Sawaels irrfärder V eller Irland här kommer vi!

IRLAND BLIR AV!!!
Josis Josses och mitt projektarbete på gruvindustri blir av! Jag är i himlen för tillfället! I januari kommer vi att göra ett studiebesök en vecka i Irland i/på/till en gruva som heter Tara! Jag skickade ett mail med vår projektplan IGÅR och idag hade de svarat att de tyckte det lät riktigt intressant och kom med konstruktiv kritik på vår projekt plan och sa att de skulle hjälpa oss allt de kunde! Jag är i himmelriket!
Så till vad det här inlägget egentligen handlar om; jag ficket ett flow när jag fick veta det här, det försvann när jag komm hem men återfanns snabbt med hjälp av pasta och köttfärssås, och inte kan man slösa ett flow på att plugga inför Fysik B provet på elektricitet och magnetism som jag har på torsdag, nej, nej, inte när jag vet att det finns vänner som längtar att få höra hur det går för syskonen Sanglynx så nu fortsätter Irowaels historia:

”Ack min unge herre, dina ord når in till djupet av mitt hjärta.” Mis steg dramatiskt fram med höger hand över hjärtat och satte sig mitt emot fIrowael.
”Ägg?” frågade Irowael med samma tonfall som när han talade med sina jämnåriga inom adelsskicktet.
”Men visst.” Mia tog emot det framsträckta fatet och tog för sig med glupande hunger.
”Nå?” Irowael lutade sig frammåt men fick bara en oförskämd blick till svar.
”Vem är hon?” Mis flinade finurligt.
”Röde Kims dotter.” Irowael gapade chockat.
”Låt mig öra din lärdom o Vise, jag har försökt smälta det vackra ishjärtat i månader!” Mis drog bort den vävda servetten från sconsen och torkade sig om munnen med den.
”En kvinna söker efter en man med tre speciella egenskaper, en vän att vissa alla sitt hjärtas hemligheter för, en far till sina barn och en passionerad älskare. Ni är framförallt det första och defenitivt inte dett andra.
”Har du tänkt fria till henne?” frågade Irowael gravalvarligt.
”Som personlig betjänt åt den blivande hertigen av Dimhed kommer jag att ha en fast inkomst och hög status. Och denna gång är jag verkligen kär. Jag älskar henne!” Irowael gladdes för sin vän men visste hur det brukade gå med Mis’ förälsker, passionerade men korta.
”Finns det något matnyttigt ryckte i din del av världen?” Mis lät tankarna vandra och vickade lite nekande på huvudet.
”Bara det vanliga, fisken är för dyr, söner för lata, döttrar för lösaktiga och skatten för hög. Åh... Det rycktas om att, suck, vad heter han nu, Lord Orange.”
”Protigmos”
”Exakt. Han är bitter på Kivokave-regionens självständighet och formidablaa ekonomi.”
”Men Kivokave lyder under Kjejsaren, hans namn helgat, lika mycket som vi gör.” Argumenterade Irowael mest för att få Mis att fördjupa sig i ämnet.
”Men de har bara en i princip maktlös friherre, deras råd styr och det är en nagel i ögat på Lord Protigmos och folk fruktar att hans nyrekryteringar ska leda till krig, som värst. De flesta tror att han bara är paranoid.
”Var skulle han attakera om han skulle försöka ta över Kjejsardömmets guldgruva?” Mis log snett.
”Fjällbäck utan tvekan. Faller hon ligger resten av regionen öppen från hans håll. I alla fall om han lyckas ta staden snabbt och kontrolerat.

okey, här slutar egentligen kapitelt men eftersom ni varit snälla och väntat så länge utan att mörda mig får ni nästa också, men "Be warned" mycket fakta om Loborg i detta kapitel...

Irowael var tränad ut i fingerspetsarna till att bli en formidabel hertig. Hans släckt sträckte sig längre bak i tiden än kjejsarfamiljens men de hade aldrig velat axla ansvaret som kjejsarfamilj. Dock var klanen Sanglynx väl representerade i Folkets Råd och genom århundradena flera gånger gift in sig i den regerande familjen.
Den nu blivande hertigen av Sanglynx, arvtager till Dimhed fick uppbåda all sin viljestyrka för att inte ge sig av till stallarna och rida iväg mot Fjälbäck och sin borttappade lillebror. Han skötte sina dagliga sysslor som om han ingenting visste. Han mötte Miwaeli i dörröppningen in i rådssalen och han såg i sin tvillings ögon att något var fel, eller snarare, hon anade att något var fel. Hon lämnade rådsalen och drog igen dörrarna eftersig utan s mycket som ett ”God morgon”. Som Irowael antagit sa varken hans far eller Maar något där de satt i marmorsalen och disskuterade regionenns framtid med de andra rådsmedlemmarna. Det pratades på om skördar och stenläggning av vägar som om inget ovanligt hänt. Utan att egentligen bry sig deltog han förstrött i diskussionerna. Men det enda som upptog hans sinne var tanken om hur lång tid det skulle ta för honom att komma fram till Sawael. Och Yue, var han levande eller död?
”Ni får ursäkta mig, det är tid för mina studier” Irowael reste sig och hans personliga ljusbärare gjorde en ansats att följa men Irowael höll nekande upp en hand
”Nej Maar, stanna och bevaka mina intressen.” Han log snett. ”Låt inte gamlingarna föra igenom förslag som bara gynnar dem.” sa han och försvann med snabba steg ut genom en av sidodörrarna innan någon han tvinga honom att be om ursäkt.
Loborg var ett genomtänkt bygge. Stora korridorer för adelsfamiljer att strosa omkring i men tillräckligt grova väggar för att tjänare inte skulle behöva synas. Gångar tillräckligt breda för att man skulle kunna bära de ovala tvättkorgarna utan besvär. Osynliga dörrar fanns i varje rum och användes flitigt av spioner, tjänare och förälskade ungdomar. Självklart fanns det en hel del finnesser och säkerhetsågärder. Den mest påtagliga var låsmagin i varje dörr. För att kunna ta sig igenom dörrarna behövdes lösenord. Olika för varje dörr. För att det inte skulle bli kaos av folk som satt fast inne i väggarna fanns bildgåtor inristade i stenblockaen vid varje dörr. Till köket och de otaliga dörrarna till stora salen var det enkla ord med enkla bilder medan till Hertigens svit var det ett helt mästerverk inristad i väggen och för att ta sig in var det inte bara ett ord utan en hel historia att recitera. Och för den spion som eller lönnmördare som tog sig igenom fann sig stå i botten av Unakit tornet.
En mer osynlig säkerhetsåtgärd var frimos. En blandning som hade penslats på insidan av alla gångar. Frimos var en svgt självlysande transperent blandning som gjorde ytan den torkade på ogenomtränglig. Recptet var giftmagikernas största hemlighet.
För att ta sig mellan de tre våningarna fanns självklart trppor. De nedersta trapstegen mellan varje våning var bara så breda att en normal fot rymdes, men den bräddades fort och man kunde fort ta sig obemärkt genom slottet. Att ta sig neråt , om man nu inte bar på något, var därmot enklare. Tolv långa, helt släta, järnstavar var utplasserade med lagom jämna mellanrum inne i pelare, ett enkelt sätt att ta sig neråt mellan våningar.
Irowael nyttjade nu denna finess. Han virrvlade nerför järnstaven och gick med arga steg genom de svagt upplysta gångarna. De tjänarna han mötte flydde genom närmaste dörr. De nya tjänarna som inte hade särskilt många lösenord såg ut som om deras liv var över men Irowael duckade bara under deras börder och irriterade sig när för sjuttielfte gången han hörde ”Jag önskar dig välgång” eller något åt det hållet. En gammal gumma önskade honom många barn och det fick honom faktiskt att komma upp till ytan ur sitt hav av oro. Han såg på henne och hon log moderligt tillbaka. Irowael rodnade grovt och skyndade vidare genom slottet.han stannade till slut framför en bildgåta som förestälde en skördemarknad. Ett femtital människor var avbildade i utsökta detaljer. Irowael lutade sig nära väggen och viskade den dikt bilden reprecenterade. Dörren gled upp och Irowael steg tyst in i det magnifika biblioteket där stora delar av all den kända kunskapen fanns samlad.
Irowael gled ljudlöst mellan hyllor fyllda av bokrullar och böcker, vilket var en konst i sig i den långa dräckt han bar. I detta bibliotek tillbringade Ljusbärarana mins tre år av sin utbildning, ja inte bara i biblioteket, men i Loborg.
Boktryckerierna i staden kämpade om rättigheterna till att förnya skrifterna som slets hårt i det fuktiga klimatet.
Men böckerna i avancerad magi och profetiorna gavs aldrig till något tryckeri.
Varje år var det någon Ljusbärare som förälskade sig i bibliotekets mystik och stannade kvar för att för hand förnya de gamla skriftrullarna.
Irowael stannade tvärt och backade ett steg, gömde sig bakom bokhyllan han just passerat. Ett lekfullt leende svepte över hans läppar men försvann fort in i det nobla ansiktet. Framför en av bokhyllorna stod en ung man , ja nästan en pojke, och plockade varligt ner några bokrullar i en korg. Irowael gick ljudlöst fram och ställde sig bakom honom.
”Nå?” Ynglingen stelnade till och tappade bokrullarna mot stengolvet.
”Andas du?” fortsatte Irowael. Ynglingen drog ett djupt andetag och såg iskallt på Irowael.
”Jag önskar dig glädje” sa han sammanbitet och böjde sig ner för att samla ihop sina skriftrullar. Irowael la huvudet illmarigt på sne.
”Skadeglädje hoppas jag i alla fall. Och jag önskar dig tålamod.”
”som om jag inte hade det redanm stå ut med deg.” Det sista mummlade han när han styrde sina steg bort från Irowael som högtidligt skred efter med ett flin i ansiktet.

Okey, låt mig höra vad ni tycker! och om ni vill att nästa kapitel ska handla om Sawael, Irowael eller Miwaeli. ;) och om ni vill att jag ska byta bakgundsfärg om det blir jobbigt att läsa...