27 maj 2009

Utkast till början =) A.K.A. Sawaels irrfärder 1

har varit jätte pepp på att skriva hela dan så jag tänker toppa det med att lägga ut början på min roman!
Du får hemskt gärna kommentera om det så bara är ett litet ynka "Bra..."

Sawaels irrfärd
Han hade propsat på att få ta den här vägen men nu började han nästan ångra sig. Men, tänkte Sawael där han red längs den smala bergsstigen, vi slipper rida runt halva bergskedjan och den smalaste biten räcker ju bara i dryga två kilometer.
Han hade varit på visit hos den slemmige hertig Marc och hans son, som trots sin faders attityd var ganska trevlig. Men Sawael hade misstankar på att spindlarna i nätet ville att Sawael skulle gifta sig med hans nyfunna väns syster.
Då hade beskedet om hans faders ohälsa kommit. Hertigen av Dimhed hade insjuknat fort och hade skickat bud efter sin yngste son.
”Se upp ers nåd, här ligger det löst grus. Det var Yue som talade. Hans släkt kallade sig för Li’seltu, De Edsvurna, och hade sedan Kviras’ tid beskyddat ättlingarna till det röda baneret. Sawael saktade ner ännu mer, mer av respekt för Yue än att han var försiktig. Han lät bara sin molba ta ett försiktigt steg i taget.
Riddjuret Sawael red var en värdefull bergsklättrande molba som hette Totty. Hon var lika stor som en vanlig häst men hade tjock krullig päls och stora runda horn. Hennes stora öron hängde och det ryckte lite irriterande i dem.
Den lilla karavanen svängde runt ett klipputsprång och framför dem bredde en vårgrönskande dal ut sig. Sawael log, de hade lyckats tjäna in åtta dagars restid, även om det varit nära att de rasat nerför bergsslutningen flera gånger.
Även om man inte kuunde tro det var Sawael bara tretton sommrar gammal. Han var lång för sin ålder och utstrålade en vuxen mans auktoritet. Sakta drog han fundersamt ena handen genom sitt svarta hår och tillsammans med sin eskort påbörjade han färden ner mot trädgränsen.

Yue drog försiktigt i de silverbroderade tyglarna och hans grå valack stannade. Med en frågande blick på sin beskyddare stannade även Sawael. Ingen sa något och en schest från Yue talade om att de var i fara. De fem livakterna drog lös sina fastbundan svärd med samma ömhet en flicka visar för sin favoritdocka.
Herr Olvi, deras Ljusbärare tog upp en tunn cirkulär stenplatta av obsidian ur sin börs. Efter en kvick överskådning av följet satte Yue av mot dalen i lite snabbare tempo.
Utan att något sett eller hört annat en vårens fågelsång nådde de trädgrensen och Sawael slappnade av inombords. Han lät sina tankar flöda fritt och med en stark känsla av obehag kom han att tänka på brevet han fått hos hertig Mark. Brevet om hans faders ohälsa. Det var något med det som irriterade honom men han kunde inte lista ut vad.
En pil ven förbi mellan Sawaels överkrop och molbans välvda horn. Yue drog omedelbart sitt svärd och stannade hästen. Innan ett ögonblick han passera var Sawael beskyddad från alla håll av dragna svärd.
Den fortfarande smala stigen var spärrad framför dem av endast fem personer. Sawael tyckte de var idioter, Yue skulle lätt kunna hantera dem själv.
”Ers nåd, om jag säger åt er att fly måste ni ta er upp i bergen där ni har fördelen av att rida en molba” sa Yue tyst. Sawaels ansikte blev skräckslaget, Yue brukade aldrig säga något sådant. Innan hans hjärna hunnit registrera vad Yue sagt attakerade de fem på stigen. De blev som skuggor mellan fjällbjörkarna och de försvann ut ur Sawaels synfält.
Två livakter stupade direkt och Totty backade bakåt. Olvi, den snälla skygga Olvi blev fulständigt förändrad från den lärare Sawael lärt känna. Obsidianplattan lyste och snurrade runt ovanför Olvis rödblonda hår. Från den svarta sfären flög blå eldklot och väldigt fort antändes de ännu inte utslagna björkarna.
”FLY!” skrek Yue men Sawael satt som förstenad. Han var överväldigad av kraften i anfallet, han såg sin egen död komma emot honom.
Olvi slog till Totty men en styrka som gjorde att molban med ett gigantiskt språng satte av mot de stupande bergssidorna.

Yue och Olvi kämpade rygg mot rygg, hästarna låg och skriade med sönderskurna ben omkring dem. En av angriparna slängde sig upp på den sista stående hästen och satte av efter Sawael. Yue kände hur hoppet sjönk för varje språng hästen tog.
”Olvi, sänd ett meddelande till Maar att vi blivit attakerade av Mörka och att herr Sawael flyr mot Kivokave.” Olvi slängde ut en ring av eld runt om kring dem och skrapade ihop sina sista kraftreserver. Han satte allt sitt hopp till det nödrop han kastade ut till Ljusbäraren i Loborg, men innan han hann avsluta sin tanke kände han hur hans struphuvud krossades och hostande kvävdes han till dötts av sitt eget blod.
Yue slog vilt omkring sig innan han bestämde sig, han kunde lika gärna ta med sig dem alla ner i underjorden. Han lät sig fyllas av förbjuden energi och släppte lös dess orenade kraft med sorgen att han inte skulle få uppleva sin tjugoårsdag.

Explotionens tryckvåg fick Sawael att kastas ur Tottys sadel. Med en blick på sin ryttare stannade hon och väntade på att Sawael skulle återta sin plats, men Sawael hade blicken på det stora svampmolnet nere i dalen. Tårar trängde sig fram i hans glansiga ögon. Yue var död, ingen tvekan om den saken
En ryttare passerade i hög fart trädgränsen och ett hopp tändes i Sawaels bröst. En ryttare, helt klädd i svart.
Fylld av tusen känslor tog Sawael tag i Tottys päls och drog sig upp i sadeln. Han hittade tyglarna och de satte av upp mot den brantaste biten av berget.

När lutningen började överskrida 50º satte sig Sawael i damsits och lät Totty luta sig mot berget utan att klämma sönder Sawaels ben.
Förföljaren red långt nedanför dem men Sawael kunde inte se någon utväg ur sitt bekymmer. Han hade tänkt fel, eller snarare inte tänkt över huvud taget. Han hade ingen aning om hur länge han skulle vara tvungen att rida innan han kom fram till ett pass ur den här soppskålen.
Bergväggen blev allt brantare och trots sin vighet tvingades Totty ner på mindre lodrät terräng. Ryttar nedanför dem log. Han strängade sin båge utan att släppa Sawael med blicken. I en enda rörelse drog han en pil, siktade och sköt.

Totty sjönk skriande ihop när pilen träffade sitt mål. Sawael klamrade sig fast i hennes horn, livrädd för att falla ner ut efter bergväggen. Skräckslagen började han frenetiskt söka efter en klipphylla, eller något skydd mot den mörkklädda ryttare.
Längre fram utefter bergsidan såg hen att klippväggen sjönk in i berget, en tillflyckt fanns innom räckhåll.
”Kom igen Totty, du kan klara det! Vi behöver bara ta oss fram dit han inte kan nå oss.” Totty tog sats och hoppade till nästa avsats. Hon halkade till och Sawael klamrade sig fast. Han han bad till Världsaltet om beskydd och utan större besvär återfick hans ridjur balansen. Långsamt strök han henne över halsen.
”Ett hopp till Totty, det är allt vi behöver.” Klippavsatsen började knaka olycksbådande när Totty samlade sig inför det sista hoppet.

3 kommentarer:

Hanna sa...

Åh, vilket jobbigt slut, jag kommer bli knäpp om jag inte får reda på hur det går o:

Det var bra skrivet, en del grejer fattade jag inte vad det var, men det kanske man får reda på när man läser hela. Några få stavfel som skulle kunna rättas till, men vem orkar bry sig om sånt? På det hela taget bra, det var spännande och slutet fick mig att vilja läsa fortsättningen, så snart som möjligt (:

Michelle sa...

Va duktig du är :D
Vill fortsätta läsa ju.. Du får lägga in mer snart :)
Kändes som att läsa en riktig bok (vilket de där kommer bli om jag har nå att säga till om) och de är urcoolt att de är mitt lilla geni som skrivit de :)
Du har härmed ett blivande fan tror jag sötis :) efter läst lite mer så..
kram på dej:)

Megumi sa...

det här är ju ännu bättre än det i den svart-röda boken! och det säger inte lite ;D
Upptäckte att jag blandat ihop Yue och Olvi i fråga om meningen med struphuvudet XP
Men oh så ruskigt bra du är! jag vill läsa slutet snart!! så SKRIV!!
Bara så du vet så har jag bokat ett signerat exemplar av den här boken när den kommer ut^^