Skymning

Den 21: a juni var hon född, på årets ljusaste dag, och var uppväxt i ett stort gult hus i utkanten av det lilla samhället. Alltid klädd i vitt passade hennes namn henne perfekt. Ljus. Men det alla var omedvetna om var att hennes inre var svart som himlen i december.

Hon gick längs den spruckna gångvägen som krökte sig som en kelsjuk katt. Björkarnas löv fladdrade lätt i den svala vinden, de susade och skapade en lite kuslig stämning. Platsen hade hon valt noga, en bit längs gångvägen där två lyktor var släckta. Ljus satte sig på ett av de sju stenblocken som var utslängda i gräshavet och drog upp de bara fötterna under sig för att vänta. Hon kände på den vassa dolken som låg kall mot hennes vita hud, som var helt utan solbränna. Hon tvingade sig själv att lugna ner sitt förväntansfulla sinne. Hon fick inte låta honom se vem hon var innan hon hade övertaget. Mörkret i hennes ljusblå ögon försvann men de lyste ändå i det dunkla ljuset.

Lukas tryckte ner saker i den utnötta bagen och en efter en tog han bitar av sitt gamla liv och samlade dem på ett ställe. En oval fotoram med en bild av hela släkten, en utskriven, kantstött gammal dagbok, en opumpad fotboll och ett havsfärgat litet munspel, stämt i C, var några av de minnen han körde ner i den stora mörkgrå väskan. Lukas skulle bränna den, så att han skulle slippa bli påmind om att han hade trott att han varit speciell.

Han var adopterad hade han plötsligt fått veta, men det var inte det som var nyckel till den ilska som fanns inom honom. Hans adoptivfamilj, inte han, hade för länge sedan fått ett uppdrag. Att skydda människorna här mot den Ondska som återföddes vart 157 år. Och han hade trott att han varit den som skulle få föra traditionen vidare, även om han inte skulle få slåss mot denna Ondska, det hade hans morfar gjort, men att få vara ättling till en hjälte hade betytt allt för honom.

Vad han inte visste var att denna cykel hade blivit störd.

Han skulle bege sig till städerna och försvinna för evigt, från början hade han tänkt gömma sig i obygden men valde metropolernas vimmel istället.
När bagen var full av både användbara och värdelösa saker gick han ut ur det lilla huset och låste allvarsamt den tjocka ytterdörren, han skulle aldrig mer sätta sin fot här igen.

Arg och sårad gick Lukas sakta vägen genom parken. Han hatade allt för tillfället och uttryckte det genom att sparka hårt på allt som olyckligtvis råkade komma i hans väg.
Han var lång för sin ålder och hade kort nötbrunt hår. Hans klädsel var som vilken högstadiekilles som helst, samma sak med hans känslor, vem har inte någon gång känt sig sårad?
Det som skilde Lukas från mängden hade varit vetskapen om att han hade hjälteblod i ådrorna, vilket hade varit en förnedrande lögn.
Ilskan vägrade lägga sig och han morrade lite tyst för sig själv.
Mörkret trängde sig på, Lukas såg förvånat upp från gångvägens sprickor och registrerade att två gatlyktor var släckta. Framför honom i det dunkla ljuset stod en spöklik tjej, barfota och klädd i endast en vit sommarklänning. Den hade smala axelband och en vit broderad ros klättrande över höger lår och midja. Hon var varken smal eller tjock, bara på något sätt lagom.
Hennes blonda hår var uppklippt på ett sådant sätt att han först trodde att hon hade ett kort fluffigt hår. Men när han tittade efter lite diskret så var hennes undre hår ihopflätat i en lång fyrfläta.
Han saktade ner lite grann men gjorde inget försök att stanna.
Innan han hann säga den hälsningsfras han alltid sa, öppnade flickan sin röda mun, den enda färgen på hennes vita kropp förutom de isblå ögonen.
– Du är den sista, dina föräldrar är undanröjda. Bara du står i min väg.

Lukas bleknade, detta var den Ondska de hade pratat om, han kännde det i hela sin kropp och såg mörkret som uppenbarade sig i hennes ögon. Han stannade skräckslaget. Hur kunde detta ha skett? Hans morfar hade ju besegrat den för mindre än hundra år sen.
– De är inte mina riktiga föräldrar, hasplade han ur sig. Det lät som en ursäkt små barn säger till sina arga föräldrar när de blir tagna på bar gärning med handen i godisskålen. Först då insåg han vad ägaren till de lysande ögonen sagt. De var döda. Ljus skakade lätt på huvudet och flätan la sig över hennes axel.
– Det spelar ingen roll, sa hon med sin ljuvliga röst.
Hon kastade sig över honom och tryckte in den benvita dolken i hans bröst. Hennes ögon fylldes av ondskefull lycka och hon lutade sig över honom.
– Äntligen. Äntligen står ingen i min väg längre, viskade hon och med sin lilla hand vred hon runt den vackra dolken.
Lukas sjönk ned på knä och hostade upp hallonrött blod. Det svartnade för hans gröna ögon men han tvingade sig att kolla upp på den vackra varelsen som hånleende stod böjd över honom. Hennes klänning var inte vit längre utan röd av Lukas’ blod, vilket han tyckte var synd, för blod var ju så svårt att tvätta bort.
Ljus såg ner på den döende pojken vid hennes bara fötter.
– Dö, sa hon och nu var allt vackert i hennes röst bortblåst. Hon högg ännu en gång med dolken in i Lukas bröstkorg.
Glöden slocknade i ögonen på Världens Hopp. Ljus kände hur segern fyllde hela hennes kropp. Men då återkom skenet för ett ögonblick i Lukas ögon och med en svag, hes röst, fylld av blod sa han:
– Jag förlåter dig.

Jag är egentligen inte så nöjd med den här novellen. Jag hade ett max för hur mycket jag fick skriva (inlämningsuppgift) och hann som inte förklara hur allt hängde ihop. Men den får ända ligga här i sitt ofullständiga skick (dock slutar den så där) och ni får själva försöka komma på vad jag menar men någon gång i framtiden (efter april) kan jag förklara för dig hur jag tänkte...