Evighet

Jag läste igenom de delar jag laggt upp av Sawaels irrfärder och jag höll på att dö XD Att jag tillåtit mig själv att publicera något som jag inte bearbetat? Nåja, det var för innehållet och inte de ...hurm... vackra fomuleringarna som jag la upp dem. Men jag kände att bloggen behövde någon av mina mer seriösa texter och jag började söka bland mina mer eller mindre fördiga noveller.
Den här började som ett av mina otaliga försök att skriva dagbok, denna gång i ... vad nu det tempuset heter... (hoppas att min mamma, svenskalärarn, inte läser min blogg) men som vanligt spårade den iväg XD
Jag skrev den måndag i midsommarveckan och var lite lätt rädd för livet resten av veckan ;)
Det jag i stort sätt har gjort är att ha kapat bort många personliga saker och försökt hitta synonymer till ord jag använder väldigt mycket... även om jag bitvis inte lyckats så bra. Skrev klart (dvs, fått över den på datorn, skriver allt för hand först) den idag och kommer troligtvis peta lite i den framöver. All kritik, djävulsk som gillande är välkommen, Jag lovar att återgälda dem alla Moahaha!

Så: Mina damer och ...icke damer... Varsågoda: Evighet!


Mitt liv hade äntligen börjat ordna upp sig. När jag tänkte på det kunde jag inte låta bli att le. Jag var sedan två månader tillbaka 18 år med ålderns alla privilegier. Körkortet låg i tryggt förvar i min börs och mina föräldrar respekterade mig som en vuxen. En vecka tidigare hade jag gått ut andra året på gymnasiet med bra betyg i mina avslutade kurser. Jag hade även fått veta att min sju år äldre bror skulle bli pappa. Jag skulle bli faster. Leende svängde jag av den skogskantade 95: an. Vägen jag gled in på var mycket mindre och omgiven av grönskande åkrar. Med finanskrisen över oss var jag otroligt lyckligt lottad som hade ett sommarjobb. Välbetalt var det också. Jag var sorgfri där jag körde mellan de blomstrande dikena. Midsommarblomster och smörblommor vajade i vinden. Tankarna virvlade kring midsommarnattens sju blommor. Skulle jag plocka dem även i år? Följa traditionen? Det enda som saknades i mitt allt lyckligare liv var en käresta. Jag tänkte på mina vänner, mina trevliga killkompisar speciellt. Var någon av dem rätt för mig? Det fick tiden utvisa.
I mitt förflutna när något bra hände mig brukade händelsen åtföljas av något som tog ned mig på jorden. Min teori var att jag psykiskt slappnade av och inte tänkte mig för. Jag hade flera gånger glömt börsen på bussen och min mobil hade varit utan mig på pinsamt många offentliga platser.
Det kanske var det som hände den här gången, jag slappnade av och tänkte inte på att min hastighet var för hög. Ut ur snårskogen skenade en älg. Den sprang fortare än en häst men när den kom ut på vägen sänkte den sin tyngdpunkt och stannade. Jag stod på bromsen och försökte styra ned i diket. Älgen såg mig rätt in i ögonen innan den tog ett språng fram mot motorhuven.
Då såg jag det. Mellan det storögda djurets skovelhorn hängde ett fickur i anlupet silver. Jag kunde se sekundvisaren ticka innan krocken förblindade mina ögon.
Smärta är för mig en varningssignal om att något är fel. Jag har aldrig blivit riktigt rädd för smärta. Mest arg eftersom det oftast varit min egen klumpighet som försatt mig i en obekväm situation.
Därför blev jag först rädd när smärtan försvann.

Tick-tack, tick-tack, tick-tack.

Jag höll i det anlupna fickuret och såg hur dess visare rörde sig. Eller, hålla i var inte rätt uttryckt eftersom jag varken visste om jag hade eller såg min kropp.
Jag var fast i ett ingenting även om jag i mitt inre bestämt sa att det var i ett mörker. Det enda som syntes var uret och dess silverkedja.
Mina tankar flöt till mina föräldrar. Hur skulle de hantera att förlora ett barn till? Min näst äldsta bror hade dött endast fyra månader gammal. Fickuret började glida ifrån mig men jag skyndade mig att dra det närmare min själ.
Jag kastade en förströdd blick över urtavlan. Klockan var någon minut över fem. Stämde det överens med verkligheten? Kunde det ha gått en timme sedan jobbet slutade? Jag vände på uret och skärskådade dess graverade baksida.
Den föreställde en gles tallskog, eller en myr. Mitt på den välvda ytan var en älg ingraverad. Dess huvud var vänt mot betraktaren men silvret var för smutsigt för att jag skulle kunna se älgens ögon.
Försiktigt återgick jag till urtavlan. Den visade kvart över fem.
Siffrorna var snirkliga och smutsigt svarta mot sin pärlemorbakgrund. Ångestfylld följde jag varje siffra med ett inbillat finger.

Om jag hade haft en kropp hade den blivit likstel, hade jag haft en röst hade jag skrikit. För siffran åtta såg nämligen inte ut som den borde. Den hade tippat och låg på sida. En minnesbild flöt fram ur mitt undermedvetna. En av mina högstadielärare förklarade varför en lodrät linje inte hade någon lösning. Lutningen blev lika med evigheten, den liggande åttan.
Evighet.
Var det dit jag var på väg?
Jag försökte se mig omkring men det enda som syntes var den tickande silverklumpen. Skulle det inte finnas något ljus att undvika eller en vattenyta att bryta.
Och, reflekterade jag, varför kunde jag tänka rationellt?
Klockan tickade oberört vidare.
Jag vände och vred på den med mina inbillade händer. Om det bara finns en enda sak i hela världen, hur avgör man då om den är stor eller liten? Innan jag hunnit avsluta den tankegången såg jag endast silver, min själ var mindre än en daggdroppe i älgens ögonfransar. Överraskad försökte jag dra mig bakåt. Det som då hände var att jag sjönk ner genom klockans silverhölje. Förbluffad såg jag hur gigantiska kugghjul rörde sig. Det fanns ingen ljuskälla men ändå såg jag har allt förflyttade sig i sina banor. Förargad tänkte jag att klockan låg liten och sval i min hand.
Och då var jag där igen, i det mörka ingenting. Förvånad och något skräckslagen såg jag ned på uret. När jag hade kretsat omkring i urverket hade jag hört något annat än det irriterande tickandet. Det hade varit någon som viskade.
Försiktigt bände jag upp den graverade baksidan med tanken. Det mekaniska konstverket rörde sig hackigt i sitt komprimerade cirkelutrymme. Jag lutade ett inbillat öra mot urverkets mitt och lyssnade koncentrerat.
Det jag hörde fick min själ att brista ut i tårar. Vad jag hörde?
Jag lyssnade till hur en läkare förklarade för mina föräldrar att jag hade fått ett ryggmärgsbrott. Att om, eller när, jag vaknade ur min koma skulle jag vara helt förlamad eller om jag hade tur; från nacken och ner.
Förståeligt bröt jag ihop. Mina inbillade tårar föll mot silverkedjan men de lämnade inte ett spår efter sig. Kedjan förblev torr. Tickandet fortsatte och jag hörde genom urverket hur min mamma bröt ihop.
Försiktigt vek jag ihop klockan för att dölja det viskande urverket.
Jag hade ett val insåg jag: Att sitta och vänta på att träda in i evigheten eller kämpa för ett liv i en sjukhussäng. Skulle jag stå ut med att aldrig mer få jonglera, spela piano eller rita? Aldrig mer kunna köra bil?
Aldrig få kyssa den rätte för mig, djupt och passionerat?
Jag slingrade in min själ i silverkedjan och jag sörjde.
Uret tickade obrytt vidare.

Klockan blev kvart i sex, fem i sex, fem över sex medan jag bara funderade kring allt jag skulle förlora. När visaren var på väg mot kvart över började jag ta mig samman. Det fanns en chans, om jag kämpade, att jag fortfarande skulle kunna sjunga.
En liten chans.
Jag skakade av mig klockkedjan och för enkelhetens skull kan vi säga att det var min själ som växte.
Bättre att kämpa och förlora än inte kämpat alls! Men vartåt skulle jag kämpa? Min sinnesstämning var helt förbytt. Nu när jag hade ett mål förvandlades min sorg till viljestyrka.
Klockan måste vara nyckeln tillbaka. Någonstans i metallen var det tvunget att finnas en utgång.
Jag började systematiskt leta, först den vikta silverplattan som var till för att fästas i en ficka, därefter synade jag varje länk noga men inte ett spår av någon utgång. Inte ens en repa.
När jag vände min blick mot älgen förstod jag att det var ett hopplöst företag. Om det fanns en utgång kunde den finnas var som helst!
Jag la mig ner bredvid älgen. Tänk, intalade jag mig själ, det måste finnas en tanke bakom om det existerar en passage härifrån. Jag flyttade min själ och började undersöka älgens horn med fingrar av ingenting. Det var trots allt där mellan jag sett uret för första gången.
Jag fann inget annat än silver.
Hemligheten låg kanske i att gå mellan två av de tre tallarna som var ingraverade. Varje gång jag gled genom silvret ned till urverket gick det en ilning genom min själ.
Ingen lycka där häller.
Ett kort tag efter att klockans visare passerat sju bestämde jag mig för att söka i det viskande urverket. Jag undersökte noga vart och ett av kugghjulen men hittade ingenting. Paniken började komma krypande.
Jag gled längre in i urverket och hörde till min förtvivlan hur mina bästa vänner gråtande frågade vad som hänt.
Förtvivlad flydde jag ut ur urverket, jag ville inte lyssna. Jag slingrade in mina tankar i och genom kedjan.
Varför hade jag inte kört saktare! Jag visste att det gick ett viltstråk där. Varför? Hela mitt liv var förstört!
Om jag ens hade ett liv. Det var ingen idé med att söka, jag skulle aldrig hitta den där inbillade utgången.
Då hände något konstigt. Något mer konstigt än att jag satt fast i ett ingenting vill säga. Min själ delade sig i två. En del kurade ihop sig runt kedjan, förblindad av sorg, den andra kretsade runtomkring klockan, tänkande.
Jag var lika medveten om båda men på olika sätt. Ena delen bestod endast av känslor, den andra av sunt förnuft.
Det mitt förnuft gjorde fick min emotionella del att titta upp från kedjan. Min logiska halva gick igenom silvret. Hon brydde sig inte om hur mina vänner grät utan sökte reda på källan till ljudet.
Mina känslor slutade snyfta och hamnade någonstans mellan chock och hoppfullhet. Förnuftet försökte tränga sig igenom silvret och pärlemorn där ljudkällan var men utan framgång.
Känsloknytet flöt fram till urtavlan och placerade sig så nära sin tvillingsjäl hon kunde. Endast pärlemorskivan skilde dem åt. Förnuftet kastade sig ut ur urverket, virvlade runt klockan och smälte ihop med känslorna.
Jag blev ett igen.
Nyfiken såg jag ner på urtavlan och började le sarkastiskt. Självklart var det den liggande åttan som såg ner på min själ.
Jag kände med tanken över siffran. Det var tvunget att vara här! Bestämt tryckte jag min själ mot symmetriska siffran.

Jag öppnade sakta mina ögon, mina riktiga ögon. Jag kände hur ögonlocken tog ihop när jag blinkade. Det var underbart. Ögonen fokuserade långsamt och jag såg hur fickuret dinglade framför mig. Mina muskler stelnade till, varför var det här?
Mina tankar avbröts av motorljudet från en bil. Först då reflekterade jag över att jag inte var på sjukhuset. Fickuret var upphängt i sin kedja runt innerbackspegel. Jag var i min bil. Försiktigt rätade jag på mig och grimaserade över blåmärket jag skulle få i höger sida. Jag hade pressats mot växelspaken.
Motorljudet ökade och tystnade. Jag såg i backspegeln hur en röd bil parkerat bakom mig och hur föraren klev ur.
Jag spände loss mig och klev försiktigt ut ur bilen. Vad hade hänt med älgen? Den var spårlöst försvunnen.
- Jag väjde för en älg, sa jag tyst när bilisten frågade vad som hänt. Bilen stod djupt nere i diket men motorhuven var intakt. Inte minsta spår efter älgen.
Vi kopplade ihop de två bilarna och relativt lätt fick vi upp den ur diket. Jag pratade på i normal ton och vi testade att min bil funkade innan den röda bilen försvann åt sitt håll.
Jag satt kvar ett långt tag och granskade fickuret. Det var en helt korrekt kopia av den klocka jag försökt fly ifrån.

- Det var en intressant förklaring till varför ni bär ett herrur till er cocktailklänning, sa Mikael med ett leende. Den unga kvinnan framför honom besvarade det mjukt och tog en klunk ur sin drink.
- Helt sann är den också. Hon ställde ifrån sig glaset på det lilla pelarbordet de stod bredvid.
- Har den gett dig några intressanta förmågor? sa han skämtsamt. Kvinnan skrattade. Mikael försökte frenetiskt komma på vad hon hette men minnet svek honom.
- Det påminner mig om allt bra jag har här i livet. Hon hade tänkt fortsätta men de avbröts av att kvällens värd ställt sig på podiet och äskat tystnad. De utbringade en skål om fortsatta framgångar och lycka men när Mikael vände sig för att skåla med Fickursdamen var hon försvunnen. På det lilla pelarbordet stod hennes drink kvarglömd och klockan låg bredvid.
Mikael såg sig frågande omkring men hon syntes inte till. Han ställde ifrån sig sitt glas bredvid hennes och tog upp klockan. Urtavlan var som hon hade beskrivit den, siffrorna var utsirade och bakgrunden av pärlemor.
Visarna hade passerat åtta, den liggande åttan, evigheten. Mikael vände på silveruret. Hans ögon blev under några få ögonblick förstorade. Där stod de tre tallarna, älgen och med handen på älgens bog stod en kvinna i en lång, veckad klänning.