Sawaels irrfärder 6, eller, Smältvatten

Det här kapitlet borde egentligen ha blivit längre... Men det är ju en dag imorgon också...(fast vänta nu, jag borde göra fysik...och svenska...och projektarbete...)
Varsågod och ursäkta att det har tagit sådan tid för mig att uppdatera. Jag kommer göra Sawael mer misserabel och ... borta... i det här kapitlet framöver men jag hade inte orken att skriva sånt idag. ^^; Och skriv gärna vad ni tycker!

Som inledning kan vi börja med en liten tillbakablick:

”Som jag sa, visst var det bara uppvärmningen?” Mink log segervisst. Ayl flinade tillbaka.
”Jag kanske måste börja slåss seriöst, du har ju nästan tallang.”
”Om du vill att Sawael ska ta sig levande härifrån kan du lika gärna ge upp, om jag dör kommer jag att ta honom med mig!” Ayl la staven över sina knän.
”Du är alltså rädd för mig? Och om du tror att jag är ute efter snorvalpen har du fel. Men jag säger aldrig nej till en chans att få spöa upp en Mörk, det är alltid intressant.” Sawael låg på sida men tvingade sig upp i sittande ställning.
”Hoppet är det sista som överger människan!” viskade han för att övertyga sig själv om att livet fanns inom räckhåll.
”Irowael, hjälp mig!”

”Om ni inte syftade på ungtuppen när du sa att jag tagit något som inte tillhör mig, vad syftade ni på?” Mink såg med mörkblå ögon upp på kvinnan som hånleende satt på bergväggen.
”Dum fråga, man kan inte äga människoliv.” Ayl tog sats mot bergväggen och flög ner mot Mink.
Mink backade kvickt några steg bakåt men vattnet som skyddat hans stensvärd hängde kvar för att dela sig i flertalet dolkar. Sawael hann inte räkna dem men han gissade att det kunde vara åtta. Med ett segervisst leende attackerade Mink med sänkt svärd. Men innan han höjt vapnet avbröt han attacken för att ställa sig några steg ifrån Ayl. När vattendolkarna kom nära Ayls kropp började de smått bubbla för att när de träffade henne förångas till små moln.
”Du är en förpestad Ljus.” sa Mink oberört.
”Nej, men jag lånar friskt av deras kraftkällor.”
Sawael kämpade med sina blödande armar, om ingen hjälpte honom snart skulle han förblöda. Han hade ett svagt minne från när han varit liten om att blodet i armarna inte kan blöda uppåt. Han sträckte förtvivlat upp händerna mot himlen i hopp om att blödningarna skulle avta. Eftersom han inte hade något bättre för sig iakttog han de två stridande magikerna. Ayl och Mink hade inte kämpat på allvar förrän nu. Sawael såg dimmigt på de två, nu var de verkligen ute efter att döda varandra. Sawael reflekterade över att ingen av dem använde någon mer magi, det var en vanlig duell, även om Sawael aldrig sett någon slåss med en stav på det sättet förut. Och det var nog den som gav henne ett litet övertag. Hennes längre vapen gav henne större spelrum.
Mink snubblade till och för ett ögonblick trodde Sawael att Ayl skulle döda den Mörka, men hon bara skrattade åt honom. Mink morrade och hans blå ögon övergick till sin normala svarta färg. Hejdlöst fortsatte Mink attackera.
Den här gången var misstaget mycket mindre och Sawael hann knappt se Ayl reagera innan Minks kropp blev lealös. Ayl hade spetsat den unga magikern på sin stav. Det gulvita träet hade förvandlats. Den raka staven hade blivit spetsig och blodröd när den trängt igenom Minks bröstkorg. Men ett ljud som alltid skulle finnas i Sawaels minne gled det svarta svärdet ur magikerns hand ner på den steniga marken.

Ayls stav förändrades än en gång. Hon hade backat ett steg från Mink och den fallne magikern låg nu utsträckt på den sluttande marken. Staven skruvades tyst likt glödgat järn och böjdes . Ayls mun var likgiltig om inte sorglig.
”Mink, antar jag, du valde fel väg i livet.” sa hon tyst. Hon böjde sig ner, slöt den fallnes ögon och la honom på rygg. Varligt placerade hon hans händer i kors över det röda hålet i hans tunika.
Sawael såg henne ta ett steg tillbaka och stöta staven i marken. Stenar i storleksordningen omkring en knyten näve började rulla över marken mot den fallnes kropp. De la sig till rätta och när de skrapade ljuden upphörde hade de bildat en gravhög.
”Åter till de levande.” sa Ayl för sig själv och vände sig mot Sawael.
”Följ mig.” Sawael hade tänkt protestera men med en syn som var dimmig av tårar och armar som nu var helt blodiga hade han inget val. Tyst reste han sig. Ayl tog upp sin korg med blommor och började sakta och försiktigt gå i riktning mot Fjällbäck. Sawael följde efter, skadad bunden och illa till mods.
Bara runt nästa klipphylla bildade smältvatten från glaciären ovanför en liten damm innan det fortsatte sin väg nedför berget. Ayl satte sig på huk och la ner staven och korgen bredvid sig. Kvickt drog hon upp ärmarna upp över armbågarna och började ihärdigt tvätta sig. Sawael rodnade och vände bort blicken, han hade aldrig sett en kvinnas nakna armar förut.
”Du blöder, tvätta dina sår sår och se till att de är rena.” Sawael såg ner i marken.
”Mina armar är bundna.” Han tänkte lägga till ett Macto men han ville inte ge den här kvinnan någon gratis titel.
”Varför sa du inte det med en gång? Idiot.” Ayl sträckte fram sina nytvättade händer och Sawael sträckte förnedrat fram sina så att de nuddade hennes. Ayl drog upp en vanlig kniv ur bältet och skar av repet.
”Tvätta dig nu innan du svimmar av blodförlust.” kommenterade Ayl. Sawael krängde av sig sin sidoknäppta klädnad och bara iförd sina ridbyxor och en ärmlös överdel la han ner sina såriga armar i vattnet. Sawael drog ljudligt efter andan. Vattnet var iskallt och det skar in i hanns sår.
”Vattnet är nog renare där det rinner.” påpekade Ayl kort och började tvätta sin blodstänkta stav. Sawael gav henne en arg blick och tog upp sina armar ur den lilla dammen för att skölja dem var för sig under det fallande vattnet. Ayl började noggrant tvätta sina händer en gång till och Sawael var noga med att inte komma i närheten av dom.
Ayl famlade i luften i några ögonblick innan hon hittade korgen och tog upp några av de vita blommorna. Hon drog systematisk av de långa bladen och slängde iväg stjälkarna. Hon satte sig vant på knä på den våta laven.
”Lägg dina händer på mina knän.” Sawaels kinder, hals och öron var lika röda som hans klädnad när den var ren. Men hur han än såg på det hade Ayl befriat honom, och han kände hur trött han var. Och den svidande smärtan hade börjat försvinna. Höll han på att tappa känseln? Väldigt försiktigt satte han sig ner på knä och la sina fingertoppar längst ut på Ayls knän. Hon placerade sina händer ovanpå hans och strök försiktigt längst kanten på de långa såren.