om någon läser detta så säger jag till dig: tack för att du finns!
jag har inte skrivit här på drygt ett år!!! helt sjukt. Mycket har hänt men mycket annat står också stilla. Mitt skrivande går fortfarande långsamt men jag har satt en deadline för första gången. 15 september,om en liten dryg månad ska jag ha skrivit klart slutet på Sawaels irrfärder. Därefter väntar nog ytterligare ett år av bearbetning och finslipnig. Så den 15/9 2012 när min bästa vän, illustratör och största fan fyller 21 ska det finnas en färdigskriven bok.
jag har ett underbart sommarjobb hela sommaren, bokstavligt, ingen semester =( men jag är ute i skogen och sysslar med det jag utbildar mig inom, geologi. malmgeologi för att vara mer specifik. Mysigt folk och jag har blivit riktigt brun efter det soliga vädret =)
Att skriva blogg är något jag saknat. jag vet inte varför det upphörde men jag antar att det beror på att jag varit lite nere under det gångna skolåret. Saknat mina vänner så mycket ;) Tur att telefoner och facebook finns XD
Lindonwing går det lite så där med, problemet där är att jag inte har något egentligt slut och från att gå till att vara en liten kort mysig steampunknovell på sisådär 30 A4 är det nu en story som utspelar sig under flera år. otroligt intressant men jag kommer nog inte dra igång med ett så stort projekt nu. ska få ner den på novellnivå igen om ett tag.
Om jag någon gång blir arbetslös kommer jag skriva så fingrarna blöder, jag lovar. =)
Jag har även gått med i en sida som heter kapitel1.se som verkar riktigt mysig.
Det år som gått har nog varit min version av ett sabbatsår, inte gjort specielt mycket mer än att ha varit kär och gått på föreläsningar.
Längtar efter att höra om någon kommer kommentera, lovar att svara och updatera inom en vecka. Tack och hej från den återuppstående månskensförfattaren. *bugar djupt*
29 juli 2011
22 apr. 2010
Lindonwing Första (wannabe) kapitlet
Personregister
Lindonwing
Lindonwing gled sakta in mot dockningscentralen hon blivit tilldelad.
"Håll henne stadig" sa kapten Keegan helt i onödan. Hennes styrman hade manövrerat skeppet tillräckligt länge för att veta alla hennes hörn.
Lindonwing dockade utan problem och det eviga surret av motorerna dog ut och ersattes av ett dovare ljud från den flygande staden.
"Collins, har du delat ut vaktpassen?" fortsatte han.
"Ja, sir. Vi är helt redo." svarade förste styrman med ett avslappnat leende. Oliver Keegan såg sig omkring på kommandobryggan med sina bruna ögon, alla längtade efter att få gå i hamn efter tre veckors flygning.
"Vincent" han vände sig till den robuste mannen på andra sidan rummet, som trots sitt lite dumma utseende var ett taktiskt geni. "Du har befälet ikväll"
"Kapten" kommenterade Vincent med besviken röst.
"Vi kommer inte dra upp några affärer ikväll, men binder vi några kontakter söker vi upp dem imorgon." Vincent suckade, hans kapten såg förbi hans kommentar.
"Juliette kommer inte att bli glad." muttrade han.
"Lediga" sa Keegan och reste sig med ett leende. Han vände sig mot Paul Collins. Förste styrman var längre än Keegan och bar sitt långa rödblonda hår i en hästsvans.
"Vad sägs om att ta och leta reda på Kimothy och hitta en pub?" sa Keegan. Paul bytte ett leende med andre styrman Mary-Ann som satt med korslagda ben i en stol bredvid dörren.
"Jag hoppas de har något bra lagrat vin" svarade hon och reste sig elegant i sin mörklila klänning. Hon var mullig och lång, lika lång som Paul och utstrålade beslutsamhet. Hennes bruna hår var utsläppt och räckte till midjan. Keegan såg mellan sina befäl men utan någon vidare kommentar ledde han dem från kommandobryggan för att leta reda på Lindonwings mekaniker.
"Gud vad jag saknat konjak" sa Keegan där de satt vid ett hörnbord. Kimothy, chefsmekanikern, var inne på sin tredje öl och väldigt glad.
"Bara för att du inte tog med dig tillräckligt från Bordeaux." skrattade han.
"Jag tänkte inte bjuda!"
"Nähe, du blir bara lite blödig när du är nykter" inflikade Mary-Ann som bara läppjat på sitt vinglas. De skrattade gott alla fyra.
Den flygande staden de var i var den största i sitt slag. Hon hade börjat som en obunden fristad, Målngläntan, men hade blivit kapad av Preussen. Preussen hade döpt om henne till Himlen Handel Centrum, men ingen kallade staden det. Mycket pengar hade investerats i staden och den var stor nog att ta emot trettiotvå fullstora skepp samtidigt. Trots det var Molngläntan mer en piratstad än något annat. Handel var dess kärna men ingen frågade var varorna kom ifrån.
Inne på en av Molngläntans pubbar satt nu de fyra vännerna och skrattade gott. Det robusta bordet var fastsatt i väggen och två långa träsoffor stod på var sin sida. Det var en liten pub med dunkelt ljus och glad musik. Det var en äldre man på fiol och hans yngre vän på irländsk trumma.
Ett kyligt vindrag välde in när den tunga ytterdörren öppnades. Keegan som satt med ryggen mot väggen såg i ögonvrån hur två unga kvinnor klev över tröskeln. De var varandras motsatser. Den första hade mörkt långt vågigt hår, bar en smaragdgrön klänning med djup urringning och höga skinnstövlar. Hon bar en kort svart skinnjacka som hängde lätt över axlarna. Hennes vän såg ut att vara yngre, hon var kortare och hade en mer ihopsjunken hållning. Hon knäppte långsamt upp sin bruna skinnkappa. Under var hon dovt klädd. En tjock brun vinterkjol, beige skjorta och brun väst. Hon hade sitt rödblonda hår slarvigt instoppat i en brun plufsig mössa. Keegan fick intrycket av att hon frös. Han log åt ett dåligt skämt Kimothy drog men iakttog de två vännerna i ögonvrån.
"… eller hur kapten?" Keegan såg drucket på Collins som satt innanför honom.
"Ursäkta?" sa han. Kimothy skrattade ner i sin öl.
"Du är svag för unga kvinnor" flinade Kimothy. Keegan log lite snett och svepte slutet av sin konjak. Mary-Ann armbågade mekanikern lätt och tog sin andra munfull vin för kvällen.
"Ursäkta, kan vi sitta här?" frågade en mjuk röst och Keegan vände uppmärksamheten från Collins till kvinnan rösten tillhörde.
Hennes ögon var brungröna.
"Välkommen till vårt bord" sa han något häpet. "Ursäkta att jag inte ställer mig sköna dam men jag är något berusad." Hon rodnade men log lite okynnigt.
"Jag är Elisabeth McSommir" presenterade hon sig och satte sig bredvid Kimothy.
"Jag heter Kimothy, jobbar som mekaniker åt Oliver" Han nickade gladlynt mot Keegan.
"Jag är Paul Collins, förste styrman på Lindonwing, Det här är Mary-Ann, andre styrman och mannen vars konjak stigit honom åt huvudet är vår kapten. Mr Oliver Keegan." McSommir log.
"Jag sitter med de högsta befälen av ett skepp? Jag känner mig hedrad."
"Ni kom hit ensam?" frågade Mary-Ann även om Keegan var säker på att fotsteg aldrig undgick hans andre styrman.
"Jag frågade om plats för flera eller hur?" sa McSommir.
"Sant" nickade Kimothy. Som om hon känt att de pratade om henne kom den andra flickan bärandes en bricka med glas.
"Jag frågade vad de hade beställt och tog en runda till." Hon slog sig ner bredvid Keegan och bytte kvickt ut hans tömda glas mot ett påfyllt. Kimothy lyfte av vinglaset och ställde det framför Mary-Ann som inte gav det en blick. Keegan lyfte förvånat av det låga whiskeyglaset och ställde det framför Paul. Hans blick var fäst på flickan bredvid honom. Hennes brytning var helt okänd för honom.
"Och ni är?" frågade Keegan.
"Lady McSommirs… förkläde kan man säga. Det är hon som bjuder." Flickan kastade en blick på sin arbetsgivare. "Det var dyrt" la hon till.
"Jag tror Mr Keegan syftade på ditt namn" log Lady McSommir. Flickan rodnade knappt märkbart. Hon vände huvudet mot Keegan och mötte nyktert hans blick.
"Jag heter Astrid Alfredsdóttír, trevligt att träffas, kapten." Hennes namn uttalades längre bak i munnen och r:en rullade långt nere i halsen.
"Astrid Alfredsdottir" försökte Kimothy med drucken röst. McSommir fnittrade ner i sin i princip alkoholfria cider. Keegan förstod varför. Kimothy kom inte i närheten av hur Alfredsdóttír uttalade sitt namn. Den hattförsedda flickan skrattade.
"Klarar du inte av att uttala mitt namn, säg det inte alls."
"Astrid Alfr…" försökte Kimothy igen.
"Jag skämtade inte." avbröt hon.
"Men vad kallas du i såna fall?" fortsatte Kimothy. Paul lutade sig fram lite över bordet och började tala lågmält med Mary-Ann.
Keegan såg mellan de två pågående samtalen men bestämde sig fort för att låta befälen diskutera ifred.
"Men kan ni uttala detta exotiska namn Lady McSommir?"
"Astrid" sa hon brett leende som ett eko av Alfredsdóttírs uttal.
"Och jag kallas oftast 'du där'" svarade Alfredsdóttír på Kimothys fråga. Keegan och Kimothy utbytte en blick.
"Vi får helt enkelt kalla henne något" sa Keegan och ryckte lätt på axlarna.
"Men vad? Har du några speciella färdigheter?" fortsatte Kimothy.
"Jag är bra på att bära sprit" sa Alfredsdóttír med helt seriös blick men Keegan såg på henne i ögonvrån. Hennes stela mungipor antydde om att hon höll på att börja skratta.
"Vi kan helt enkelt korta ner hennes namn något." sa han.
"Som vad? Asid?" Det började rycka i Alfredsdóttírs mungipor.
"Jag tänkte något på hennes efternamn. Alfdo eller liknande." McSommir skakade av skratt men hon skrattade inte högt.
"Kan ni inte komma på något mer feminint?" sa Alfredsdóttír anklagande men med ett leende.
"Jag tycker Alfi" sa Lady McSommir leende och hon uttalade smeknamnet med Alfredsdóttírs accent. Men det var lätt att härma.
"Alfi" Kimothy smakade på ordet.
"Det är betydligt lättare att säga." Alfredsdóttír suckade och tog en klunk ur sitt låga glas.
"Vodka?" frågade Keegan.
"Jo, de hade slut på akvavit"
Lindonwing
Lindonwing gled sakta in mot dockningscentralen hon blivit tilldelad.
"Håll henne stadig" sa kapten Keegan helt i onödan. Hennes styrman hade manövrerat skeppet tillräckligt länge för att veta alla hennes hörn.
Lindonwing dockade utan problem och det eviga surret av motorerna dog ut och ersattes av ett dovare ljud från den flygande staden.
"Collins, har du delat ut vaktpassen?" fortsatte han.
"Ja, sir. Vi är helt redo." svarade förste styrman med ett avslappnat leende. Oliver Keegan såg sig omkring på kommandobryggan med sina bruna ögon, alla längtade efter att få gå i hamn efter tre veckors flygning.
"Vincent" han vände sig till den robuste mannen på andra sidan rummet, som trots sitt lite dumma utseende var ett taktiskt geni. "Du har befälet ikväll"
"Kapten" kommenterade Vincent med besviken röst.
"Vi kommer inte dra upp några affärer ikväll, men binder vi några kontakter söker vi upp dem imorgon." Vincent suckade, hans kapten såg förbi hans kommentar.
"Juliette kommer inte att bli glad." muttrade han.
"Lediga" sa Keegan och reste sig med ett leende. Han vände sig mot Paul Collins. Förste styrman var längre än Keegan och bar sitt långa rödblonda hår i en hästsvans.
"Vad sägs om att ta och leta reda på Kimothy och hitta en pub?" sa Keegan. Paul bytte ett leende med andre styrman Mary-Ann som satt med korslagda ben i en stol bredvid dörren.
"Jag hoppas de har något bra lagrat vin" svarade hon och reste sig elegant i sin mörklila klänning. Hon var mullig och lång, lika lång som Paul och utstrålade beslutsamhet. Hennes bruna hår var utsläppt och räckte till midjan. Keegan såg mellan sina befäl men utan någon vidare kommentar ledde han dem från kommandobryggan för att leta reda på Lindonwings mekaniker.
"Gud vad jag saknat konjak" sa Keegan där de satt vid ett hörnbord. Kimothy, chefsmekanikern, var inne på sin tredje öl och väldigt glad.
"Bara för att du inte tog med dig tillräckligt från Bordeaux." skrattade han.
"Jag tänkte inte bjuda!"
"Nähe, du blir bara lite blödig när du är nykter" inflikade Mary-Ann som bara läppjat på sitt vinglas. De skrattade gott alla fyra.
Den flygande staden de var i var den största i sitt slag. Hon hade börjat som en obunden fristad, Målngläntan, men hade blivit kapad av Preussen. Preussen hade döpt om henne till Himlen Handel Centrum, men ingen kallade staden det. Mycket pengar hade investerats i staden och den var stor nog att ta emot trettiotvå fullstora skepp samtidigt. Trots det var Molngläntan mer en piratstad än något annat. Handel var dess kärna men ingen frågade var varorna kom ifrån.
Inne på en av Molngläntans pubbar satt nu de fyra vännerna och skrattade gott. Det robusta bordet var fastsatt i väggen och två långa träsoffor stod på var sin sida. Det var en liten pub med dunkelt ljus och glad musik. Det var en äldre man på fiol och hans yngre vän på irländsk trumma.
Ett kyligt vindrag välde in när den tunga ytterdörren öppnades. Keegan som satt med ryggen mot väggen såg i ögonvrån hur två unga kvinnor klev över tröskeln. De var varandras motsatser. Den första hade mörkt långt vågigt hår, bar en smaragdgrön klänning med djup urringning och höga skinnstövlar. Hon bar en kort svart skinnjacka som hängde lätt över axlarna. Hennes vän såg ut att vara yngre, hon var kortare och hade en mer ihopsjunken hållning. Hon knäppte långsamt upp sin bruna skinnkappa. Under var hon dovt klädd. En tjock brun vinterkjol, beige skjorta och brun väst. Hon hade sitt rödblonda hår slarvigt instoppat i en brun plufsig mössa. Keegan fick intrycket av att hon frös. Han log åt ett dåligt skämt Kimothy drog men iakttog de två vännerna i ögonvrån.
"… eller hur kapten?" Keegan såg drucket på Collins som satt innanför honom.
"Ursäkta?" sa han. Kimothy skrattade ner i sin öl.
"Du är svag för unga kvinnor" flinade Kimothy. Keegan log lite snett och svepte slutet av sin konjak. Mary-Ann armbågade mekanikern lätt och tog sin andra munfull vin för kvällen.
"Ursäkta, kan vi sitta här?" frågade en mjuk röst och Keegan vände uppmärksamheten från Collins till kvinnan rösten tillhörde.
Hennes ögon var brungröna.
"Välkommen till vårt bord" sa han något häpet. "Ursäkta att jag inte ställer mig sköna dam men jag är något berusad." Hon rodnade men log lite okynnigt.
"Jag är Elisabeth McSommir" presenterade hon sig och satte sig bredvid Kimothy.
"Jag heter Kimothy, jobbar som mekaniker åt Oliver" Han nickade gladlynt mot Keegan.
"Jag är Paul Collins, förste styrman på Lindonwing, Det här är Mary-Ann, andre styrman och mannen vars konjak stigit honom åt huvudet är vår kapten. Mr Oliver Keegan." McSommir log.
"Jag sitter med de högsta befälen av ett skepp? Jag känner mig hedrad."
"Ni kom hit ensam?" frågade Mary-Ann även om Keegan var säker på att fotsteg aldrig undgick hans andre styrman.
"Jag frågade om plats för flera eller hur?" sa McSommir.
"Sant" nickade Kimothy. Som om hon känt att de pratade om henne kom den andra flickan bärandes en bricka med glas.
"Jag frågade vad de hade beställt och tog en runda till." Hon slog sig ner bredvid Keegan och bytte kvickt ut hans tömda glas mot ett påfyllt. Kimothy lyfte av vinglaset och ställde det framför Mary-Ann som inte gav det en blick. Keegan lyfte förvånat av det låga whiskeyglaset och ställde det framför Paul. Hans blick var fäst på flickan bredvid honom. Hennes brytning var helt okänd för honom.
"Och ni är?" frågade Keegan.
"Lady McSommirs… förkläde kan man säga. Det är hon som bjuder." Flickan kastade en blick på sin arbetsgivare. "Det var dyrt" la hon till.
"Jag tror Mr Keegan syftade på ditt namn" log Lady McSommir. Flickan rodnade knappt märkbart. Hon vände huvudet mot Keegan och mötte nyktert hans blick.
"Jag heter Astrid Alfredsdóttír, trevligt att träffas, kapten." Hennes namn uttalades längre bak i munnen och r:en rullade långt nere i halsen.
"Astrid Alfredsdottir" försökte Kimothy med drucken röst. McSommir fnittrade ner i sin i princip alkoholfria cider. Keegan förstod varför. Kimothy kom inte i närheten av hur Alfredsdóttír uttalade sitt namn. Den hattförsedda flickan skrattade.
"Klarar du inte av att uttala mitt namn, säg det inte alls."
"Astrid Alfr…" försökte Kimothy igen.
"Jag skämtade inte." avbröt hon.
"Men vad kallas du i såna fall?" fortsatte Kimothy. Paul lutade sig fram lite över bordet och började tala lågmält med Mary-Ann.
Keegan såg mellan de två pågående samtalen men bestämde sig fort för att låta befälen diskutera ifred.
"Men kan ni uttala detta exotiska namn Lady McSommir?"
"Astrid" sa hon brett leende som ett eko av Alfredsdóttírs uttal.
"Och jag kallas oftast 'du där'" svarade Alfredsdóttír på Kimothys fråga. Keegan och Kimothy utbytte en blick.
"Vi får helt enkelt kalla henne något" sa Keegan och ryckte lätt på axlarna.
"Men vad? Har du några speciella färdigheter?" fortsatte Kimothy.
"Jag är bra på att bära sprit" sa Alfredsdóttír med helt seriös blick men Keegan såg på henne i ögonvrån. Hennes stela mungipor antydde om att hon höll på att börja skratta.
"Vi kan helt enkelt korta ner hennes namn något." sa han.
"Som vad? Asid?" Det började rycka i Alfredsdóttírs mungipor.
"Jag tänkte något på hennes efternamn. Alfdo eller liknande." McSommir skakade av skratt men hon skrattade inte högt.
"Kan ni inte komma på något mer feminint?" sa Alfredsdóttír anklagande men med ett leende.
"Jag tycker Alfi" sa Lady McSommir leende och hon uttalade smeknamnet med Alfredsdóttírs accent. Men det var lätt att härma.
"Alfi" Kimothy smakade på ordet.
"Det är betydligt lättare att säga." Alfredsdóttír suckade och tog en klunk ur sitt låga glas.
"Vodka?" frågade Keegan.
"Jo, de hade slut på akvavit"
19 apr. 2010
Personregister för Lindonwing
Personregister
Oliver Keegan: Kapten på Lindonwing
Paul Collins: Förste styrman
Mary-Ann: Andre styrman
Vincent Jonson: Taktiker på Lindonwing och ihop med Juliette
Juliette Gide: Fransk, ihop med Vincent
Kimothy: Mekaniker på Lindonwing, Olivers bästa vän
Mr Jones: Navigatör och meteorolog på Lindonwing, undervisar skeppspojkarna
Elisabeth McSommir: Adelsdam på resande fot
Astrid Alfredsdóttir (Alfi): McSommirs sällskapsdam och förkläde, isländsk
Mrs Smith: Kökschef på Lindonwing
Mr Grant: tystlåten matros på Lindonwing, far till Tim Grant
Tim Grant: 14 år och skeppspojke på Lindonwing
Fritz: 13 år, vän till Tim, holländare
Oliver Keegan: Kapten på Lindonwing
Paul Collins: Förste styrman
Mary-Ann: Andre styrman
Vincent Jonson: Taktiker på Lindonwing och ihop med Juliette
Juliette Gide: Fransk, ihop med Vincent
Kimothy: Mekaniker på Lindonwing, Olivers bästa vän
Mr Jones: Navigatör och meteorolog på Lindonwing, undervisar skeppspojkarna
Elisabeth McSommir: Adelsdam på resande fot
Astrid Alfredsdóttir (Alfi): McSommirs sällskapsdam och förkläde, isländsk
Mrs Smith: Kökschef på Lindonwing
Mr Grant: tystlåten matros på Lindonwing, far till Tim Grant
Tim Grant: 14 år och skeppspojke på Lindonwing
Fritz: 13 år, vän till Tim, holländare
18 apr. 2010
Långt inlägg!
Oj vad det var länge sen jag skrev här! Och vad mycket som har hänt!
Jag har cosplayat, turnerat, fyllt 19, blivit ansvarig för en skrivar-grupp och skaffat pojkvän.
Mycket!
Men om vi tar en sak i taget ;) Cosplay, det var awesome! vi hade jätte kul, jag älskar älskar älskar att spela teater och några officiella bilder: The True North, Better luck next time Den, I've waited for you
19... Jag börjar ha lite ålderskomplex, faster, ska flytta hemifrån, skaffa ett liv, men nu har jag en pojkvän (!) så livet känns underbart!!!!!
Lite om vad jag hittade på när jag fylde 19, Film
Jag har blivit co-founder för en grupp som heter Nordic-Writing, en samling av nordiska författare på Deviantart och ska försöka hålla koll på dom, ge feedback på texter mm =D
Och nu i helgen var vi på turné med vår fantastiska kör United! Och nu på hemvägen snodde/lånade/tog/fick några tjejer bakom mig tag på min skrivbok där jag skriver Lindonwing. Och de tyckte den var som en riktig bok! Jag blev überglad!! och samtidigt har jag känt hur Sawaels irrfärder börjat slita i mig, på det negativa sättet.
Jag är i upplösningen på mitt i denna roman och jag har hållit på med den i ganska precis tre år. TRE ÅR! och jag känner att det är väldigt mycket att skriva över på datorn. Därför har jag enväldigt bestämt mig för att sluta lägga upp kapitel i Sawaels Irrfärder här. Jag kommer att bearbeta de kapitel som finns ute, för ni ska veta att de behöver finslipning ^^;
Varför? För att det känns för svårt att sätta sig in i något jag skrev för så länge sen, speciellt eftersom jag i mitt renskrivande snart kommer till min ursprungliga skrivbok där allt inte riktigt stämmer överens med storyn.
Men misströsta icke, jag har tänkt lägga ut min novell/roman Lindonwing här istället ;) Den är kortare och jag är mycket mer pepp på att skriva över den på datorn då det nästan bara är att skriva av det som står ;) Och den är färsk, jag började skriva den efter höstlovet.
Så, mina pågående projekt:
PROJEKTARBETE - stjäl all min tid, förutom när jag är med min pojke
Novell tävling förr Norran - Evghet, ska skicka in
Novell tävling på DA om känslor, på engelska - planerad, får se om jag hinner
Sawaels Irrfärder, slutet - Håller på
Lindonwing - Berättarstadiet, passerat hälften. Utkast, 54s. Digital, just börjat.
Och som smakprov inför Lindonwing får ni här det första stycket:
Lindonwing gled sakta in mot dockningscentralen hon blivit tilldelad.
”Håll henne stadig” sa kapten Keegan helt i onödan. Hennes styrman hade manövrerat skeppet tillräckligt länge för att veta alla hennes hörn.
Lindonwing dockade utan problem och det eviga surret av motorerna dog ut och ersattes av ett dovare ljud från den flygande staden.
”Paul, har du delat ut vaktpassen?”
”Ja, sir. Vi är helt redo.” Oliver Keegan såg sig omkring på kommandobryggan med sina bruna ögon, alla längtade efter att få gå i hamn efter tre veckors flygning.
”Vincent” han vände sig till den robuste mannen på andra sidan rummet, som trots sitt lite dumma utseende var ett taktiskt geni.
”Du har befälet ikväll”
”Kapten” kommenterade Vincent med besviken röst.
”Vi kommer inte dra upp några affärer ikväll, men binder vi några kontakter söker vi upp dem imorgon.” Vincent suckade, hans kapten såg förbi hans kommentar.
”Juliette kommer inte att bli glad.”
”Lediga” sa Keegan och reste sig med ett leende. Han vände sig mot Paul. Förste styrman var längre än Keegan och bar sitt långa rödblonda hår i en hästsvans.
”Vad sägs om att ta och leta reda på Kimothy och hitta en pub?” Paul bytte ett leende med andre styrman Mary-Ann som satt med korslagda ben i en stol bredvid dörren.
”Jag hoppas de har något bra lagrat vin” svarade hon och reste sig elegant i sin mörklila klänning. Hon var mullig och lång, lika lång som Paul och utstrålade beslutsamhet. Hennes bruna hår var utsläppt och räckte till midjan. Keegan såg mellan sina befäl men utan någon vidare kommentar ledde han dem från kommandobryggan för att leta reda på Lindonwings mekaniker.
Jag har cosplayat, turnerat, fyllt 19, blivit ansvarig för en skrivar-grupp och skaffat pojkvän.
Mycket!
Men om vi tar en sak i taget ;) Cosplay, det var awesome! vi hade jätte kul, jag älskar älskar älskar att spela teater och några officiella bilder: The True North, Better luck next time Den, I've waited for you
19... Jag börjar ha lite ålderskomplex, faster, ska flytta hemifrån, skaffa ett liv, men nu har jag en pojkvän (!) så livet känns underbart!!!!!
Lite om vad jag hittade på när jag fylde 19, Film
Jag har blivit co-founder för en grupp som heter Nordic-Writing, en samling av nordiska författare på Deviantart och ska försöka hålla koll på dom, ge feedback på texter mm =D
Och nu i helgen var vi på turné med vår fantastiska kör United! Och nu på hemvägen snodde/lånade/tog/fick några tjejer bakom mig tag på min skrivbok där jag skriver Lindonwing. Och de tyckte den var som en riktig bok! Jag blev überglad!! och samtidigt har jag känt hur Sawaels irrfärder börjat slita i mig, på det negativa sättet.
Jag är i upplösningen på mitt i denna roman och jag har hållit på med den i ganska precis tre år. TRE ÅR! och jag känner att det är väldigt mycket att skriva över på datorn. Därför har jag enväldigt bestämt mig för att sluta lägga upp kapitel i Sawaels Irrfärder här. Jag kommer att bearbeta de kapitel som finns ute, för ni ska veta att de behöver finslipning ^^;
Varför? För att det känns för svårt att sätta sig in i något jag skrev för så länge sen, speciellt eftersom jag i mitt renskrivande snart kommer till min ursprungliga skrivbok där allt inte riktigt stämmer överens med storyn.
Men misströsta icke, jag har tänkt lägga ut min novell/roman Lindonwing här istället ;) Den är kortare och jag är mycket mer pepp på att skriva över den på datorn då det nästan bara är att skriva av det som står ;) Och den är färsk, jag började skriva den efter höstlovet.
Så, mina pågående projekt:
PROJEKTARBETE - stjäl all min tid, förutom när jag är med min pojke
Novell tävling förr Norran - Evghet, ska skicka in
Novell tävling på DA om känslor, på engelska - planerad, får se om jag hinner
Sawaels Irrfärder, slutet - Håller på
Lindonwing - Berättarstadiet, passerat hälften. Utkast, 54s. Digital, just börjat.
Och som smakprov inför Lindonwing får ni här det första stycket:
Lindonwing gled sakta in mot dockningscentralen hon blivit tilldelad.
”Håll henne stadig” sa kapten Keegan helt i onödan. Hennes styrman hade manövrerat skeppet tillräckligt länge för att veta alla hennes hörn.
Lindonwing dockade utan problem och det eviga surret av motorerna dog ut och ersattes av ett dovare ljud från den flygande staden.
”Paul, har du delat ut vaktpassen?”
”Ja, sir. Vi är helt redo.” Oliver Keegan såg sig omkring på kommandobryggan med sina bruna ögon, alla längtade efter att få gå i hamn efter tre veckors flygning.
”Vincent” han vände sig till den robuste mannen på andra sidan rummet, som trots sitt lite dumma utseende var ett taktiskt geni.
”Du har befälet ikväll”
”Kapten” kommenterade Vincent med besviken röst.
”Vi kommer inte dra upp några affärer ikväll, men binder vi några kontakter söker vi upp dem imorgon.” Vincent suckade, hans kapten såg förbi hans kommentar.
”Juliette kommer inte att bli glad.”
”Lediga” sa Keegan och reste sig med ett leende. Han vände sig mot Paul. Förste styrman var längre än Keegan och bar sitt långa rödblonda hår i en hästsvans.
”Vad sägs om att ta och leta reda på Kimothy och hitta en pub?” Paul bytte ett leende med andre styrman Mary-Ann som satt med korslagda ben i en stol bredvid dörren.
”Jag hoppas de har något bra lagrat vin” svarade hon och reste sig elegant i sin mörklila klänning. Hon var mullig och lång, lika lång som Paul och utstrålade beslutsamhet. Hennes bruna hår var utsläppt och räckte till midjan. Keegan såg mellan sina befäl men utan någon vidare kommentar ledde han dem från kommandobryggan för att leta reda på Lindonwings mekaniker.
16 mars 2010
Sawaels irrfärder 13 Sömn
Ga, vad trött jag är! Ska inte skriva efter... elva! jag fastnar i det!
Men i alla fall, här är nästa del i Sawaels irrfärder =) Komentarer är som alltid välkomna. Kommer nog ändra några små detaljer imorn...
Början (crapy utkast ^^; är under omskrivning)
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
Kriamond
Bröd
Sawael vaknade ovanpå en säng i ett litet rum utan fönster. Han blinkade några gånger och försökte ordna sina tankar. Han frös men han hade aldrig i sitt liv sovit så gott och den första bilden som virvlade upp i hans tankar var det fantastiska brödet.
”Jag är kidnappad. Igen.” suckade Sawael och satte sig upp. Världsalltet verkade hysa något sorts agg mot honom. Han såg sig omkring. Den enda möbeln i det lilla rummet var sängen med sitt otvättade, bruna överkast. Sawael ställde sig och bultade på dörren.
”Vår fågelunge har visst vaknat” sa en kvinnoröst på andra sidan.
”Släpp ut mig!”
”Tror inte det sötnos, det finns många som skulle betala bra för att få tillbringa halvan natt i samma rum som du.” sa en mörkare kvinnoröst.
Vad pratade de om? Visste de att han var högadlig? Han avbröt sina tankegångar och lyssnade på annalkande steg utanför.
”...kanske inte, det är en otämjd en.” Stegen stannade och det brakade till när någon trycktes upp mot väggen.
”Visst, visst. Ni verkar kunna hantera de som tycker olika. Jag menar...” Sawael stod med örat tryckt mot nyckelhålet när dörren slets upp. Han föll ihop i dörröppningen men hann knappt nudda trägolvet innan han blev uppsliten och ställd mot väggen. Hans värld snurrade.
”Har ni drogat honom?” frågade en röst han kände igen. Handen släppte honom och han lutade sig mot väggen för att inte falla.
”Han har ätit riffubröd men inget annat.” Ayl nickade och räckte fram en hand mot Sawael. Sawael synade handen och resten av dess ägare. Ayl var klädd i manskläder, hennes hår var instoppat i en pösig mössa som var dragen djupt ner i pannan. Istället för sin vanliga blindkäpp hade hon en vandringskäpp hon lutade på.
”Kom min sköna så ska vi se om mäster här har ett större rum åt oss.” Sawael räckte tveksamt fram handen och Ayl tog den blixtsnabbt och vred hans handled tills Sawael kved.
”Vad vill ni ha?” frågade Sawaels tillfångatagare med sitt lismande leende.
”Har ni ett rum med en krok i taket?” De två flickorna som stod lutade mot den motsatta väggen såg på varandra. Sawael såg hur den ena mimade ’sadist’ innan Ayl drog iväg honom.
Sawaels händer var bundna igen. Ayl knuffade honom in i det nya rummet och han försökte frenetiskt spotta ut sin munkavel.
”Tack för din vänlighet” sa Ayl till deras värd. Hennes röst var vänlig men undertonen iskall. Ayl stängde dörren och vände sig mot Sawael.
De befann sig i ett källarrum med stenväggar och utan fönster. Ayl stod still ett ögonblick med vänsterhanden vilande på den robusta dörren. Hon vände sig om och gick fram till Sawael. Långsamt sjönk hon ned i sittande ställning framför pojken.
”Skrik” sa hon lågt. Sawael såg på den svarta ögonbindeln Ayl hade över sina ögon väl dold under hennes lugg och mössans skärm. Ayls ansikte var uttryckslöst. Sawael skrek det mest smärtsamma skrik han kunde uppbåda och när det förvrängdes av trasan i hans mun skar det in i hans egna öron. Tyst la Ayl ett finger över sina uttryckslösa läppar och Sawael tystnade. Hon la försiktigt sina händer på hans bröstkorg vilket gav Sawael en djup rodnad. Hon lät fingrarna hitta munkaveln, knöt fort upp den och gjorde samma sak med Sawaels bundna händer.
”Varför?” frågade Sawael tyst.
”Vi pratar sen, följ mig.” Ayl gick mot dörren men missade den med några fot. Hennes fingrar trevade fort över stenväggen tills hon hittade handtaget. Hon la örat mot nyckelhålet och lyssnade. Tyst smet hon ut, tätt följd av Sawael.
Ayl kunde konsten att smyga. Hennes lätta skinnskor var mjuka och gav inte ett ljud ifrån sig. Sawael däremot lyckades kliva på alla plankor som knarrade. Ayl stannade och lyfte sin stavfria hand. De stod vid trappen upp till bottenvåningen och Sawael hörde steg nalkas trappdörren. Ayl pekade på hålrummet under trappen och Sawael gömde sig fort. Ayl backade fort några steg och när dörren öppnades började hon gå mot trappen. En kvinna kom ner för trappen, troligen i jakt efter en flaska vin.
”Jag önskar er lycka” sa hon lågt.
”Jag önskar er njutning” svarade Ayl med ett smil. Sawael kände hur hans kinder brann. Han började förstå hela sammanhanget nu.
”Behöver ni något?” frågade den bararmade flickan. Ayl vände sig om och nickade med huvudet för att hon skulle följa med.
”Med vad då?”
”Jag ska visa dig”
”Inte utan betalning.”
”Inget sånt, jag kan inte få upp en dörr.” Ayl gick tillbaka till det rum hon kastat in Sawael och pekade menande på dörren. Kvinnan la axeln mot dörren och släppte ifrån sig ett förvånat ljud när dörren gled upp. Ayl slog med sin stav i hennes knäveck och hon föll in i rummet. Snabbt drog hon igen dörren och hon höll handen över låset. Kvinnan innanför skrek men dörren var tjock, skriket var dovt. Ayl gick fort fram och uppför trappan med Sawael som en svans bakom sig. Han stannade vid dörren och lyssnade.
”Spring inte men gå fort” viskade hon och sköt upp dörren.
Skänkrummet var rökigt och med fler gäster än när Sawaels irrfärd fört honom dit. Värdshusvärden syntes inte till i det dunkla ljuset. Utan att stoppas tog de sig ut ur det skabbiga huset och ut i natten. Ayl skyndade på stegen.
”Du var naturligtvis tvungen att gå in på ett horhus?” Sawaels kinder brände och han var glad att Ayl var blind.
”Får jag ställa en fråga?”
”Det där måste vara den mest idiotiska meningen som finns, men ja, men va inte säker på att jag svarar.”
”Varför räddade ni mig?”
”Därför att Minkar är irriterande.”
”Jag menar nu” Ayl suckade knappt märkbart.
”Jag som kvinna behöver en förmyndare för att kunna söka jobb.” Sawael stannade, han mindes vad Ayl sagt vid porten men han hade inte reflekterat över det.
”Ni menar att jag ska vara er förmyndare?” Sawaels röst var en blandning av förvåning, förfäran och förargelse. Ayl stannade även hon.
”Ja, du är den enda i den här stan som är skyldig mig en tjänst, två faktiskt.”
”Och om jag vägrar?” Sawael visste inte varför han var arg men ren ilska började sippra in i hans medvetande.
”Ja, vad säger din heder? Har du någon?” Utan att vrida huvudet mot Sawael började hon gå igen. Sawael såg rött,. Han tog upp en bit bråte från vägkanten, troligtvis en sop, och anföll i blindo.
Två ögonblick senare låg han på den hårda marken med armarna låsta bakom ryggen.
”Låt dig inte besegras i kraften i riffu.”
”Släpp mig!”
”Inte förrän du lugnat dig.”
”Hur vågar du!”
”Vi får ta tag i att lära dig kontrollera ditt humör.” Sawael slutade kämpa och låg och flämtade.
”Du behöver sova en naturlig sömn” sa Ayl och lättade sitt grepp. Sawael reste sig tyst. Hans mage knorrade.
”Det finns kanske till och med mat åt dig.” sa hon ironiskt. Sawael bara såg på Ayl i det dunkla ljuset. Gångkäppen var återigen en blindstav.
”Var ska vi sova?” Ayl nickade åt honom att följa med. Snabbt ledde hon dem genom den sömniga staden och de kom fram till stadsmuren.
”Vart är vi på väg?” Sawaels ilska var stilla och de enda tankar han hade var mat och sömn.
Ayl hyssjade åt honom och började med sina fingertoppar följa kanterna på de uppmurade stenblocken. Tydligen hittade hon vad hon sökte för hennes hand stannade tvärt. Hon spände sina fingrar och tryckte.
Till höger om Sawael hördes ett klick. Husen var hopbyggda med varandra hela vägen fram till muren och det sista radhuset såg i Sawaels ögon obebott ut. Fönsterluckorna var stängda och marken framför dörren var osopad.
”Hur visste du det där?” Ayl gick fram till den sista dörren och ryckte upp den.
”Välkommen in i värmen.” Sawael steg in i den lilla kammaren. Till höger, mot grannen pyrde det fortfarande i eldstaden. På väggen framanför honom var en våningssäng fastspikad. Likaså på väggen mot stadsmuren.
Direkt till vänster var en repstege fastsatt, både i golv och tak upp till vad Sawael antog var ett loft av något slag.
”Vad är det här för plats?”
”Ett ställe där resande magiker övernattar.” Ayl satte sig på underslafen på den vänstra sidan.
”Det finns bröd i påsen och rent vatten i hinken bredvid dörren.” Sawael kastade en hastig blick till höger om sig. Han tog varsamt av sig sina slitna sandaler ock steg fram till det runda bordet framför eldstaden. På bordet stod fyra träskålar uppochner och mellan dem låg brödpåsen.
”Om du blöter brödet blir det enklare att ätit.” sa Ayl när Sawael frenetiskt började kämpa med det sega brödet.
Sawael åt under tystnad och Ayl sa inget mer. Han började se i kors, men hur gick det ihop? I värdshuset hade han varit väldigt pigg. Han lutade huvudet i händerna och slöt ögonen.
”Har du tänkt sova rekommenderar jag en säng.” Sawael ryckte till
”Var ska du sova?” frågade han yrvaket.
”Här, var annars?” Sawael rodnade igen men orkade inte bry sig. Han var för trött.
”Jag önskar er en god natt.” sa han trött och la sig under de utbäddade filtarna i den andra underslafen och började kränga av sig kläderna.
”Dröm söta drömmar” svarade Ayl, fortfarande sittandes på sängkanten. Sawael slöt ögonen och sjönk ned i den väntande sömnen.
Men i alla fall, här är nästa del i Sawaels irrfärder =) Komentarer är som alltid välkomna. Kommer nog ändra några små detaljer imorn...
Början (crapy utkast ^^; är under omskrivning)
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
Kriamond
Bröd
Sawael vaknade ovanpå en säng i ett litet rum utan fönster. Han blinkade några gånger och försökte ordna sina tankar. Han frös men han hade aldrig i sitt liv sovit så gott och den första bilden som virvlade upp i hans tankar var det fantastiska brödet.
”Jag är kidnappad. Igen.” suckade Sawael och satte sig upp. Världsalltet verkade hysa något sorts agg mot honom. Han såg sig omkring. Den enda möbeln i det lilla rummet var sängen med sitt otvättade, bruna överkast. Sawael ställde sig och bultade på dörren.
”Vår fågelunge har visst vaknat” sa en kvinnoröst på andra sidan.
”Släpp ut mig!”
”Tror inte det sötnos, det finns många som skulle betala bra för att få tillbringa halvan natt i samma rum som du.” sa en mörkare kvinnoröst.
Vad pratade de om? Visste de att han var högadlig? Han avbröt sina tankegångar och lyssnade på annalkande steg utanför.
”...kanske inte, det är en otämjd en.” Stegen stannade och det brakade till när någon trycktes upp mot väggen.
”Visst, visst. Ni verkar kunna hantera de som tycker olika. Jag menar...” Sawael stod med örat tryckt mot nyckelhålet när dörren slets upp. Han föll ihop i dörröppningen men hann knappt nudda trägolvet innan han blev uppsliten och ställd mot väggen. Hans värld snurrade.
”Har ni drogat honom?” frågade en röst han kände igen. Handen släppte honom och han lutade sig mot väggen för att inte falla.
”Han har ätit riffubröd men inget annat.” Ayl nickade och räckte fram en hand mot Sawael. Sawael synade handen och resten av dess ägare. Ayl var klädd i manskläder, hennes hår var instoppat i en pösig mössa som var dragen djupt ner i pannan. Istället för sin vanliga blindkäpp hade hon en vandringskäpp hon lutade på.
”Kom min sköna så ska vi se om mäster här har ett större rum åt oss.” Sawael räckte tveksamt fram handen och Ayl tog den blixtsnabbt och vred hans handled tills Sawael kved.
”Vad vill ni ha?” frågade Sawaels tillfångatagare med sitt lismande leende.
”Har ni ett rum med en krok i taket?” De två flickorna som stod lutade mot den motsatta väggen såg på varandra. Sawael såg hur den ena mimade ’sadist’ innan Ayl drog iväg honom.
Sawaels händer var bundna igen. Ayl knuffade honom in i det nya rummet och han försökte frenetiskt spotta ut sin munkavel.
”Tack för din vänlighet” sa Ayl till deras värd. Hennes röst var vänlig men undertonen iskall. Ayl stängde dörren och vände sig mot Sawael.
De befann sig i ett källarrum med stenväggar och utan fönster. Ayl stod still ett ögonblick med vänsterhanden vilande på den robusta dörren. Hon vände sig om och gick fram till Sawael. Långsamt sjönk hon ned i sittande ställning framför pojken.
”Skrik” sa hon lågt. Sawael såg på den svarta ögonbindeln Ayl hade över sina ögon väl dold under hennes lugg och mössans skärm. Ayls ansikte var uttryckslöst. Sawael skrek det mest smärtsamma skrik han kunde uppbåda och när det förvrängdes av trasan i hans mun skar det in i hans egna öron. Tyst la Ayl ett finger över sina uttryckslösa läppar och Sawael tystnade. Hon la försiktigt sina händer på hans bröstkorg vilket gav Sawael en djup rodnad. Hon lät fingrarna hitta munkaveln, knöt fort upp den och gjorde samma sak med Sawaels bundna händer.
”Varför?” frågade Sawael tyst.
”Vi pratar sen, följ mig.” Ayl gick mot dörren men missade den med några fot. Hennes fingrar trevade fort över stenväggen tills hon hittade handtaget. Hon la örat mot nyckelhålet och lyssnade. Tyst smet hon ut, tätt följd av Sawael.
Ayl kunde konsten att smyga. Hennes lätta skinnskor var mjuka och gav inte ett ljud ifrån sig. Sawael däremot lyckades kliva på alla plankor som knarrade. Ayl stannade och lyfte sin stavfria hand. De stod vid trappen upp till bottenvåningen och Sawael hörde steg nalkas trappdörren. Ayl pekade på hålrummet under trappen och Sawael gömde sig fort. Ayl backade fort några steg och när dörren öppnades började hon gå mot trappen. En kvinna kom ner för trappen, troligen i jakt efter en flaska vin.
”Jag önskar er lycka” sa hon lågt.
”Jag önskar er njutning” svarade Ayl med ett smil. Sawael kände hur hans kinder brann. Han började förstå hela sammanhanget nu.
”Behöver ni något?” frågade den bararmade flickan. Ayl vände sig om och nickade med huvudet för att hon skulle följa med.
”Med vad då?”
”Jag ska visa dig”
”Inte utan betalning.”
”Inget sånt, jag kan inte få upp en dörr.” Ayl gick tillbaka till det rum hon kastat in Sawael och pekade menande på dörren. Kvinnan la axeln mot dörren och släppte ifrån sig ett förvånat ljud när dörren gled upp. Ayl slog med sin stav i hennes knäveck och hon föll in i rummet. Snabbt drog hon igen dörren och hon höll handen över låset. Kvinnan innanför skrek men dörren var tjock, skriket var dovt. Ayl gick fort fram och uppför trappan med Sawael som en svans bakom sig. Han stannade vid dörren och lyssnade.
”Spring inte men gå fort” viskade hon och sköt upp dörren.
Skänkrummet var rökigt och med fler gäster än när Sawaels irrfärd fört honom dit. Värdshusvärden syntes inte till i det dunkla ljuset. Utan att stoppas tog de sig ut ur det skabbiga huset och ut i natten. Ayl skyndade på stegen.
”Du var naturligtvis tvungen att gå in på ett horhus?” Sawaels kinder brände och han var glad att Ayl var blind.
”Får jag ställa en fråga?”
”Det där måste vara den mest idiotiska meningen som finns, men ja, men va inte säker på att jag svarar.”
”Varför räddade ni mig?”
”Därför att Minkar är irriterande.”
”Jag menar nu” Ayl suckade knappt märkbart.
”Jag som kvinna behöver en förmyndare för att kunna söka jobb.” Sawael stannade, han mindes vad Ayl sagt vid porten men han hade inte reflekterat över det.
”Ni menar att jag ska vara er förmyndare?” Sawaels röst var en blandning av förvåning, förfäran och förargelse. Ayl stannade även hon.
”Ja, du är den enda i den här stan som är skyldig mig en tjänst, två faktiskt.”
”Och om jag vägrar?” Sawael visste inte varför han var arg men ren ilska började sippra in i hans medvetande.
”Ja, vad säger din heder? Har du någon?” Utan att vrida huvudet mot Sawael började hon gå igen. Sawael såg rött,. Han tog upp en bit bråte från vägkanten, troligtvis en sop, och anföll i blindo.
Två ögonblick senare låg han på den hårda marken med armarna låsta bakom ryggen.
”Låt dig inte besegras i kraften i riffu.”
”Släpp mig!”
”Inte förrän du lugnat dig.”
”Hur vågar du!”
”Vi får ta tag i att lära dig kontrollera ditt humör.” Sawael slutade kämpa och låg och flämtade.
”Du behöver sova en naturlig sömn” sa Ayl och lättade sitt grepp. Sawael reste sig tyst. Hans mage knorrade.
”Det finns kanske till och med mat åt dig.” sa hon ironiskt. Sawael bara såg på Ayl i det dunkla ljuset. Gångkäppen var återigen en blindstav.
”Var ska vi sova?” Ayl nickade åt honom att följa med. Snabbt ledde hon dem genom den sömniga staden och de kom fram till stadsmuren.
”Vart är vi på väg?” Sawaels ilska var stilla och de enda tankar han hade var mat och sömn.
Ayl hyssjade åt honom och började med sina fingertoppar följa kanterna på de uppmurade stenblocken. Tydligen hittade hon vad hon sökte för hennes hand stannade tvärt. Hon spände sina fingrar och tryckte.
Till höger om Sawael hördes ett klick. Husen var hopbyggda med varandra hela vägen fram till muren och det sista radhuset såg i Sawaels ögon obebott ut. Fönsterluckorna var stängda och marken framför dörren var osopad.
”Hur visste du det där?” Ayl gick fram till den sista dörren och ryckte upp den.
”Välkommen in i värmen.” Sawael steg in i den lilla kammaren. Till höger, mot grannen pyrde det fortfarande i eldstaden. På väggen framanför honom var en våningssäng fastspikad. Likaså på väggen mot stadsmuren.
Direkt till vänster var en repstege fastsatt, både i golv och tak upp till vad Sawael antog var ett loft av något slag.
”Vad är det här för plats?”
”Ett ställe där resande magiker övernattar.” Ayl satte sig på underslafen på den vänstra sidan.
”Det finns bröd i påsen och rent vatten i hinken bredvid dörren.” Sawael kastade en hastig blick till höger om sig. Han tog varsamt av sig sina slitna sandaler ock steg fram till det runda bordet framför eldstaden. På bordet stod fyra träskålar uppochner och mellan dem låg brödpåsen.
”Om du blöter brödet blir det enklare att ätit.” sa Ayl när Sawael frenetiskt började kämpa med det sega brödet.
Sawael åt under tystnad och Ayl sa inget mer. Han började se i kors, men hur gick det ihop? I värdshuset hade han varit väldigt pigg. Han lutade huvudet i händerna och slöt ögonen.
”Har du tänkt sova rekommenderar jag en säng.” Sawael ryckte till
”Var ska du sova?” frågade han yrvaket.
”Här, var annars?” Sawael rodnade igen men orkade inte bry sig. Han var för trött.
”Jag önskar er en god natt.” sa han trött och la sig under de utbäddade filtarna i den andra underslafen och började kränga av sig kläderna.
”Dröm söta drömmar” svarade Ayl, fortfarande sittandes på sängkanten. Sawael slöt ögonen och sjönk ned i den väntande sömnen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)