Sawaels irrfärder 7, aka hela min värld

Det här är egentligen slutet på förra kapitlet, som jag inte orkade skriva klart ^^;
Så här kommer ett kort kapitel :p

Sawael kände hur smärtan sköt genom sina armar och han knep ihop ögonen för att inte börja gråta. Ayl vek de avlånga bladen längsefter och började lägga dem i såret på Sawaels högerarm.
”Vad gör du?” hans röst var matt och grötig.
”Jag hjälper dig.” svarade Ayl kort. Hon avslutade hans högerarm och gjorde snabbt samma sak med hans vänstra. Ayl tog bort sina blodiga händer och drog dem genom mossan för att försöka få bort det värsta. Sawael ville bara rycka bort sina händer från Ayls knän men vågade inte. Han visste vad hon var kapabel till.
Ayl tog upp det långa metallföremålet som hängde kring hennes hals och nu såg Sawael att det var två silverstavar som gick ihop på ena sidan till ett litet handtag. Hon slog den lätt mot huvudet och höll den mot örat.
Efter de första två tonerna Ayl sjöng skrek Sawael av smärta. Allt blev till en grådaskig dimma innan det blev svart.

För andra gången väcktes Sawael av en spann iskallt vatten. Även om det kändes som om han återupplevde samma händelse var hans känslor helt annorlunda. Han vaknade till en frid han inte haft på länge.
Hällen han låg på var varm och han låg och njöt av solens strålar. Förskräckt satte han sig upp när han kom ihåg Ayl. Och mycket riktigt, på hans högra sida satt kvinnan som dödat Mink och njöt av solljuset. I knäet hade hon sin näverkorg. Den var fortfarande blöt av vattnet hon hällt över Sawael.
”Varför var du tillfångatagen av en Mörk?” Sawael satt tyst och sorgen välde upp inom honom.
”Jag vet inte.” sa han lågt. Ayl satte ifrån sig korgen och lutade sig bakåt på underarmarna.
”Dina följeslagare dog” konstaterade Ayl känslolöst. Sawael nickade och gav ifrån sig ett jakande läte.
”Berätta för mig om vad som hände.” Sawael drog upp sina knän och höll om dom. Han berättade tyst om hur brevet hade kommit och hur de hade gett sig av hemåt, hur de anfallits, kämpat och hur han flytt på Totty. Och ur Mink kommit efter honom. Det var svårt att avgöra om Ayl lyssnade då hennes ögon var förbundna men hon hade bett om att få veta.
”Vilken släkt tillhör du?” Hon hade lyssnat men nu ville Sawael ta tillbaka allt han sagt. Han ville inte tala om sitt efternamn om hon inte redan visste det! Han var i tillräckligt mycket svårigheter som det var. Men, hade han något val? Han kastade en hastig blick på Ayl. Hon såg inte farlig ut. Tvärtom! Hon var kanske lika gammal som Sawaels äldre tvillingsyskon, om inte äldre. Och över henne låg något fragilt, som om hon skulle gå sönder om man tog tag i henne. Men det faktum att han inte kunde se hennes ögon fick Sawael att rysa.
”Sanglynx.” sa han spänt.
”Blodlo” översatte Ayl kortfattat. Sawael hade tänkt fråga varför hon kunde det gamla språket men Ayl fortsatte:
”Det betyder att du bär röda kläder, om du vill passera obemärkt genom Fjällbäck får vi förklä dig.” Hon hoppade upp på fötter och tog upp Sawaels sönderskurna klädnad. Hon la den över armen och drog fram silverföremålet igen. Snabbt sjöng hon en avancerad melodi och det vackra tyget förlorade sin färg, blev grövre och de långa ärmarna blev kortare.
”Aldrig att jag bär den där.” sa Sawael äcklat. Förnedringen skar inom honom. Ayl ryckte bara på axlarna och slängde tunikan framför Sawaels fötter. Hon sjöng några toner till och Sawaels ridstövlar föll sönder till trådslitna sandaler och hans byxor började remsas upp nedifrån.
Med ett litet protesterade ljud tog Sawael tag i den brundaskiga tunikan och började dra den över huvudet. Hans byxor slutade förändras. Han ställde sig upp, röd i ansiktet av förödmjukelse.
Ayl började vandra iväg men Sawael stod kvar, han hade inte tänkt följa en kvinna som utan ånger förolämpat honom.
Hon skulle komma tillbaka, ingen lämnade en ung ädling på det sättet! Direkt efter att han tänkt klart tanken började Sawael tvivla. Hon hade visat i både ord och handling vad hennes etikett gick för. Och hon hade dödat Mink.
Han stod kvar ett tag, osäker om vad han skulle göra. Han såg ner på sina slitna kläder och suckade. Ayl skulle inte komma tillbaka.
Med trötta fötter och långsamma steg försvann Sawael ner efter bergsstigen. Ännu en gång fick smältvattnet porla ifred.