9 juni 2009

Ayl (Sawaels irrfärder 3)

Jag vet jag vet, det blev en väldigt kort snutt, och som vanligt slåss folk... *Suck* Det här inlägget kommer att bli längre, troligen imorn någon gång. Del tre är alltså inte avslutad än... Jag har även klippt bort en del om Mink och Sawael som jag troligen kommer att lägga in i mitt färdiga manuskript eftersom Sawaels och Minks relation behöver en bättre start än så här. (Vd pratade de om hela vägen genom bergspasset? De ni =P)

Som vanligt är kommentarer varmt välkomna och jag ska försöka lägga ut ett avsnitt (helt) varje vecka under sommarlovet. Men vi se om jag lyckas... Nå; Varsågod min vän

Ayl

En nu befintlig stig slingrade sig fram genom passet, tätt mot den södra berssidan. Terrängen var överväxt av höga buskar och det var nog därför de inte såg henne förrän de nästan stod bredvid henne. Över ena armen hängde en avlång korg flätad av björknäver och ur den stack det upp små vita blommor. Sawael placerade henne i facket ”Fattiga och hemmlösa” eftersom kvinnans kläder var lagade på otaliga ställen och ryggsäcken hon bar såg ut att kunna innehålla hela hennes liv. Bunden över sina ögon bar hon en smutsig linnetrasa och i sin högra hand höll hon en vackert snidad blindstav. Den var det enda som såg ut att ha något värde.
Mink harklade sig lätt för att visa sin närvaro. Vinden kom från kvinnans håll och det var mycket möjligt att hon inte hört dem komma. Men reaktionen han fick slog Sawael med förundran. Enligt seden agerade den av lägst rang först i ett möte av detta slag, men kvinnan lyfte bara huvudet mot ljudet och tog ett lite fastare tag om sin stav. Mink tog ögonkontakt med Sawael. Med en stram min och en knyck på nacken förstod Sawael vad han menade.
”Jag önskar er måttfullhet.” sa Sawael och böjde knappt märkbart på nacken. Han var son till hertigen av Dimhed, det här var förudmjukande!
”Man tackar.” svarade kvinnan, helt emot allt vad etikett hette. Minks ögon lågade.
”Om du skulle vilja vara vänlig och gå åt sida, vi behöver passera.” sa Mink med kylig röst.
”Om ni har bråttom kan du gå runt en blind kvinna som inte ser var hon sätter fötterna.” Mink drog ett djupt andetag.
”Stig åt sidan om ni inte vill att er livstråd skärs av.” Kvinnan la huvudet på sne.
”Hermelin eller Mink skulle jag nog gissa med tanke på den begåvning du har,men med ett temprament som ditt tror jag inte de har tagit upp dig i sina hus. Möjligtvis Korp?” Mink attakerade innan den sista stavelsen hunnit dö på den blindas läppar.
Hon parerade lätt attacken med staven och slog till honom över hans vänstra handled. Mink retirerade lika fort som han attakerat och höll om sin ömma handled. Hennes stav förändrades, den blev längre och alla snidade utsmyckningar försvan. Kvinnan drog av sig ryggsäcken och la den varsamt bland de snåriga buskarna. Med stavens ände hela tiden riktad mot Minks ansikte stälde hon även ner sin korg i det vårgröna havet.
”Vem är ni?” frågade Mink lugnt med en röst nu fri från känslor.
”Jag är Ayl och du har tagit något som inte tillhör dig.” Mink knuffade Sawael ur vägen och drog med handen över den skuggade bergsväggen. Stenflisor flög och Mink greppade ett långsvärd. Stensvärdet var grått som bergväggen med strimmor av grön epidot men Sawael tvivlade inte på att det skulle skära rakt genom Ayls stav. Utan vidare tvekan attakerade Mink.

Och här kommer resten XD

Som son till en Lord var Sawael välutbildad när det gällde konsten att döda någon med svärd. Men det som utspelade sig framför honom slog honom med häpnad.
Mink attakerade lugnt och koncentrerat och för varje skär trodde Sawael att Ayls stav skulle klyvas. Men hon parerade lätt varje attack och dansade undan. Även om hon inte attakerade tillbaka såg det ut som om det var hon som förde den morbida dansen. Lite längre bort efter stigen växte buskarna glest och duellen förflyttade sig från stigen.
”Du är bra, det erkänner jag, men ingen av oss har börjat slåss på allvar än. Eller hur?” Upp ur jorden flög små vattendroppar och Minks ögonfärg blev blå. Ayl rettirerade några steg och drog upp ett långsmalt metallföremål som hängde runt hennes hals. Sawael såg inte vad det var men Ayl slog den lätt mot huvudet, vände på den och satte den mot örat. Lågt sjöng hon en avancerad slinga som Sawael knappt kunde urskillja bland alla buskarnas knak av blåsten.
Hon höll fram sin stav så att den bildade ett kryss med Minks vattenbeskyddade svärd. Sawael reflekterade över att det hela faktiskt var estetiskt vackert. Mink högg mot Ayls överkropp men hon gled undan och slog ännu en gång mot Minks handled. Denna gång stannade inte Mink av utan fortsatte offensiven.
Sawael stod bara och gapade, han kunde knappt följa deras rörelser med sina trötta ögon. Han skakade lätt på huvudet för att åter kunna tänka klart. Detta var hans chans att fly, Mink var upptagen med att slåss och stigen låg fri framför honom. Han reste sig från sin knästående ställning och sprang mot friheten.
Mink såg vad som höll på att hända och vattnet som skyddade hans svärd lämnade sin plats. Vattensvärdet delade sig till två dolkar och snittade upp Sawaels armar från hans överarmsmuskler ner till repet som band ihop dem. Med ett skrik av smärta föll Sawael ihop på stigen. Ayl hade under bråkdelen av en sekund flyttat sig närmare bergväggen, upp på stigen framför Sawael. Som om hon velat hindra honom från att ta sig därifrån. Nu tog hon ett språng upp och satte sig på huk två famnar upp efter den till synes släta bergväggen. Vattnet återvände till Minks svärd men nu bildade de törnen runt det grönstrimmiga svärdet.
”Som jag sa, visst var det bara uppvärmningen?” Mink log segervisst. Ayl flinade tillbaka.
”Jag kanske måste börja slåss seriöst, du har ju nästan tallang.”
”Om du vill att Sawael ska ta sig levande härifrån kan du lika gärna ge upp, om jag dör kommer jag att ta honom med mig!” Ayl la staven över sina knän.
”Du är alltså rädd för mig? Och om du tror att jag är ute efter snorvalpen har du fel. Men jag säger aldrig nej till en chans att få spöa upp en Mörk, det är alltid intressant.” Sawael låg på sida men tvingade sig upp i sittande ställning.
”Hoppet är det sista som överger människan!” viskade han för att övertyga sig själv om att livet fanns inom räckhåll.
”Irowael, hjälp mig!”

*SPOILER*

"Du är en ljusbärare." konstaterade Mink oberört.
"Nej, men jag lånar friskt från deras kraftkällor."

Sawael kämpade med sina blödande armar. Om ingen hjälpte honom snart skulle han troligtvis förblöda.

Ayls stav förändrades ännu en gång och av någon anledning fick Sawael för sig att det nu var dess sanna skepnad.

1 kommentar:

Hanna sa...

”Jag är Ayl och du har tagit något som inte tillhör dig.”
Utan tvekan den bästa meningen i texten. Den sätter scenen för följande handlingar och är extremt effektiv (:

Jag älskar *spoiler*, by the way. Skriv mer, och ha fler spoilers ^^ Den här historien blir mer och mer spännande ju mer jag läser :D