kriamond nickade lugnt och gick fram till väggen vid sidan av Irowaels skrivbord. Han lutade sig nära och viskade något.
”Under början av vårt samtal var du frispråkig, utan etikett. Nu talar du ett helt annat språk. Varför?” Kriamond log mot henne.
”Du gav mig en klar tillrättavisning min nåd Meli, men nu skiljs våra vägar. Akta dig för att använda tjänare du inte litar helt och fullt på om du måste kontakta mig.” Miwaeli log ett roat leende. Hon visste exakt vilken stallpojke hon skulle göra till sin page.
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
”Kriamond?” Den unge bibliotekarien flög upp ur sin stol. Hans röda ögon var skrämda men hans ansikte slappnade av när han såg Miwaelis lugna leende.
”Åh, det var bara du.” mumlade han och spärrade upp ögonen när han insåg vad han sa.
”Väntar herr Ljusbärare någon?” Kriamond reste sig upp och erbjöd Miwaeli sin stol med en lätt handrörelse. Han skakade på huvudet och log vackert.
”Vad för Dimheds mäktigaste dam ner till mitt skrivbord?” Miwaeli satte sig ner och såg på den sextonårige magikern. Han var yngre än henne och den första magiker hon sett på nära håll som inte dolde magins biverkningar.
Kriamonds ögon var mörkt röda, mörkare än Miwaelis klanfärger. Hans hår var blått med en markant dragning åt gråvitt men i övrigt såg han normal ut.
”Jag undrar vad ni sa till min bror som fick honom att dra ut på ett sökande efter Sawael.” Kriamonds leende blev sorgligt. Han lyfte bort några böcker som låg i Irowaels stol och sjönk ner i den med en suck.
”Iro har alltid tänkt igenom saker noga innan han tar sig för något. Jag trodde inte han skulle sticka iväg så fort.” Miwaeli fick en fin rynka i pannan. Kriamonds sätt att tala om hennes bror passade sig inte för någon av så låg rang. Han talade om en yngre vän, inte en äldre ädling.
”Vad sa du till honom?” sa Miwaeli med närmast metallisk röst. Kriamond bleknade och mötte inte hennes blick.
”Jag sa faktiskt inget värre än vanligt.”
”Hör nu ditt frispråkiga elddon, min bror har givit sig av härifrån för att rädda vår halvbror, med bara en nyexaminerad magiker till försvar! Jag skulle bli väldigt glad om jag fick veta vad som pågår.” Hon sa allt i lugnt tempo och mjuk röst men Kriamond sjönk djupare ner i stolen. Han suckade och vände sig mot Irowaels skrivbord.
”Se för dig själv” sa han och rulla efter en skriftrulle.
Miwaeli tog emot den. Hon mötte fundersamt Kriamonds blick inan hon började läsa det som stod.
Stycket gick fort att läsa och med skrämda ögon såg hon upp på Kriamond. Ljusbärarens ansikte utstrålade lugn och välvilja.
”Det handlar om Sawael” Det var ingen fråga men Kriamond nickade lätt.
”Och du visade det för Irowael” fortsatte hon. Kriamond såg ner bland böckerna på Irowaels skrivbords
”Ja, det gjorde jag och han hade mer information än jag. Han visste att Sawael var på villovägar.” De såg på varandra
”När kommer det här att inträffa?” sa Miwaeli kort. Kriamond gjorde en lätt handrörelse mot skriftrullen. Miwaeli rullade efter texten och läste tyst det som stod. Hennes ögon blev något större och hon fuktade snabbt läpparna.
”Oj” Hennes röst bar spår av förfäran.
”Miwaeli, min dam, det finns mäktiga personer som vet det här, och vad värre är, vet att jag vet.” Miwaeli bleknade.
”Vi får inte låta dem veta att ni vet, min dam. Därför har det här samtalet aldrig ägt rum, ni känner mig inte på något annat sätt än som Irowael-mactos lärare. Lita på att era bröder vet vad som behöver göras och be till Världsalltet om nåd.” Kriamond ställde sig upp och såg uppfordrande på Miwaeli.
”Och vad ska du göra?”
”Infiltrera och försöka hitta något vi kan utnyttja.” Miwaeli reste sig sakta och såg in i de mörkröda ögonen.
”Håller ni mig informerad?”
”Om jag kan utan att riskera er säkerhet.”
”Är du verkligen sexton år? Ni ljusbärare är väldigt skickliga på bländverk.” Kriamond log och gick mot dörren.
”Ni är intelligent, Miwaeli-macto, men jag är en skrivare, en lärd, mer än en magiker. Bländverk har aldrig varit min starka sida.” Han öppnade dörren och såg kvickt åt båda hållen innan han drog igen den igen.
”Det är personer som jag hyser misstankar mot därute. Såg de dig när ni kom hit?”
”Det var ingen i den här delen av biblioteket när jag kom” Kriamond la fundersamt huvudet på sne.
”Brukar ni använda vägg-gångarna som er bror?”
”Inte särskilt ofta även om jag har flertalet lösenord.” Kriamond nickade lugnt och gick fram till väggen vid sidan av Irowaels skrivbord. Han lutade sig nära och viskade något.
”Under början av vårt samtal var du frispråkig, utan etikett. Nu talar du ett helt annat språk. Varför?” Kriamond log mot henne.
”Du gav mig en klar tillrättavisning min nåd Meli, men nu skiljs våra vägar. Akta dig för att använda tjänare du inte litar helt och fullt på om du måste kontakta mig.” Miwaeli log ett roat leende. Hon visste exakt vilken stallpojke hon skulle göra till sin page.
31 jan. 2010
Om jag var boktitlar
Jag använde boktitlar som fanns i min bokhylla =) Tagen härifrån! =)
Om du gör en, vilket jag uppmanar dig att göra, kommentera gärna både hos mig och henne =)
Jag fick verkligen en aha-upplevelse angående bra och dåliga titlar^^
Är du man eller kvinna? Häxa
Beskriv din tonårsperiod? Bland tomtar och troll
Hur mår du? Kär!
Beskriv stället du bor på? Under lysande måne
Vart skulle du vilja resa? Under ytan
Beskriv din bästa vän? God Child
Vilken är din favoritfärg? Pasta
Hurdant väder är det just nu? Dragons of Winter Night
Vilken är din favoritårstid? Dragons of Spring Dawning
Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Skuggspel
Vad betyder livet för dig? Ship of Destiny
Vad är du rädd för? Shadowmancer
Vad drömmer du om? The Forgotten Beasts of Eld
Dagens aforism? a Time to Dance
Vilket råd skulle du vilja ge? Tankens Trädgård
Hur skulle du vilja dö? På kudde av gräs
Ditt motto? Det är aldrig kört!
Vad gör dig riktigt ledsen? Vår Värld
Vad gör dig riktigt glad? The Lord of the Rings Instrumental solos
Om du gör en, vilket jag uppmanar dig att göra, kommentera gärna både hos mig och henne =)
Jag fick verkligen en aha-upplevelse angående bra och dåliga titlar^^
Är du man eller kvinna? Häxa
Beskriv din tonårsperiod? Bland tomtar och troll
Hur mår du? Kär!
Beskriv stället du bor på? Under lysande måne
Vart skulle du vilja resa? Under ytan
Beskriv din bästa vän? God Child
Vilken är din favoritfärg? Pasta
Hurdant väder är det just nu? Dragons of Winter Night
Vilken är din favoritårstid? Dragons of Spring Dawning
Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Skuggspel
Vad betyder livet för dig? Ship of Destiny
Vad är du rädd för? Shadowmancer
Vad drömmer du om? The Forgotten Beasts of Eld
Dagens aforism? a Time to Dance
Vilket råd skulle du vilja ge? Tankens Trädgård
Hur skulle du vilja dö? På kudde av gräs
Ditt motto? Det är aldrig kört!
Vad gör dig riktigt ledsen? Vår Värld
Vad gör dig riktigt glad? The Lord of the Rings Instrumental solos
28 jan. 2010
Sawaels irrfärder 10, stall
Första inlägget jag lägger upp från skolan O.o
Miwaeli skred genom korridoren så fort hennes värdighet tillät. Hennes ansikte utstrålade endast makt, inga känslor kunde spåras i hennes kalla ögon. Med lång, något för manliga steg, gick hon över den folkfyllda borggården. Hon var klädd i en röd ridklänning med svarta pösiga bomullsbyxor under.
”Irowael?” ropade hon genom det stora stallet och hästarna stampade nervöst när de hörde henne nalkas. Arvtagaren stod och samtalade med Maar. De väntade på att stallknekten skulle göra i ordning Irowaels gyllenbruna valack.
”Meli, vad för dig hit ner?” frågade han med lätt stämma.
”Dig” svarade hon kort och stannade knappt två fot från sin bror. Irowael lutade knappt märkbart lite frågande på huvudet.
”Vad pågår? Vad har hänt Sawael?” Miwaeli kastade en kort blick på Maar. Han såg ner i stengolvet men Miwaeli såg inte honom, hon såg vad han bar; fyllda sadelväskor. De svarta ögonen flammade till och hon tog tag i Irowaels skjorta och slet honom närmare.
”Du hade tänkt lämna mig ensam utan information vad som hänt dig. Med Far?”
”Meli, lugna…” började Maar. Miwaeli vände huvudet mot honom.
”Det är Miwaeli-macto för dig!” sa hon kallt med lätt ihopbitna käkar. Maar rodnade.
”Syster” började Irowael men hittade inga ord.
”Nå? Upplys mig! Eller så utpressar jag en viss magiker i min närhet.” Maar blev om något ännu rödare. Irowael suckade inte men den raka linjen hans läppar bildade uttryckte ungefär samma sak.
”Olvi är död, Sawael på flykt och jag och Maar ska hämta hem honom.” Miwaeli släppte honom och la armarna i kors.
”Och vad säger Far om det?” Irowael flyttade blicken från sin systers ansikte till sin häst.
”Far blir nog lycklig om Sawael dör.”
”Och trots det tänkte du lämna mig ensam med honom utan en aning om vad som pågår”
”Jag ahde tänkt”
”Ljug inte.”
”Du kan inte följa med” sa hennes bror med sorgsen röst.
”Jag vet, någon av oss måste se efter gamlingen, men varför inte skicka några av De Edsvurna?” Irowael vände tillbaka ansiktet mot sin syster.
”De lyder först under Far, jag liar inte på dem. Förutom Yue.”
”Och därför beger sig Dimheds arvtagare iväg med bara en nyutbildad magiker till försvar.” Maar såg upp från golvet men efter en hastig glimt av Miwaelis ansikte såg han bort mot stallpojken några bås bort som gjorde i ordning Irowaels häst. Pojken i fråga såg helt oberörd ut men Maar insåg att den här historien snart skulle vara en allmän sanning i borgen. Han såg på Irowael och när Arvtagaren såg mot honom nickade han i pojkens riktning.
”Min magiker är mer än duglig och jag skulle vilja köpa så mycket tid som möjligt. Det jag undrar är; kan du hålla tyst?”
”Självklart, jag är fullt ut på din sida.
”Och kan vår käre hästskötare hålla tyst?” Pojken slutade spänna åt sadeln och hans händer började skaka lätt när han lyfte blicken mot tvillingarna. Han fuktade sina läppar innan han yttrade sig.
”Vad får jag?” Maar himlade smått med ögonen, Miwaelis käkar spändes och Irowael log.
”Något speciellt ni tänker på?” frågade han. Pojken flyttade tyngden från den ena foten till den andra.
”Kan ni ordna mig ett eget rum?” Irowael började gå mot spiltan. Snabbt sänkte pojken blicken och blev vit i ansiktet. Han stod inför Arvtagaren till Dimhed, hans äldre syster och en Ljusbärare. Hans hjärta bultade så hårt att han knappt hörde när Hans nåd Irowael tog till orda
”Miwaeli?”
”Ja, broder?”
”Kan ni se till att vår unge stallknekt får ett eget rum?”
”Jag ska se vad jag kan göra.”
”Och i gengäld, pojke, kommer ingen att veta vart jag och min magiker har begett oss.” Pojken skakade nu kraftigt och nickade fort innan han bugade.
”Pojke, om din mäster undrar vart du tog vägen, säg bara att du gick ett ärende åt mig” sa Miaeli mjukt. Pojken såg frågande upp på henne. Miwaeli kastade ett mynt framför hans fötter.
”Spring ner till staden och” hon höll upp en smal brevtub. ”Sänd den här till Fiid Monsvulpes.” Hon höll fram den mot stallpojken som kvickt tog myntet och brevet innan han satte av ut ur stallet.
”Nå, var var vi.” sa Miwaeli med iskall röst. Nu suckade Irowael.
”Du kan inte övertala mig till att inte resa.”
”Kanske inte, men jag har en chans att säga lycka till.” Irowael log lättad och kramade om sin syster.
”Hämta hem honom fortast möjligt, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Men innan du reser:” Hon såg upp i sin brors ansikte. ”Jag vill veta den egentliga anledningen till att du beger dig av efter honom, inte lögnen om att du tvivlad på De Edsvurna.
”Syster, du är för skarpint för ditt eget bästa.”
”Berätta, annars släpper jag dig inte” sa hon och såg bedjande på Irowael även om ett leende höll på att forma hennes läppar. Irowael log brett.
”Jag måste iväg fortast möjligt, men Kriamond vet mer än han talade om för mig.” Miwaeli flinade.
”Adjö broder”
”Adjö syster” De släppte varrandra. Miwaeli vände sig om och skred ut ur stallet. Utan så mycket som en blick åt Maar.
Miwaeli skred genom korridoren så fort hennes värdighet tillät. Hennes ansikte utstrålade endast makt, inga känslor kunde spåras i hennes kalla ögon. Med lång, något för manliga steg, gick hon över den folkfyllda borggården. Hon var klädd i en röd ridklänning med svarta pösiga bomullsbyxor under.
”Irowael?” ropade hon genom det stora stallet och hästarna stampade nervöst när de hörde henne nalkas. Arvtagaren stod och samtalade med Maar. De väntade på att stallknekten skulle göra i ordning Irowaels gyllenbruna valack.
”Meli, vad för dig hit ner?” frågade han med lätt stämma.
”Dig” svarade hon kort och stannade knappt två fot från sin bror. Irowael lutade knappt märkbart lite frågande på huvudet.
”Vad pågår? Vad har hänt Sawael?” Miwaeli kastade en kort blick på Maar. Han såg ner i stengolvet men Miwaeli såg inte honom, hon såg vad han bar; fyllda sadelväskor. De svarta ögonen flammade till och hon tog tag i Irowaels skjorta och slet honom närmare.
”Du hade tänkt lämna mig ensam utan information vad som hänt dig. Med Far?”
”Meli, lugna…” började Maar. Miwaeli vände huvudet mot honom.
”Det är Miwaeli-macto för dig!” sa hon kallt med lätt ihopbitna käkar. Maar rodnade.
”Syster” började Irowael men hittade inga ord.
”Nå? Upplys mig! Eller så utpressar jag en viss magiker i min närhet.” Maar blev om något ännu rödare. Irowael suckade inte men den raka linjen hans läppar bildade uttryckte ungefär samma sak.
”Olvi är död, Sawael på flykt och jag och Maar ska hämta hem honom.” Miwaeli släppte honom och la armarna i kors.
”Och vad säger Far om det?” Irowael flyttade blicken från sin systers ansikte till sin häst.
”Far blir nog lycklig om Sawael dör.”
”Och trots det tänkte du lämna mig ensam med honom utan en aning om vad som pågår”
”Jag ahde tänkt”
”Ljug inte.”
”Du kan inte följa med” sa hennes bror med sorgsen röst.
”Jag vet, någon av oss måste se efter gamlingen, men varför inte skicka några av De Edsvurna?” Irowael vände tillbaka ansiktet mot sin syster.
”De lyder först under Far, jag liar inte på dem. Förutom Yue.”
”Och därför beger sig Dimheds arvtagare iväg med bara en nyutbildad magiker till försvar.” Maar såg upp från golvet men efter en hastig glimt av Miwaelis ansikte såg han bort mot stallpojken några bås bort som gjorde i ordning Irowaels häst. Pojken i fråga såg helt oberörd ut men Maar insåg att den här historien snart skulle vara en allmän sanning i borgen. Han såg på Irowael och när Arvtagaren såg mot honom nickade han i pojkens riktning.
”Min magiker är mer än duglig och jag skulle vilja köpa så mycket tid som möjligt. Det jag undrar är; kan du hålla tyst?”
”Självklart, jag är fullt ut på din sida.
”Och kan vår käre hästskötare hålla tyst?” Pojken slutade spänna åt sadeln och hans händer började skaka lätt när han lyfte blicken mot tvillingarna. Han fuktade sina läppar innan han yttrade sig.
”Vad får jag?” Maar himlade smått med ögonen, Miwaelis käkar spändes och Irowael log.
”Något speciellt ni tänker på?” frågade han. Pojken flyttade tyngden från den ena foten till den andra.
”Kan ni ordna mig ett eget rum?” Irowael började gå mot spiltan. Snabbt sänkte pojken blicken och blev vit i ansiktet. Han stod inför Arvtagaren till Dimhed, hans äldre syster och en Ljusbärare. Hans hjärta bultade så hårt att han knappt hörde när Hans nåd Irowael tog till orda
”Miwaeli?”
”Ja, broder?”
”Kan ni se till att vår unge stallknekt får ett eget rum?”
”Jag ska se vad jag kan göra.”
”Och i gengäld, pojke, kommer ingen att veta vart jag och min magiker har begett oss.” Pojken skakade nu kraftigt och nickade fort innan han bugade.
”Pojke, om din mäster undrar vart du tog vägen, säg bara att du gick ett ärende åt mig” sa Miaeli mjukt. Pojken såg frågande upp på henne. Miwaeli kastade ett mynt framför hans fötter.
”Spring ner till staden och” hon höll upp en smal brevtub. ”Sänd den här till Fiid Monsvulpes.” Hon höll fram den mot stallpojken som kvickt tog myntet och brevet innan han satte av ut ur stallet.
”Nå, var var vi.” sa Miwaeli med iskall röst. Nu suckade Irowael.
”Du kan inte övertala mig till att inte resa.”
”Kanske inte, men jag har en chans att säga lycka till.” Irowael log lättad och kramade om sin syster.
”Hämta hem honom fortast möjligt, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Men innan du reser:” Hon såg upp i sin brors ansikte. ”Jag vill veta den egentliga anledningen till att du beger dig av efter honom, inte lögnen om att du tvivlad på De Edsvurna.
”Syster, du är för skarpint för ditt eget bästa.”
”Berätta, annars släpper jag dig inte” sa hon och såg bedjande på Irowael även om ett leende höll på att forma hennes läppar. Irowael log brett.
”Jag måste iväg fortast möjligt, men Kriamond vet mer än han talade om för mig.” Miwaeli flinade.
”Adjö broder”
”Adjö syster” De släppte varrandra. Miwaeli vände sig om och skred ut ur stallet. Utan så mycket som en blick åt Maar.
7 jan. 2010
Irland
Jag far till Irland och Tara nästa vecka i jakt på kunskap till mitt projektarbete. Det betyder att jag inte kommer ladda upp något kapitel på Sawaels Irrfärder förrän tidigast den 19... Du får helt enkelt försöka överleva tills dess =P
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)