Första delen av två av vad jag skulle vilja kalla en filler. Dvs jag vet inte om de här två kapitlen kommer vara med i slutänden men de var roliga att skriva.
Början av det här kapitlet är där jag började min roman från första början, hur Sawael och Ayl kommer till Fjällbäck allt innan det här har jag skrivit det senaste året (mest för att hålla koll på vad som hänt, därav den dåliga kvalliten i början av historien). Men när jag väl började skriva ner min historia, på en bussresa från Ske-å till Tallin var det en bit in i historien, och dit har jag fortfarande ne bit att digitalisera ;)
Som vanligt är alla kommentarer välkomna och eftersom mitt rättstavningsprogram inte funkar får ni väldigt gärna kommentera alla grammatiska fel =) Trevlig läsning, nästa del kommer inom kort.
Början (crapy utkast ^^; är under omskrivning)
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
Kriamond
”Är detta er förmyndare?” Stadsvakten såg mellan Ayl och Sawael.
”Ja, han är min tremänning” svarade Ayl lugnt med blindstaven lodrätt framför sig.
”Vi behöver inte fler tiggare i Fjällbäck, har ni någon yrkeserfarenhet?” Vakten såg på Sawael som förnedrat sänkte blicken.
”Jag är lärare” sa Ayl korthugget.
”Ursäkta?”
”Inom historia och logik. Fråga något.”
”Jag tror dig, passera” Ayl var klädd i det sedvanliga klädesplagget kir, en tröja vars ärmar gick ner över armarna och säkrades runt långfingret. Den var mörkt brun med en släng av grönt och över bar hon en ärmlös brun klänning. Sawael som stod bakom henne bar de utslitna kläder Ayl skapat.
De gick genom en av de små portarna in i Fjälbäck och nästa person steg fram i till den uttråkade tullvakten.
”Lärare?” frågade Sawael tvivlande. Han hade trott att hon var en frilansande magiker.
”Ingen fruktar en lärare på samma sätt som en krigare eller en Ljus men jag har ändå makt att förändra. Det räcker för mig”
”Men varför inte läkare, ni räddade mig från att förblöda!” Ayl log ett litet snett leende och skakade lätt på huvudet. Första gången Sawael sett henne le.
”Jag vill inte synas och en person som helar med hjälp av magi kan inte hålla sig i skymundan.” Frågan om varför hon inte ville synas formades inom Sawael men han uttalade den inte. Han ville inte göra sin räddare obekväm. Fast egentligen var han rädd för henne.
Han hade vandrat efter henne genom bergen hela föregående dag. Först när solen sjunkit under horisonten och han inte såg sina steg längre hade han kommit ikapp henne. Ayl hade tänt en brasa han orienterat sig till. Tyst hade hon suttit och kokade te när han utmattad kom fram. Han hade varit kall och hungrig och tänkt ut alla sorters utskällningar för att utmana Ayl.
Men hon hade utan ett ord pekat på några utlagda filtar och sträckt fram en kopp te. Sawael hade vägrat visa sig underlägsen genom att först ta till orda. Men när han la sig ner på sina filtar kände han både rädsla och tacksamhet mot Ayl.
Det var nu mitt på dagen och Sawael hade aldrig varit så hungrig. Ayl hade haft med sig skorpor och nötter som de ätit till frukost men nu var hennes färdkost slut. Ayl hade en halvstor ryggsäck som innehöll hennes teskrin, en liten kittel och deras filtar. Men ingen mat.
Hon måste ha vetat att Mink och han var på väg. Varför hade hon annars tagit av sig sin packning och ställt sig på ett strategiskt ställe? Sawaels mage knorrade högt och bestämt. Ayl stannade.
”Vi borde äta något” sa hon sakligt och vädrade i luften. Då slog det Sawael att det inte stank. Visst, det luktade illa av de människor som gick förbi, men inte nära den stank andra städer han besökt hade haft. Ayl började gå igen och efter bara några steg kunde Sawael känna doften av mat.
Han såg ett robust värdshus och gick mot det med längtan efter kött. Ayl greppade lätt men bestämt hans tunika.
”Jag har tyvärr inte råd att äta på ett världshus. Vi går till ett bageri istället.” Sawael kastade en längtansfull blick in genom de mångspröjsade fönstren innan han vände sig om.
”Det borde ligga ett längre ner efter den här gatan så håll dina ögon öppna.” Ayl lät sin vänstra hand vila på Sawaels axel medan hon lätt svängde blindstaven framför dem. Sawael kände sig olustig med en hand på sin axel men förstod Ayl. Det här var en väldigt folkfylld stad.
De klev in i ett hektiskt bageri som luktade underbart. I taket hängde hårda bröd på tork och fruktbröd och mörka fröbröd trängdes under jäsdukar bakom disken.
Sawael log och det vattnades i hans mun. Han antog att de skulle köpa något av de vanliga bröden men när de stod framför disken bad Ayl om det absolut billigaste de hade att erbjuda. Sawael såg med förvånad och arg blick på henne men Ayl märkte ingenting.
”Och vad skulle det kunna vara?” frågade pojken på andra sidan disken. Ayl drog upp en tygpåse från ett av de tre utanpåfacken och la den på disken.
”Fyll den här med brända kanter och bröd ni tycker är för gammalt att sälja.” Expediten såg frågande mellan Ayl och Sawael. Sawael mötte bara hans blick och pojken försvann till de bakre rummen i bageriet.
”Du kan inte mena allvar!” utbrast Sawael. Hans röst var distinkt men överskred inte den normala samtalstonen.
”Om min unge Lord ursäktar, jag är arbetslös och hade inte särskilt mycket pengar till att börja med.” svarade hon sarkastiskt.
”Vi kan gå till borgen och meddela att de har en högadlig pojke i sin stad!” Sawael var arg, hur kunde en ofrälse, en kvinna, tilltala honom som om hon stod över honom i rang. Expediten kom tillbaka med påsen och Ayl betalade några få mynt för innehållet. Utan att röra vid Sawael vände hon sig om och gick ut ur affären. Hon stannade några steg utanför bageriet och vände sig mot Sawael.
”Och varför skulle någon tro dig?” Hon höll upp ett finger i jämnhöjd med Sawaels hals och vickade det sakta upp och ner. Sawael kastade en kort blick på sina kläder. Allt rann över.
”Jag hatar dig!” skrek han. Sawael spann runt och sprang, lämnades en blind flicka med en påse bröd i handen.
Över Ayls läppar syntes under ett kort ögonblick ett ondskefullt leende innan hon vände sig om och gick åt motsatt håll.
Sawael var snart vilse. Han hade kommit in på en gata med snickerier där han nu gick arg och stolt. Folk kastade funderande blickar på honom men ingen frågade vem han var eller vart han var på väg.
”Jag har ingen mat, ingenstans att sova” analyserade Sawael lågt med hopbitna tänder. Solen hade passerat middagstid och hans inre skrek efter mat. Med tunga steg gick han in på en ny gata. Framför honom låg ett litet, skabbigt världshus. Sawael skyndade på stegen och gick in genom den tjocka furudörren. Han sänkte sitt stolta huvud men hans ögon sken av ära.
”Vad får det lov att vara?” frågade värdshusvärden.
”Har ni någon mat?” Sawaels mage knorrade som för att lägga extra tyngd bakom frågan.
”Det beror på hur mycket du har att betala med?” Sawael sänkte blicken och undvek värdens blick. Han la märke till det folk som satt i skänkrummet, eller de kvinnor som satt där med bara armar. Han tog ett steg bort från disken.
”Jag har inga pengar, ursäkta att jag tagit upp er tid.”
”Du verkar väldigt hungrig, lite bröd kan du få även om du inte kan betala. Här.” sa mannen och räckte fram en brödkorg mot ynglingen. Sawael kände sig olustig men tog ändå en brödskiva ur korgen.
”Varsågod och sitt” sa hans värd vänligt med ett smörigt leende. Sawael tryckte undan alla känslor förutom hungern och började ivrigt äta. Brödet var inte torrt men inte häller färskt. Sawael brydde sig inte. Han älskade mörkt bröd och det här hade både frukt och frön i sig.
”Vill du ha mer?” Sawael nickade knappt märkbart och brödkorgen ställdes framför honom. Innan han hann avsluta sin andra brödskiva började han känna sig snurrig och hur hans balans försvann. Sawael föll av bänken och hans ögonlock gled ofrivilligt ner över hans svarta ögon. Han var medveten om hur de skrattade åt honom när hans lealösa kropp lyftes upp och bars iväg.
”Lita inte på främmande människor” sa hans tillfångatagare glatt.
”Fel” tänkte Sawael. ”Lita inte på någon”
27 feb. 2010
24 feb. 2010
Tänkte att det var på tiden att jag uppdaterade bloggen ;)
Jag håller på att skriva ett väldigt långt kapitel till Sawaels irrfärder, det är därför det dröjer ^^;
Var och såg Avatar i fredags och insåg något hemskt.
*SPOILER*
När de kopplar ihop sig med ett djur/varelse på pandora blir de en macto, ex banshee-macto. Jag dog inombords. Kommer bli anklagad för Avatarplagiat! Varför skulle de slänga in ett latinskt ord mitt i alltihopa?!
Suck... Men det får vara kvar tills/om jag ska publicera "Ett skrin för allt vad känslor rymmer" (Som Sawaels irrfärder egentligen heter ;p) Jag som faktiskt satt med en latinsk ordbok för att få fram något passande... Suck... Nåja, jag överlever,
Next Sawaels irrfärder: Fjällbäck
Jag håller på att skriva ett väldigt långt kapitel till Sawaels irrfärder, det är därför det dröjer ^^;
Var och såg Avatar i fredags och insåg något hemskt.
*SPOILER*
När de kopplar ihop sig med ett djur/varelse på pandora blir de en macto, ex banshee-macto. Jag dog inombords. Kommer bli anklagad för Avatarplagiat! Varför skulle de slänga in ett latinskt ord mitt i alltihopa?!
Suck... Men det får vara kvar tills/om jag ska publicera "Ett skrin för allt vad känslor rymmer" (Som Sawaels irrfärder egentligen heter ;p) Jag som faktiskt satt med en latinsk ordbok för att få fram något passande... Suck... Nåja, jag överlever,
Next Sawaels irrfärder: Fjällbäck
11 feb. 2010
Cosplay
Som du kanske har märkt älskar jag att klä ut mig =) Eller klä upp mig, beroende på hur man ser det. Vi galna estetnaturare (och nördar; jag och Cajsa^^) brukar någon gång då och då komma till skolan i allt annat än vanliga kläder ;) Vi har varit Medeltida, Steampunk och Pirater
Men nu har vi börjat spåna på att cosplaya (hatar låneord!) Vilket jag inte vet om ni vet vad det betyder så jag tänkte börja med att förklara.
Så... Wikipedia:
Cosplay (japanska コスプレ, kosupure, från costume play) är en japansk form av maskerad. I Japan innefattar det all sorts kostymering, från medeltid till framtid. I väst används begreppet främst om karaktärer med ursprung i japansk populärkultur.
Från vänster: Finland, Sverige, Danmark, Norge, Island.
Jag kommer att porträttera Danmark och Cajsa Island =)
Och utöver de andra tre har vi en Ryssland också =)
Vi började vår jakt i veckan efter kläder och efter att besökt Kupan, Röda Korsets second hand har vi kommit så här långt:
Målet är att kunna göra en kul sketch av krigen runt 1809 =)
Så... Dags att börja sy XD
Men nu har vi börjat spåna på att cosplaya (hatar låneord!) Vilket jag inte vet om ni vet vad det betyder så jag tänkte börja med att förklara.
Så... Wikipedia:
Cosplay (japanska コスプレ, kosupure, från costume play) är en japansk form av maskerad. I Japan innefattar det all sorts kostymering, från medeltid till framtid. I väst används begreppet främst om karaktärer med ursprung i japansk populärkultur.
Cosplay kan sägas vara animens och mangans motsvarighet till hängivna Trekkies och Tolkienanhängare. Genom att sy en dräkt efter en karaktär som man tycker om och sedan bära den till ett konvent visar man sin uppskattning. Målet är att porträttera karaktären så gott man kan.
Dvs, man visar hur nördig, jag menar hängiven man är ;)
Så... Jag fick kontakt med några trevliga Umebor (Ja,ja... Umebor KAN vara helt okey... om de bor en bit utanför stan =P) som cosplayar Hetalia.
Och för dig som inte vet vad det är så är det en serie där varje karraktär motsvara ett land i världshistorien och fokus läggs på Axelmakterna och de Alierade under världskrigen och deras personliga historia. länk
Så... Vi kommer att klä ut oss till de nordiska länderna vi älskar så högt:
Från vänster: Finland, Sverige, Danmark, Norge, Island.
Jag kommer att porträttera Danmark och Cajsa Island =)
Och utöver de andra tre har vi en Ryssland också =)
Vi började vår jakt i veckan efter kläder och efter att besökt Kupan, Röda Korsets second hand har vi kommit så här långt:
Målet är att kunna göra en kul sketch av krigen runt 1809 =)Så... Dags att börja sy XD
7 feb. 2010
Vad hände sen?
Mitt tredje inlägg för idag *svimmar*
Har aldrig gjort det förrut *tar mig upp från golvet och kryper in under mitt trygga skrivbord*
Men men. Ville bara lägga upp den här bilden ;) Hurm... Fick veta att vi var tvungna att ha de vanliga konsert-kläderna under våra pirat-detaljer så det blev att söka igenom garderoben en gång till ;) Hittade två par svarta linnebyxor varav de här var mer piratiga och min älsklingsskjorta blev utbytt mot den fruktansvärda, helt utan passform, trots mina omsyningar, SSB-Sjortan... suck... men det blev faktiskt bättre med svarta linnebyxor. *drömmer mig bort i en värld av linnekläder*
Evighet
Jag läste igenom de delar jag laggt upp av Sawaels irrfärder och jag höll på att dö XD Att jag tillåtit mig själv att publicera något som jag inte bearbetat? Nåja, det var för innehållet och inte de ...hurm... vackra fomuleringarna som jag la upp dem. Men jag kände att bloggen behövde någon av mina mer seriösa texter och jag började söka bland mina mer eller mindre fördiga noveller.
Den här började som ett av mina otaliga försök att skriva dagbok, denna gång i ... vad nu det tempuset heter... (hoppas att min mamma, svenskalärarn, inte läser min blogg) men som vanligt spårade den iväg XD
Jag skrev den måndag i midsommarveckan och var lite lätt rädd för livet resten av veckan ;)
Det jag i stort sätt har gjort är att ha kapat bort många personliga saker och försökt hitta synonymer till ord jag använder väldigt mycket... även om jag bitvis inte lyckats så bra. Skrev klart (dvs, fått över den på datorn, skriver allt för hand först) den idag och kommer troligtvis peta lite i den framöver. All kritik, djävulsk som gillande är välkommen, Jag lovar att återgälda dem alla Moahaha!
Så: Mina damer och ...icke damer... Varsågoda: Evighet!
Mitt liv hade äntligen börjat ordna upp sig. När jag tänkte på det kunde jag inte låta bli att le. Jag var sedan två månader tillbaka 18 år med ålderns alla privilegier. Körkortet låg i tryggt förvar i min börs och mina föräldrar respekterade mig som en vuxen. En vecka tidigare hade jag gått ut andra året på gymnasiet med bra betyg i mina avslutade kurser. Jag hade även fått veta att min sju år äldre bror skulle bli pappa. Jag skulle bli faster. Leende svängde jag av den skogskantade 95: an. Vägen jag gled in på var mycket mindre och omgiven av grönskande åkrar. Med finanskrisen över oss var jag otroligt lyckligt lottad som hade ett sommarjobb. Välbetalt var det också. Jag var sorgfri där jag körde mellan de blomstrande dikena. Midsommarblomster och smörblommor vajade i vinden. Tankarna virvlade kring midsommarnattens sju blommor. Skulle jag plocka dem även i år? Följa traditionen? Det enda som saknades i mitt allt lyckligare liv var en käresta. Jag tänkte på mina vänner, mina trevliga killkompisar speciellt. Var någon av dem rätt för mig? Det fick tiden utvisa.
I mitt förflutna när något bra hände mig brukade händelsen åtföljas av något som tog ned mig på jorden. Min teori var att jag psykiskt slappnade av och inte tänkte mig för. Jag hade flera gånger glömt börsen på bussen och min mobil hade varit utan mig på pinsamt många offentliga platser.
Det kanske var det som hände den här gången, jag slappnade av och tänkte inte på att min hastighet var för hög. Ut ur snårskogen skenade en älg. Den sprang fortare än en häst men när den kom ut på vägen sänkte den sin tyngdpunkt och stannade. Jag stod på bromsen och försökte styra ned i diket. Älgen såg mig rätt in i ögonen innan den tog ett språng fram mot motorhuven.
Då såg jag det. Mellan det storögda djurets skovelhorn hängde ett fickur i anlupet silver. Jag kunde se sekundvisaren ticka innan krocken förblindade mina ögon.
Smärta är för mig en varningssignal om att något är fel. Jag har aldrig blivit riktigt rädd för smärta. Mest arg eftersom det oftast varit min egen klumpighet som försatt mig i en obekväm situation.
Därför blev jag först rädd när smärtan försvann.
Tick-tack, tick-tack, tick-tack.
Jag höll i det anlupna fickuret och såg hur dess visare rörde sig. Eller, hålla i var inte rätt uttryckt eftersom jag varken visste om jag hade eller såg min kropp.
Jag var fast i ett ingenting även om jag i mitt inre bestämt sa att det var i ett mörker. Det enda som syntes var uret och dess silverkedja.
Mina tankar flöt till mina föräldrar. Hur skulle de hantera att förlora ett barn till? Min näst äldsta bror hade dött endast fyra månader gammal. Fickuret började glida ifrån mig men jag skyndade mig att dra det närmare min själ.
Jag kastade en förströdd blick över urtavlan. Klockan var någon minut över fem. Stämde det överens med verkligheten? Kunde det ha gått en timme sedan jobbet slutade? Jag vände på uret och skärskådade dess graverade baksida.
Den föreställde en gles tallskog, eller en myr. Mitt på den välvda ytan var en älg ingraverad. Dess huvud var vänt mot betraktaren men silvret var för smutsigt för att jag skulle kunna se älgens ögon.
Försiktigt återgick jag till urtavlan. Den visade kvart över fem.
Siffrorna var snirkliga och smutsigt svarta mot sin pärlemorbakgrund. Ångestfylld följde jag varje siffra med ett inbillat finger.
Om jag hade haft en kropp hade den blivit likstel, hade jag haft en röst hade jag skrikit. För siffran åtta såg nämligen inte ut som den borde. Den hade tippat och låg på sida. En minnesbild flöt fram ur mitt undermedvetna. En av mina högstadielärare förklarade varför en lodrät linje inte hade någon lösning. Lutningen blev lika med evigheten, den liggande åttan.
Evighet.
Var det dit jag var på väg?
Jag försökte se mig omkring men det enda som syntes var den tickande silverklumpen. Skulle det inte finnas något ljus att undvika eller en vattenyta att bryta.
Och, reflekterade jag, varför kunde jag tänka rationellt?
Klockan tickade oberört vidare.
Jag vände och vred på den med mina inbillade händer. Om det bara finns en enda sak i hela världen, hur avgör man då om den är stor eller liten? Innan jag hunnit avsluta den tankegången såg jag endast silver, min själ var mindre än en daggdroppe i älgens ögonfransar. Överraskad försökte jag dra mig bakåt. Det som då hände var att jag sjönk ner genom klockans silverhölje. Förbluffad såg jag hur gigantiska kugghjul rörde sig. Det fanns ingen ljuskälla men ändå såg jag har allt förflyttade sig i sina banor. Förargad tänkte jag att klockan låg liten och sval i min hand.
Och då var jag där igen, i det mörka ingenting. Förvånad och något skräckslagen såg jag ned på uret. När jag hade kretsat omkring i urverket hade jag hört något annat än det irriterande tickandet. Det hade varit någon som viskade.
Försiktigt bände jag upp den graverade baksidan med tanken. Det mekaniska konstverket rörde sig hackigt i sitt komprimerade cirkelutrymme. Jag lutade ett inbillat öra mot urverkets mitt och lyssnade koncentrerat.
Det jag hörde fick min själ att brista ut i tårar. Vad jag hörde?
Jag lyssnade till hur en läkare förklarade för mina föräldrar att jag hade fått ett ryggmärgsbrott. Att om, eller när, jag vaknade ur min koma skulle jag vara helt förlamad eller om jag hade tur; från nacken och ner.
Förståeligt bröt jag ihop. Mina inbillade tårar föll mot silverkedjan men de lämnade inte ett spår efter sig. Kedjan förblev torr. Tickandet fortsatte och jag hörde genom urverket hur min mamma bröt ihop.
Försiktigt vek jag ihop klockan för att dölja det viskande urverket.
Jag hade ett val insåg jag: Att sitta och vänta på att träda in i evigheten eller kämpa för ett liv i en sjukhussäng. Skulle jag stå ut med att aldrig mer få jonglera, spela piano eller rita? Aldrig mer kunna köra bil?
Aldrig få kyssa den rätte för mig, djupt och passionerat?
Jag slingrade in min själ i silverkedjan och jag sörjde.
Uret tickade obrytt vidare.
Klockan blev kvart i sex, fem i sex, fem över sex medan jag bara funderade kring allt jag skulle förlora. När visaren var på väg mot kvart över började jag ta mig samman. Det fanns en chans, om jag kämpade, att jag fortfarande skulle kunna sjunga.
En liten chans.
Jag skakade av mig klockkedjan och för enkelhetens skull kan vi säga att det var min själ som växte.
Bättre att kämpa och förlora än inte kämpat alls! Men vartåt skulle jag kämpa? Min sinnesstämning var helt förbytt. Nu när jag hade ett mål förvandlades min sorg till viljestyrka.
Klockan måste vara nyckeln tillbaka. Någonstans i metallen var det tvunget att finnas en utgång.
Jag började systematiskt leta, först den vikta silverplattan som var till för att fästas i en ficka, därefter synade jag varje länk noga men inte ett spår av någon utgång. Inte ens en repa.
När jag vände min blick mot älgen förstod jag att det var ett hopplöst företag. Om det fanns en utgång kunde den finnas var som helst!
Jag la mig ner bredvid älgen. Tänk, intalade jag mig själ, det måste finnas en tanke bakom om det existerar en passage härifrån. Jag flyttade min själ och började undersöka älgens horn med fingrar av ingenting. Det var trots allt där mellan jag sett uret för första gången.
Jag fann inget annat än silver.
Hemligheten låg kanske i att gå mellan två av de tre tallarna som var ingraverade. Varje gång jag gled genom silvret ned till urverket gick det en ilning genom min själ.
Ingen lycka där häller.
Ett kort tag efter att klockans visare passerat sju bestämde jag mig för att söka i det viskande urverket. Jag undersökte noga vart och ett av kugghjulen men hittade ingenting. Paniken började komma krypande.
Jag gled längre in i urverket och hörde till min förtvivlan hur mina bästa vänner gråtande frågade vad som hänt.
Förtvivlad flydde jag ut ur urverket, jag ville inte lyssna. Jag slingrade in mina tankar i och genom kedjan.
Varför hade jag inte kört saktare! Jag visste att det gick ett viltstråk där. Varför? Hela mitt liv var förstört!
Om jag ens hade ett liv. Det var ingen idé med att söka, jag skulle aldrig hitta den där inbillade utgången.
Då hände något konstigt. Något mer konstigt än att jag satt fast i ett ingenting vill säga. Min själ delade sig i två. En del kurade ihop sig runt kedjan, förblindad av sorg, den andra kretsade runtomkring klockan, tänkande.
Jag var lika medveten om båda men på olika sätt. Ena delen bestod endast av känslor, den andra av sunt förnuft.
Det mitt förnuft gjorde fick min emotionella del att titta upp från kedjan. Min logiska halva gick igenom silvret. Hon brydde sig inte om hur mina vänner grät utan sökte reda på källan till ljudet.
Mina känslor slutade snyfta och hamnade någonstans mellan chock och hoppfullhet. Förnuftet försökte tränga sig igenom silvret och pärlemorn där ljudkällan var men utan framgång.
Känsloknytet flöt fram till urtavlan och placerade sig så nära sin tvillingsjäl hon kunde. Endast pärlemorskivan skilde dem åt. Förnuftet kastade sig ut ur urverket, virvlade runt klockan och smälte ihop med känslorna.
Jag blev ett igen.
Nyfiken såg jag ner på urtavlan och började le sarkastiskt. Självklart var det den liggande åttan som såg ner på min själ.
Jag kände med tanken över siffran. Det var tvunget att vara här! Bestämt tryckte jag min själ mot symmetriska siffran.
Jag öppnade sakta mina ögon, mina riktiga ögon. Jag kände hur ögonlocken tog ihop när jag blinkade. Det var underbart. Ögonen fokuserade långsamt och jag såg hur fickuret dinglade framför mig. Mina muskler stelnade till, varför var det här?
Mina tankar avbröts av motorljudet från en bil. Först då reflekterade jag över att jag inte var på sjukhuset. Fickuret var upphängt i sin kedja runt innerbackspegel. Jag var i min bil. Försiktigt rätade jag på mig och grimaserade över blåmärket jag skulle få i höger sida. Jag hade pressats mot växelspaken.
Motorljudet ökade och tystnade. Jag såg i backspegeln hur en röd bil parkerat bakom mig och hur föraren klev ur.
Jag spände loss mig och klev försiktigt ut ur bilen. Vad hade hänt med älgen? Den var spårlöst försvunnen.
- Jag väjde för en älg, sa jag tyst när bilisten frågade vad som hänt. Bilen stod djupt nere i diket men motorhuven var intakt. Inte minsta spår efter älgen.
Vi kopplade ihop de två bilarna och relativt lätt fick vi upp den ur diket. Jag pratade på i normal ton och vi testade att min bil funkade innan den röda bilen försvann åt sitt håll.
Jag satt kvar ett långt tag och granskade fickuret. Det var en helt korrekt kopia av den klocka jag försökt fly ifrån.
- Det var en intressant förklaring till varför ni bär ett herrur till er cocktailklänning, sa Mikael med ett leende. Den unga kvinnan framför honom besvarade det mjukt och tog en klunk ur sin drink.
- Helt sann är den också. Hon ställde ifrån sig glaset på det lilla pelarbordet de stod bredvid.
- Har den gett dig några intressanta förmågor? sa han skämtsamt. Kvinnan skrattade. Mikael försökte frenetiskt komma på vad hon hette men minnet svek honom.
- Det påminner mig om allt bra jag har här i livet. Hon hade tänkt fortsätta men de avbröts av att kvällens värd ställt sig på podiet och äskat tystnad. De utbringade en skål om fortsatta framgångar och lycka men när Mikael vände sig för att skåla med Fickursdamen var hon försvunnen. På det lilla pelarbordet stod hennes drink kvarglömd och klockan låg bredvid.
Mikael såg sig frågande omkring men hon syntes inte till. Han ställde ifrån sig sitt glas bredvid hennes och tog upp klockan. Urtavlan var som hon hade beskrivit den, siffrorna var utsirade och bakgrunden av pärlemor.
Visarna hade passerat åtta, den liggande åttan, evigheten. Mikael vände på silveruret. Hans ögon blev under några få ögonblick förstorade. Där stod de tre tallarna, älgen och med handen på älgens bog stod en kvinna i en lång, veckad klänning.
Den här började som ett av mina otaliga försök att skriva dagbok, denna gång i ... vad nu det tempuset heter... (hoppas att min mamma, svenskalärarn, inte läser min blogg) men som vanligt spårade den iväg XD
Jag skrev den måndag i midsommarveckan och var lite lätt rädd för livet resten av veckan ;)
Det jag i stort sätt har gjort är att ha kapat bort många personliga saker och försökt hitta synonymer till ord jag använder väldigt mycket... även om jag bitvis inte lyckats så bra. Skrev klart (dvs, fått över den på datorn, skriver allt för hand först) den idag och kommer troligtvis peta lite i den framöver. All kritik, djävulsk som gillande är välkommen, Jag lovar att återgälda dem alla Moahaha!
Så: Mina damer och ...icke damer... Varsågoda: Evighet!
Mitt liv hade äntligen börjat ordna upp sig. När jag tänkte på det kunde jag inte låta bli att le. Jag var sedan två månader tillbaka 18 år med ålderns alla privilegier. Körkortet låg i tryggt förvar i min börs och mina föräldrar respekterade mig som en vuxen. En vecka tidigare hade jag gått ut andra året på gymnasiet med bra betyg i mina avslutade kurser. Jag hade även fått veta att min sju år äldre bror skulle bli pappa. Jag skulle bli faster. Leende svängde jag av den skogskantade 95: an. Vägen jag gled in på var mycket mindre och omgiven av grönskande åkrar. Med finanskrisen över oss var jag otroligt lyckligt lottad som hade ett sommarjobb. Välbetalt var det också. Jag var sorgfri där jag körde mellan de blomstrande dikena. Midsommarblomster och smörblommor vajade i vinden. Tankarna virvlade kring midsommarnattens sju blommor. Skulle jag plocka dem även i år? Följa traditionen? Det enda som saknades i mitt allt lyckligare liv var en käresta. Jag tänkte på mina vänner, mina trevliga killkompisar speciellt. Var någon av dem rätt för mig? Det fick tiden utvisa.
I mitt förflutna när något bra hände mig brukade händelsen åtföljas av något som tog ned mig på jorden. Min teori var att jag psykiskt slappnade av och inte tänkte mig för. Jag hade flera gånger glömt börsen på bussen och min mobil hade varit utan mig på pinsamt många offentliga platser.
Det kanske var det som hände den här gången, jag slappnade av och tänkte inte på att min hastighet var för hög. Ut ur snårskogen skenade en älg. Den sprang fortare än en häst men när den kom ut på vägen sänkte den sin tyngdpunkt och stannade. Jag stod på bromsen och försökte styra ned i diket. Älgen såg mig rätt in i ögonen innan den tog ett språng fram mot motorhuven.
Då såg jag det. Mellan det storögda djurets skovelhorn hängde ett fickur i anlupet silver. Jag kunde se sekundvisaren ticka innan krocken förblindade mina ögon.
Smärta är för mig en varningssignal om att något är fel. Jag har aldrig blivit riktigt rädd för smärta. Mest arg eftersom det oftast varit min egen klumpighet som försatt mig i en obekväm situation.
Därför blev jag först rädd när smärtan försvann.
Tick-tack, tick-tack, tick-tack.
Jag höll i det anlupna fickuret och såg hur dess visare rörde sig. Eller, hålla i var inte rätt uttryckt eftersom jag varken visste om jag hade eller såg min kropp.
Jag var fast i ett ingenting även om jag i mitt inre bestämt sa att det var i ett mörker. Det enda som syntes var uret och dess silverkedja.
Mina tankar flöt till mina föräldrar. Hur skulle de hantera att förlora ett barn till? Min näst äldsta bror hade dött endast fyra månader gammal. Fickuret började glida ifrån mig men jag skyndade mig att dra det närmare min själ.
Jag kastade en förströdd blick över urtavlan. Klockan var någon minut över fem. Stämde det överens med verkligheten? Kunde det ha gått en timme sedan jobbet slutade? Jag vände på uret och skärskådade dess graverade baksida.
Den föreställde en gles tallskog, eller en myr. Mitt på den välvda ytan var en älg ingraverad. Dess huvud var vänt mot betraktaren men silvret var för smutsigt för att jag skulle kunna se älgens ögon.
Försiktigt återgick jag till urtavlan. Den visade kvart över fem.
Siffrorna var snirkliga och smutsigt svarta mot sin pärlemorbakgrund. Ångestfylld följde jag varje siffra med ett inbillat finger.
Om jag hade haft en kropp hade den blivit likstel, hade jag haft en röst hade jag skrikit. För siffran åtta såg nämligen inte ut som den borde. Den hade tippat och låg på sida. En minnesbild flöt fram ur mitt undermedvetna. En av mina högstadielärare förklarade varför en lodrät linje inte hade någon lösning. Lutningen blev lika med evigheten, den liggande åttan.
Evighet.
Var det dit jag var på väg?
Jag försökte se mig omkring men det enda som syntes var den tickande silverklumpen. Skulle det inte finnas något ljus att undvika eller en vattenyta att bryta.
Och, reflekterade jag, varför kunde jag tänka rationellt?
Klockan tickade oberört vidare.
Jag vände och vred på den med mina inbillade händer. Om det bara finns en enda sak i hela världen, hur avgör man då om den är stor eller liten? Innan jag hunnit avsluta den tankegången såg jag endast silver, min själ var mindre än en daggdroppe i älgens ögonfransar. Överraskad försökte jag dra mig bakåt. Det som då hände var att jag sjönk ner genom klockans silverhölje. Förbluffad såg jag hur gigantiska kugghjul rörde sig. Det fanns ingen ljuskälla men ändå såg jag har allt förflyttade sig i sina banor. Förargad tänkte jag att klockan låg liten och sval i min hand.
Och då var jag där igen, i det mörka ingenting. Förvånad och något skräckslagen såg jag ned på uret. När jag hade kretsat omkring i urverket hade jag hört något annat än det irriterande tickandet. Det hade varit någon som viskade.
Försiktigt bände jag upp den graverade baksidan med tanken. Det mekaniska konstverket rörde sig hackigt i sitt komprimerade cirkelutrymme. Jag lutade ett inbillat öra mot urverkets mitt och lyssnade koncentrerat.
Det jag hörde fick min själ att brista ut i tårar. Vad jag hörde?
Jag lyssnade till hur en läkare förklarade för mina föräldrar att jag hade fått ett ryggmärgsbrott. Att om, eller när, jag vaknade ur min koma skulle jag vara helt förlamad eller om jag hade tur; från nacken och ner.
Förståeligt bröt jag ihop. Mina inbillade tårar föll mot silverkedjan men de lämnade inte ett spår efter sig. Kedjan förblev torr. Tickandet fortsatte och jag hörde genom urverket hur min mamma bröt ihop.
Försiktigt vek jag ihop klockan för att dölja det viskande urverket.
Jag hade ett val insåg jag: Att sitta och vänta på att träda in i evigheten eller kämpa för ett liv i en sjukhussäng. Skulle jag stå ut med att aldrig mer få jonglera, spela piano eller rita? Aldrig mer kunna köra bil?
Aldrig få kyssa den rätte för mig, djupt och passionerat?
Jag slingrade in min själ i silverkedjan och jag sörjde.
Uret tickade obrytt vidare.
Klockan blev kvart i sex, fem i sex, fem över sex medan jag bara funderade kring allt jag skulle förlora. När visaren var på väg mot kvart över började jag ta mig samman. Det fanns en chans, om jag kämpade, att jag fortfarande skulle kunna sjunga.
En liten chans.
Jag skakade av mig klockkedjan och för enkelhetens skull kan vi säga att det var min själ som växte.
Bättre att kämpa och förlora än inte kämpat alls! Men vartåt skulle jag kämpa? Min sinnesstämning var helt förbytt. Nu när jag hade ett mål förvandlades min sorg till viljestyrka.
Klockan måste vara nyckeln tillbaka. Någonstans i metallen var det tvunget att finnas en utgång.
Jag började systematiskt leta, först den vikta silverplattan som var till för att fästas i en ficka, därefter synade jag varje länk noga men inte ett spår av någon utgång. Inte ens en repa.
När jag vände min blick mot älgen förstod jag att det var ett hopplöst företag. Om det fanns en utgång kunde den finnas var som helst!
Jag la mig ner bredvid älgen. Tänk, intalade jag mig själ, det måste finnas en tanke bakom om det existerar en passage härifrån. Jag flyttade min själ och började undersöka älgens horn med fingrar av ingenting. Det var trots allt där mellan jag sett uret för första gången.
Jag fann inget annat än silver.
Hemligheten låg kanske i att gå mellan två av de tre tallarna som var ingraverade. Varje gång jag gled genom silvret ned till urverket gick det en ilning genom min själ.
Ingen lycka där häller.
Ett kort tag efter att klockans visare passerat sju bestämde jag mig för att söka i det viskande urverket. Jag undersökte noga vart och ett av kugghjulen men hittade ingenting. Paniken började komma krypande.
Jag gled längre in i urverket och hörde till min förtvivlan hur mina bästa vänner gråtande frågade vad som hänt.
Förtvivlad flydde jag ut ur urverket, jag ville inte lyssna. Jag slingrade in mina tankar i och genom kedjan.
Varför hade jag inte kört saktare! Jag visste att det gick ett viltstråk där. Varför? Hela mitt liv var förstört!
Om jag ens hade ett liv. Det var ingen idé med att söka, jag skulle aldrig hitta den där inbillade utgången.
Då hände något konstigt. Något mer konstigt än att jag satt fast i ett ingenting vill säga. Min själ delade sig i två. En del kurade ihop sig runt kedjan, förblindad av sorg, den andra kretsade runtomkring klockan, tänkande.
Jag var lika medveten om båda men på olika sätt. Ena delen bestod endast av känslor, den andra av sunt förnuft.
Det mitt förnuft gjorde fick min emotionella del att titta upp från kedjan. Min logiska halva gick igenom silvret. Hon brydde sig inte om hur mina vänner grät utan sökte reda på källan till ljudet.
Mina känslor slutade snyfta och hamnade någonstans mellan chock och hoppfullhet. Förnuftet försökte tränga sig igenom silvret och pärlemorn där ljudkällan var men utan framgång.
Känsloknytet flöt fram till urtavlan och placerade sig så nära sin tvillingsjäl hon kunde. Endast pärlemorskivan skilde dem åt. Förnuftet kastade sig ut ur urverket, virvlade runt klockan och smälte ihop med känslorna.
Jag blev ett igen.
Nyfiken såg jag ner på urtavlan och började le sarkastiskt. Självklart var det den liggande åttan som såg ner på min själ.
Jag kände med tanken över siffran. Det var tvunget att vara här! Bestämt tryckte jag min själ mot symmetriska siffran.
Jag öppnade sakta mina ögon, mina riktiga ögon. Jag kände hur ögonlocken tog ihop när jag blinkade. Det var underbart. Ögonen fokuserade långsamt och jag såg hur fickuret dinglade framför mig. Mina muskler stelnade till, varför var det här?
Mina tankar avbröts av motorljudet från en bil. Först då reflekterade jag över att jag inte var på sjukhuset. Fickuret var upphängt i sin kedja runt innerbackspegel. Jag var i min bil. Försiktigt rätade jag på mig och grimaserade över blåmärket jag skulle få i höger sida. Jag hade pressats mot växelspaken.
Motorljudet ökade och tystnade. Jag såg i backspegeln hur en röd bil parkerat bakom mig och hur föraren klev ur.
Jag spände loss mig och klev försiktigt ut ur bilen. Vad hade hänt med älgen? Den var spårlöst försvunnen.
- Jag väjde för en älg, sa jag tyst när bilisten frågade vad som hänt. Bilen stod djupt nere i diket men motorhuven var intakt. Inte minsta spår efter älgen.
Vi kopplade ihop de två bilarna och relativt lätt fick vi upp den ur diket. Jag pratade på i normal ton och vi testade att min bil funkade innan den röda bilen försvann åt sitt håll.
Jag satt kvar ett långt tag och granskade fickuret. Det var en helt korrekt kopia av den klocka jag försökt fly ifrån.
- Det var en intressant förklaring till varför ni bär ett herrur till er cocktailklänning, sa Mikael med ett leende. Den unga kvinnan framför honom besvarade det mjukt och tog en klunk ur sin drink.
- Helt sann är den också. Hon ställde ifrån sig glaset på det lilla pelarbordet de stod bredvid.
- Har den gett dig några intressanta förmågor? sa han skämtsamt. Kvinnan skrattade. Mikael försökte frenetiskt komma på vad hon hette men minnet svek honom.
- Det påminner mig om allt bra jag har här i livet. Hon hade tänkt fortsätta men de avbröts av att kvällens värd ställt sig på podiet och äskat tystnad. De utbringade en skål om fortsatta framgångar och lycka men när Mikael vände sig för att skåla med Fickursdamen var hon försvunnen. På det lilla pelarbordet stod hennes drink kvarglömd och klockan låg bredvid.
Mikael såg sig frågande omkring men hon syntes inte till. Han ställde ifrån sig sitt glas bredvid hennes och tog upp klockan. Urtavlan var som hon hade beskrivit den, siffrorna var utsirade och bakgrunden av pärlemor.
Visarna hade passerat åtta, den liggande åttan, evigheten. Mikael vände på silveruret. Hans ögon blev under några få ögonblick förstorade. Där stod de tre tallarna, älgen och med handen på älgens bog stod en kvinna i en lång, veckad klänning.
A Little Nightmare Music
Jag minns när de var och spelade i Skellefteå XD
De här två bär ansvaret till varför jag gillar klassisk musik! Men de är så sjukt bra. Men man kanske måste vara lite sjuk för att kunna komma på allt det här =D
Njut!
1 feb. 2010
Sawaels irrfärder 11 Kriamond
Början (crapy utkast ^^; är under omskrivning)
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
”Kriamond?” Den unge bibliotekarien flög upp ur sin stol. Hans röda ögon var skrämda men hans ansikte slappnade av när han såg Miwaelis lugna leende.
”Åh, det var bara du.” mumlade han och spärrade upp ögonen när han insåg vad han sa.
”Väntar herr Ljusbärare någon?” Kriamond reste sig upp och erbjöd Miwaeli sin stol med en lätt handrörelse. Han skakade på huvudet och log vackert.
”Vad för Dimheds mäktigaste dam ner till mitt skrivbord?” Miwaeli satte sig ner och såg på den sextonårige magikern. Han var yngre än henne och den första magiker hon sett på nära håll som inte dolde magins biverkningar.
Kriamonds ögon var mörkt röda, mörkare än Miwaelis klanfärger. Hans hår var blått med en markant dragning åt gråvitt men i övrigt såg han normal ut.
”Jag undrar vad ni sa till min bror som fick honom att dra ut på ett sökande efter Sawael.” Kriamonds leende blev sorgligt. Han lyfte bort några böcker som låg i Irowaels stol och sjönk ner i den med en suck.
”Iro har alltid tänkt igenom saker noga innan han tar sig för något. Jag trodde inte han skulle sticka iväg så fort.” Miwaeli fick en fin rynka i pannan. Kriamonds sätt att tala om hennes bror passade sig inte för någon av så låg rang. Han talade om en yngre vän, inte en äldre ädling.
”Vad sa du till honom?” sa Miwaeli med närmast metallisk röst. Kriamond bleknade och mötte inte hennes blick.
”Jag sa faktiskt inget värre än vanligt.”
”Hör nu ditt frispråkiga elddon, min bror har givit sig av härifrån för att rädda vår halvbror, med bara en nyexaminerad magiker till försvar! Jag skulle bli väldigt glad om jag fick veta vad som pågår.” Hon sa allt i lugnt tempo och mjuk röst men Kriamond sjönk djupare ner i stolen. Han suckade och vände sig mot Irowaels skrivbord.
”Se för dig själv” sa han och rulla efter en skriftrulle.
Miwaeli tog emot den. Hon mötte fundersamt Kriamonds blick inan hon började läsa det som stod.
Stycket gick fort att läsa och med skrämda ögon såg hon upp på Kriamond. Ljusbärarens ansikte utstrålade lugn och välvilja.
”Det handlar om Sawael” Det var ingen fråga men Kriamond nickade lätt.
”Och du visade det för Irowael” fortsatte hon. Kriamond såg ner bland böckerna på Irowaels skrivbords
”Ja, det gjorde jag och han hade mer information än jag. Han visste att Sawael var på villovägar.” De såg på varandra
”När kommer det här att inträffa?” sa Miwaeli kort. Kriamond gjorde en lätt handrörelse mot skriftrullen. Miwaeli rullade efter texten och läste tyst det som stod. Hennes ögon blev något större och hon fuktade snabbt läpparna.
”Oj” Hennes röst bar spår av förfäran.
”Miwaeli, min dam, det finns mäktiga personer som vet det här, och vad värre är, vet att jag vet.” Miwaeli bleknade.
”Vi får inte låta dem veta att ni vet, min dam. Därför har det här samtalet aldrig ägt rum, ni känner mig inte på något annat sätt än som Irowael-mactos lärare. Lita på att era bröder vet vad som behöver göras och be till Världsalltet om nåd.” Kriamond ställde sig upp och såg uppfordrande på Miwaeli.
”Och vad ska du göra?”
”Infiltrera och försöka hitta något vi kan utnyttja.” Miwaeli reste sig sakta och såg in i de mörkröda ögonen.
”Håller ni mig informerad?”
”Om jag kan utan att riskera er säkerhet.”
”Är du verkligen sexton år? Ni ljusbärare är väldigt skickliga på bländverk.” Kriamond log och gick mot dörren.
”Ni är intelligent, Miwaeli-macto, men jag är en skrivare, en lärd, mer än en magiker. Bländverk har aldrig varit min starka sida.” Han öppnade dörren och såg kvickt åt båda hållen innan han drog igen den igen.
”Det är personer som jag hyser misstankar mot därute. Såg de dig när ni kom hit?”
”Det var ingen i den här delen av biblioteket när jag kom” Kriamond la fundersamt huvudet på sne.
”Brukar ni använda vägg-gångarna som er bror?”
”Inte särskilt ofta även om jag har flertalet lösenord.” Kriamond nickade lugnt och gick fram till väggen vid sidan av Irowaels skrivbord. Han lutade sig nära och viskade något.
”Under början av vårt samtal var du frispråkig, utan etikett. Nu talar du ett helt annat språk. Varför?” Kriamond log mot henne.
”Du gav mig en klar tillrättavisning min nåd Meli, men nu skiljs våra vägar. Akta dig för att använda tjänare du inte litar helt och fullt på om du måste kontakta mig.” Miwaeli log ett roat leende. Hon visste exakt vilken stallpojke hon skulle göra till sin page.
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
”Kriamond?” Den unge bibliotekarien flög upp ur sin stol. Hans röda ögon var skrämda men hans ansikte slappnade av när han såg Miwaelis lugna leende.
”Åh, det var bara du.” mumlade han och spärrade upp ögonen när han insåg vad han sa.
”Väntar herr Ljusbärare någon?” Kriamond reste sig upp och erbjöd Miwaeli sin stol med en lätt handrörelse. Han skakade på huvudet och log vackert.
”Vad för Dimheds mäktigaste dam ner till mitt skrivbord?” Miwaeli satte sig ner och såg på den sextonårige magikern. Han var yngre än henne och den första magiker hon sett på nära håll som inte dolde magins biverkningar.
Kriamonds ögon var mörkt röda, mörkare än Miwaelis klanfärger. Hans hår var blått med en markant dragning åt gråvitt men i övrigt såg han normal ut.
”Jag undrar vad ni sa till min bror som fick honom att dra ut på ett sökande efter Sawael.” Kriamonds leende blev sorgligt. Han lyfte bort några böcker som låg i Irowaels stol och sjönk ner i den med en suck.
”Iro har alltid tänkt igenom saker noga innan han tar sig för något. Jag trodde inte han skulle sticka iväg så fort.” Miwaeli fick en fin rynka i pannan. Kriamonds sätt att tala om hennes bror passade sig inte för någon av så låg rang. Han talade om en yngre vän, inte en äldre ädling.
”Vad sa du till honom?” sa Miwaeli med närmast metallisk röst. Kriamond bleknade och mötte inte hennes blick.
”Jag sa faktiskt inget värre än vanligt.”
”Hör nu ditt frispråkiga elddon, min bror har givit sig av härifrån för att rädda vår halvbror, med bara en nyexaminerad magiker till försvar! Jag skulle bli väldigt glad om jag fick veta vad som pågår.” Hon sa allt i lugnt tempo och mjuk röst men Kriamond sjönk djupare ner i stolen. Han suckade och vände sig mot Irowaels skrivbord.
”Se för dig själv” sa han och rulla efter en skriftrulle.
Miwaeli tog emot den. Hon mötte fundersamt Kriamonds blick inan hon började läsa det som stod.
Stycket gick fort att läsa och med skrämda ögon såg hon upp på Kriamond. Ljusbärarens ansikte utstrålade lugn och välvilja.
”Det handlar om Sawael” Det var ingen fråga men Kriamond nickade lätt.
”Och du visade det för Irowael” fortsatte hon. Kriamond såg ner bland böckerna på Irowaels skrivbords
”Ja, det gjorde jag och han hade mer information än jag. Han visste att Sawael var på villovägar.” De såg på varandra
”När kommer det här att inträffa?” sa Miwaeli kort. Kriamond gjorde en lätt handrörelse mot skriftrullen. Miwaeli rullade efter texten och läste tyst det som stod. Hennes ögon blev något större och hon fuktade snabbt läpparna.
”Oj” Hennes röst bar spår av förfäran.
”Miwaeli, min dam, det finns mäktiga personer som vet det här, och vad värre är, vet att jag vet.” Miwaeli bleknade.
”Vi får inte låta dem veta att ni vet, min dam. Därför har det här samtalet aldrig ägt rum, ni känner mig inte på något annat sätt än som Irowael-mactos lärare. Lita på att era bröder vet vad som behöver göras och be till Världsalltet om nåd.” Kriamond ställde sig upp och såg uppfordrande på Miwaeli.
”Och vad ska du göra?”
”Infiltrera och försöka hitta något vi kan utnyttja.” Miwaeli reste sig sakta och såg in i de mörkröda ögonen.
”Håller ni mig informerad?”
”Om jag kan utan att riskera er säkerhet.”
”Är du verkligen sexton år? Ni ljusbärare är väldigt skickliga på bländverk.” Kriamond log och gick mot dörren.
”Ni är intelligent, Miwaeli-macto, men jag är en skrivare, en lärd, mer än en magiker. Bländverk har aldrig varit min starka sida.” Han öppnade dörren och såg kvickt åt båda hållen innan han drog igen den igen.
”Det är personer som jag hyser misstankar mot därute. Såg de dig när ni kom hit?”
”Det var ingen i den här delen av biblioteket när jag kom” Kriamond la fundersamt huvudet på sne.
”Brukar ni använda vägg-gångarna som er bror?”
”Inte särskilt ofta även om jag har flertalet lösenord.” Kriamond nickade lugnt och gick fram till väggen vid sidan av Irowaels skrivbord. Han lutade sig nära och viskade något.
”Under början av vårt samtal var du frispråkig, utan etikett. Nu talar du ett helt annat språk. Varför?” Kriamond log mot henne.
”Du gav mig en klar tillrättavisning min nåd Meli, men nu skiljs våra vägar. Akta dig för att använda tjänare du inte litar helt och fullt på om du måste kontakta mig.” Miwaeli log ett roat leende. Hon visste exakt vilken stallpojke hon skulle göra till sin page.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)