26 aug. 2013

Vittra, oknytt och stenar

För dig som digert väntar på nästa minikapitel, du får vänta en vecka till.

För dig som trodde jag försvunnit igen, jag har jobbat på ett hemligt projekt.
 *epic music of doom*

Och för dig som undrat vad jag hittat på, fortsätt läsa.

Jag jobbar nu min sista vecka på Boliden Mineral. På onsdag bär det av hemåt till fästmannen och ormen :)
Jag har äntligen laddat upp mina batterier och hälsan är på topp, förkylningen är helt borta, ryggen är bättre än den varit på månader och mitt sömnbehov är nere på sina vanliga 7,5h. Happyface!

Igår hittade jag min graal, en av anledningarna till varför jag fortsatt leta stenar så fort jag är ute i naturen.

Det var så att igår gick jag igenom en av mina hinkar sten i stugan och kom över en hink från ön Vettingen i Byske skärgård. Det var på denna ö som skutor dumpade sin ballast när de plockade upp timmer i Furugrund. Det finns mängder av sedimentära stenar som inte finns i norra Sverige naturligt så när vi hade varit där hade jag helt enkel fyllt en hink.

Där, långt nere i det exotiska gruset fann jag det jag sökt efter hela mitt liv, ett verktyg som sägs ge bäraren förmågan att se oknytt. Jag fann en sten med ett naturligt hål i. Vad är så speciellt med det då? Jo, enligt folktron kan man se övernaturliga väsen då man tittar genom en sten. Väsen som vittra, troll och tomtar.

Jag kommer inte ihåg när jag först hörde denna legend, det känns som om jag vetat det hela livet. I populärkulturen har jag stött ihop med detta fenomen två gånger. I barnboksserien Spiderwick, som jag aldrig läst men jag såg filmen en kväll när den gick på TV. Det andra är genom min idol Neil Gaimans novell Coraline som gått som i Unga Radioteatern i P1 nu i sommar.

Övertygelsen om att jag har vuxit från den åldern när jag trodde på magi har fått sig en törn och i gårdagens dimma spanade jag genom det lilla hålet i stenen med ett pirr i magen. Tänk om jag skulle se något.

Om jag såg något? Det skulle du allt gärna vilja veta ;)

Nästa inlägg kommer skrivas från Luleå! Min hemlängtan är enorm.

Tills dess, simma lugnt


1 aug. 2013

Smärta!

I måndags fixade jag en tid hos en kiropraktor som knäckte till min ländrygg och jag fick tillbaka min rörlighet. Innan jag fick komma för kunde jag knappt gå och än mindre sitta. Jag har fortfarande ont men nu kan jag I alla fall sitta. Och vrida på höfterna.

Men inte nog med att min rygg är paj så fick jag migrän igår. Migrän med känslan av att ena ögat höll på att sprängas och bortdomnad tunga. Det har aldrig hänt förut så jag blev lite rädd för att jag höll på att få en stroke. Jag ringde min fästmans mamma som är sjuksköterska men det är tydligen inte ovanligt bland värre migränanfall.

Men men, mindre gnäll och mer skriva!

jag har två delar i min bok som är väldigt lika, ena i första halvan av boken och den andra riktigt i slutet och jag har bestämt mig för att skriva om den ena. Då bok två kommer att byggas vidare på det som hander i slutet i bok ett behöver jag bygga om den första. Och det kommer bli svårt för att de svallvågor den händelsen orsakar måste fortfarande vara kvar.

Och det är detta, planera, lösa problem och skelletskriva min roman jag älskar. Att bygga upp en historia av episka mått och måla med en bred pensel.

Det andra jag gillar med att skriva är att finslipa, byta formuleringar och försöka hitta bra sätt att beskriva den känsla jag försöker fånga. I det närmaste skriva poesi.

Det jag inte gillar är mängdskriva. Att få ner mitt råmanus så att jag kan få en bättre helhetsbild över min bok. Och det är just detta jag måste göra.

25 juli 2013

Bra väder!

Hade tänkt skriva en lång utläggning om skägg idag. Det är nämligen så att alla män på 1800-talet hade skägg. Men, min rygg pajade igen igår. Åkte buss till och från jobbet. Inte bra :'( 

Så idag har jag gått strandpromenaden i Ersmark, sjukanmält mig, gått till och från Kåge och legat på gräsmattan och varit bitter på att jag inte kan sitta. Ska stå på bussen imorgon och knarka värktabletter så att jag kan jobba. Och min utläggning om skägg får vänta tills jag kan nörda ner mig i internet träsket utan att tyst svära över mina diskar.

Simma lugnt
/Irowael

22 juli 2013

Ritningen del 2/7

Leker med berättarperspektiv

Första månaden i Alger spenderade Keegan på att besöka rika europeiska kolonisatörer även om det ibland var långt ifrån njutbart. Deras åsikter om kolonierna och deras folk kunde få honom att hårt  krama om de fina franska tekopparna. För varje ivägslängd obrydd kommentar tänkte han på mrs Dera som tagit hand om Kimothy som om det varit hennes egen son. Mrs Dera som hade sett deras nöd och släppt in dem i sitt liv. 

Men att knyta kontakter var vad Keegan var bra på och när Kimothy berättat om sin dröm gick det smidigt för Keegan att hitta en lärlingsplats åt honom. Han började alltmer umgås bland Afrikas bästa aeroingenjörer i förklädnad till en intresserad investerare och kring skeppet Kimothy hjälpte till att bygga på. Valkyrie.

Det var efter att ha fått följa med på Valkyries jungfruresa Keegan började drömma om att flyga. Skarpa drömmar om att styra ett skepp genom ett hav av moln. Inte Valkyrie som var ett luftbalongsskepp utan ett fartyg likt de som seglade på Medelhavet. Skeppet i hans drömmar hade master som växte upp från däcket till knotiga lövträd som fällde ut sina kronor likt gröna vingar.

Keegan odlade noggrant sin relation med Vakyries kapten och när alla skeppets barnsjukdomar var botade fick Keegan förfrågan att följa med på deras första längre handelsresa ner till Johannesburg. När han berättade detta för Kimothy flinade ynglingen brett.
"Se och lär Oliver, för när ni kommer tillbaka kommer jag ha tagit mitt mästerprov"

18 juli 2013

Ritningen del 1/7

Har inte betaläst detta, bara så ni är förvarnade ;)

Keegan bar försiktigt på mrs Deras tebricka när han klev in i det stora ovala rummet. Kimothy satt redan på den tjocka röda mattan och plockade bland frukterna i den stora kaklade skålen. 

Försiktigt ställde Keegan ner silverbrickan och satte sig mittemot sin vän. Kimothy tittade upp på Keegan under de låna bruna lockarna. 
"Jag vill bygga ett flygande skepp" sa han och tog en tugga av äpplet han höll i. Keegan la några myntablad i de två vackra kristallglasen innan han svarade.
"En postskyttel? Som vi såg på världsutställningen i Dublin?" Han ställde sig upp på knä och hällde det ångande teet ner i glasen från en halv famns höjd. Kimothy skakade på huvudet.
"Nej, inte en skyttel utan ett handelsskepp" Keegan ställde ner tekannan och räckte över ena glaset till Kimothy med båda händerna.
"Ett gasbalongskepp?" Kimothy tog emot glaset och fiskade fort upp myntabladen med sn tesked.
"Nej" sa han igen. "Ett handelsskepp drivna av blixtceller" 
Keegan höjde ena ögonbrynet och smuttade på sitt te.
"Likt de krigsskepp Frankrike håller på att utveckla?"
"Just precis, men för handel, förslagsvis kryddor"
"Det skulle aldrig gå runt"
"Men med min kunskap om blixtceller från Akademin kan..." Keegan ställde ner glaset så att tebrickan sjöng.
"Inget de lärde dig kan eller ska du använda"
" Vi kan hitta en väg runt..."
"Jag sa nej" sa Keegan kallt och såg känslorna spela över tonåringen framför sig. Det var känslor som tydde på en förlorad dröm, nej, ett krossat hjärta. Kimothy såg ner i sitt te och sjönk ihop något.
"Är flyga så viktigt för dig?" frågade Keegan efter ett ögonblick. Kimothy vickade något nekande på huvudet och spände kinderna i ett helt rakt leende.
"Det är inte just det, utan att få skapa något storslaget, mågot som endast jag kan hantera och använda fullt ut." De satt tysta och drack upp sitt första glas te. Keegan serverade smidigt det andra och lutade sig bakåt.
"Du har ingen ekonomi att bygga ens en motor till en skyttel" sa han sakligt.
"Du skulle kunna..." Keegan höll upp en hand.
"Och du har inte tillräckligt med erfarenhet." Kimothy svarade med påståendet med en mörk blick.
"Men" Keegan sippade på sitt te "Vi kan nog hitta dig en lärlingsplats bland hangarerna utanför Alger." 
Kimothys ansikte sprack upp i ett stort leende.

Algeriskt ordspråk:

Le premier verre est aussi doux que la vie,
Le deuxième est aussi fort que l'amour,
Le troisiéme est aussi amer que la mort.