27 feb. 2010

Sawaels irrfärder 12 Bröd

Första delen av två av vad jag skulle vilja kalla en filler. Dvs jag vet inte om de här två kapitlen kommer vara med i slutänden men de var roliga att skriva.
Början av det här kapitlet är där jag började min roman från första början, hur Sawael och Ayl kommer till Fjällbäck allt innan det här har jag skrivit det senaste året (mest för att hålla koll på vad som hänt, därav den dåliga kvalliten i början av historien). Men när jag väl började skriva ner min historia, på en bussresa från Ske-å till Tallin var det en bit in i historien, och dit har jag fortfarande ne bit att digitalisera ;)
Som vanligt är alla kommentarer välkomna och eftersom mitt rättstavningsprogram inte funkar får ni väldigt gärna kommentera alla grammatiska fel =) Trevlig läsning, nästa del kommer inom kort.

Början (crapy utkast ^^; är under omskrivning)
Mink
Ayl
Irowael
Loborg
Smältvatten
Hela min värld
Profetia
Miwaeli (bit jag glömde)
Miwaeli
Stall
Kriamond

”Är detta er förmyndare?” Stadsvakten såg mellan Ayl och Sawael.
”Ja, han är min tremänning” svarade Ayl lugnt med blindstaven lodrätt framför sig.
”Vi behöver inte fler tiggare i Fjällbäck, har ni någon yrkeserfarenhet?” Vakten såg på Sawael som förnedrat sänkte blicken.
”Jag är lärare” sa Ayl korthugget.
”Ursäkta?”
”Inom historia och logik. Fråga något.”
”Jag tror dig, passera” Ayl var klädd i det sedvanliga klädesplagget kir, en tröja vars ärmar gick ner över armarna och säkrades runt långfingret. Den var mörkt brun med en släng av grönt och över bar hon en ärmlös brun klänning. Sawael som stod bakom henne bar de utslitna kläder Ayl skapat.
De gick genom en av de små portarna in i Fjälbäck och nästa person steg fram i till den uttråkade tullvakten.
”Lärare?” frågade Sawael tvivlande. Han hade trott att hon var en frilansande magiker.
”Ingen fruktar en lärare på samma sätt som en krigare eller en Ljus men jag har ändå makt att förändra. Det räcker för mig”
”Men varför inte läkare, ni räddade mig från att förblöda!” Ayl log ett litet snett leende och skakade lätt på huvudet. Första gången Sawael sett henne le.
”Jag vill inte synas och en person som helar med hjälp av magi kan inte hålla sig i skymundan.” Frågan om varför hon inte ville synas formades inom Sawael men han uttalade den inte. Han ville inte göra sin räddare obekväm. Fast egentligen var han rädd för henne.

Han hade vandrat efter henne genom bergen hela föregående dag. Först när solen sjunkit under horisonten och han inte såg sina steg längre hade han kommit ikapp henne. Ayl hade tänt en brasa han orienterat sig till. Tyst hade hon suttit och kokade te när han utmattad kom fram. Han hade varit kall och hungrig och tänkt ut alla sorters utskällningar för att utmana Ayl.
Men hon hade utan ett ord pekat på några utlagda filtar och sträckt fram en kopp te. Sawael hade vägrat visa sig underlägsen genom att först ta till orda. Men när han la sig ner på sina filtar kände han både rädsla och tacksamhet mot Ayl.
Det var nu mitt på dagen och Sawael hade aldrig varit så hungrig. Ayl hade haft med sig skorpor och nötter som de ätit till frukost men nu var hennes färdkost slut. Ayl hade en halvstor ryggsäck som innehöll hennes teskrin, en liten kittel och deras filtar. Men ingen mat.
Hon måste ha vetat att Mink och han var på väg. Varför hade hon annars tagit av sig sin packning och ställt sig på ett strategiskt ställe? Sawaels mage knorrade högt och bestämt. Ayl stannade.
”Vi borde äta något” sa hon sakligt och vädrade i luften. Då slog det Sawael att det inte stank. Visst, det luktade illa av de människor som gick förbi, men inte nära den stank andra städer han besökt hade haft. Ayl började gå igen och efter bara några steg kunde Sawael känna doften av mat.
Han såg ett robust värdshus och gick mot det med längtan efter kött. Ayl greppade lätt men bestämt hans tunika.
”Jag har tyvärr inte råd att äta på ett världshus. Vi går till ett bageri istället.” Sawael kastade en längtansfull blick in genom de mångspröjsade fönstren innan han vände sig om.
”Det borde ligga ett längre ner efter den här gatan så håll dina ögon öppna.” Ayl lät sin vänstra hand vila på Sawaels axel medan hon lätt svängde blindstaven framför dem. Sawael kände sig olustig med en hand på sin axel men förstod Ayl. Det här var en väldigt folkfylld stad.
De klev in i ett hektiskt bageri som luktade underbart. I taket hängde hårda bröd på tork och fruktbröd och mörka fröbröd trängdes under jäsdukar bakom disken.
Sawael log och det vattnades i hans mun. Han antog att de skulle köpa något av de vanliga bröden men när de stod framför disken bad Ayl om det absolut billigaste de hade att erbjuda. Sawael såg med förvånad och arg blick på henne men Ayl märkte ingenting.
”Och vad skulle det kunna vara?” frågade pojken på andra sidan disken. Ayl drog upp en tygpåse från ett av de tre utanpåfacken och la den på disken.
”Fyll den här med brända kanter och bröd ni tycker är för gammalt att sälja.” Expediten såg frågande mellan Ayl och Sawael. Sawael mötte bara hans blick och pojken försvann till de bakre rummen i bageriet.
”Du kan inte mena allvar!” utbrast Sawael. Hans röst var distinkt men överskred inte den normala samtalstonen.
”Om min unge Lord ursäktar, jag är arbetslös och hade inte särskilt mycket pengar till att börja med.” svarade hon sarkastiskt.
”Vi kan gå till borgen och meddela att de har en högadlig pojke i sin stad!” Sawael var arg, hur kunde en ofrälse, en kvinna, tilltala honom som om hon stod över honom i rang. Expediten kom tillbaka med påsen och Ayl betalade några få mynt för innehållet. Utan att röra vid Sawael vände hon sig om och gick ut ur affären. Hon stannade några steg utanför bageriet och vände sig mot Sawael.
”Och varför skulle någon tro dig?” Hon höll upp ett finger i jämnhöjd med Sawaels hals och vickade det sakta upp och ner. Sawael kastade en kort blick på sina kläder. Allt rann över.
”Jag hatar dig!” skrek han. Sawael spann runt och sprang, lämnades en blind flicka med en påse bröd i handen.
Över Ayls läppar syntes under ett kort ögonblick ett ondskefullt leende innan hon vände sig om och gick åt motsatt håll.

Sawael var snart vilse. Han hade kommit in på en gata med snickerier där han nu gick arg och stolt. Folk kastade funderande blickar på honom men ingen frågade vem han var eller vart han var på väg.
”Jag har ingen mat, ingenstans att sova” analyserade Sawael lågt med hopbitna tänder. Solen hade passerat middagstid och hans inre skrek efter mat. Med tunga steg gick han in på en ny gata. Framför honom låg ett litet, skabbigt världshus. Sawael skyndade på stegen och gick in genom den tjocka furudörren. Han sänkte sitt stolta huvud men hans ögon sken av ära.
”Vad får det lov att vara?” frågade värdshusvärden.
”Har ni någon mat?” Sawaels mage knorrade som för att lägga extra tyngd bakom frågan.
”Det beror på hur mycket du har att betala med?” Sawael sänkte blicken och undvek värdens blick. Han la märke till det folk som satt i skänkrummet, eller de kvinnor som satt där med bara armar. Han tog ett steg bort från disken.
”Jag har inga pengar, ursäkta att jag tagit upp er tid.”
”Du verkar väldigt hungrig, lite bröd kan du få även om du inte kan betala. Här.” sa mannen och räckte fram en brödkorg mot ynglingen. Sawael kände sig olustig men tog ändå en brödskiva ur korgen.
”Varsågod och sitt” sa hans värd vänligt med ett smörigt leende. Sawael tryckte undan alla känslor förutom hungern och började ivrigt äta. Brödet var inte torrt men inte häller färskt. Sawael brydde sig inte. Han älskade mörkt bröd och det här hade både frukt och frön i sig.
”Vill du ha mer?” Sawael nickade knappt märkbart och brödkorgen ställdes framför honom. Innan han hann avsluta sin andra brödskiva började han känna sig snurrig och hur hans balans försvann. Sawael föll av bänken och hans ögonlock gled ofrivilligt ner över hans svarta ögon. Han var medveten om hur de skrattade åt honom när hans lealösa kropp lyftes upp och bars iväg.
”Lita inte på främmande människor” sa hans tillfångatagare glatt.
”Fel” tänkte Sawael. ”Lita inte på någon”

2 kommentarer:

Michelle sa...

Äntligen :D

Evelina sa...

Jag vet... Jag är seeeeeeeeeg ^^;