Himlavalv

”Astrid är död” sa min mor. Jag rynkade ögonbrynen och såg oförstående ut. Jag visste att min gammelmormor låg för döden, men telefonen hade inte ringt och det här var långt innan min mamma ens börjat tänka på att skaffa en mobil. Det var var en eftermiddag i februari och jag gick i mellanstadiet. Efter skolans slut den dagen hade jag som vanligt satt mig framför datorn och börjat spela min brors strategispel. När min mamma hade ropat hade jag motvilligt sparat där jag var för att se efter vad min mor tyckte var så speceiellt med denna februarisolnedgång.

En vinterdag något år tidigare hade min gammelmormor fallit i sitt hem och brutit lårbenshalsen. Hon opererades men till följd av sövningen blev hon dement, åldern tog ut sin rätt. Hon flyttades till ett ålderdomshem där min familj och jag ofta hälsade på. Vid dessa tillfällen brukade vi sjunga och fika. Hon kunde utan tvekan alla andrastämmor på de sånger vi sjöng och hon beklagade sig ofta att hon inte hade några ingredienser att baka med.Hon hade kvar sin humor och var väl medveten om att hon inte mindes som för. När vissa i släkten kom på besök kunde hon säga: ”Ja vet att ja tjenn åt e’ men ye få ursäkta att ja eint vet vem yi ä’.”

”Himlen såg exakt ut såhär när Gunnar dog.” sa min mor där vi stod i det tysta huset. Gunnar hade varit Astrids man. Han hade dött inte långt efter att min storebror fötts den elfte januari. Min mor bad mig stå kvar och medan jag såg den kalla solnedgången sakta förändras gick hon för att hämta ett av våra otaliga fotoalbum.
Försiktigt bläddrade hon bland de fotofyllda sidorna tills hon kom fram till min brors födelse. Där, några sidor senare, satt ett kort av en vacker februarisolnedgång. Jag såg ut genom de stora fönstren och visst var det samma himmel.
Ännu en gång blev jag lämnad med dessa purpurmoln när mamma sprang ner efter kameran. Jag såg ned i fotoalbumet och iakttog kortet innan himlen. Ett av de sista foton tagna av min gammelmorfar som lyckligt höll i en liten pojke.

När jag var liten levde jag hos Astrid och mina morföräldrar när min mamma var på ett rehabiliteringshem för ryggskadade. Astrid och mormor har alltid betytt otroligt mycket för mig och när jag var litet envisades jag med att bestämt uttrycka att mormor, morfar och gammelmormor skulle vara på mitt bröllop. Detta fick alltid Astrid att skratta, men jag som endast var 5 år kunde inte förstå att gammelmormor skulle bli äldre än de 92 år hon bar.
Astrid hade sina små intressen, måla tavlor, brodera, lyssna på kristen musik och baka matbröd. Hon var en arbetsam och vänlig människa.
Hon hade även den fantastiska hobbyn att hon kunde allt om rally. Direkt något nämndes om rally på TV-sporten avbröt hon sig för att komma och lyssna. Enligt mig var rally den enformigaste sporten i hela världen!

Med kameran i högsta hugg ställde sig min mor på samma plats som hon stått på för alla dessa år sedan och tog ett kort.
”Men himlen har förändrats, nu är den inte lika dan längre.”
Telefonens skarpa ton genljöd genom det tysta huset. När mamma gick en trappa ner för att svara följde jag efter. Det var tyst ett tag och jag såg hur hon brast i tårar sen berättade mamma. Min mormor meddelade att Astrid var dödförklarad.


Lite mer än ett år senare satt jag ännu en gång framför datorn. Min mamma satt och läste någon reseguide och pappa vattnade blommorna. Det var en solig dag i mars och jag hörde pappa skratta lätt åt något. Självklart kunde jag inte låta bli att fråga åt vad han skrattade.
”Se på himlen, om en konstnär hade målat en tavla så där skulle ingen tro på honom när han sa att han målat av himlen. Och jag såg ut och visst var det en konstig himmel. Oranga, rosa, lila och vita molnstreck bildade en vacker men definitivt ovanlig solnedgång. Jag skrattade lätt och återgick till mitt strategispel.
Telefonen ringde men jag var inte intresserad av att svara. Mamma svarade och jag tänkte inte mer på det. Solen gick ned bakom husen och det ringde ännu en gång. Kort efter det kom mamma in och sa tystlåtet att min farfar var död. Pappa hade fått ett telefonsamtal av farmor att han var tvungen att komma för farfar hade kollapsat. Pappa hade kommit dit innan farfar dog, innan ambulansen kommit var han vid sin fader sida hållandes hans hand,
Den kvällens solnedgång hade sett ut som min farfars fartfyllda liv, ett äventyrligt liv i många kulörer.

Hur kommer min port in i livet efter detta att se ut? Kommer det bli en regnig förmiddag eller en norrskensfylld stjärnhimmel?
Vilka färger kommer att finnas i mitt livsporträtt?

Författarens kommentarer: Denna historia tror du kanske jag har skapat ur min fantasi och kanske har du rätt, jag var bara tolv år, hur skulle jag kunna minnas vad som hände när min gammelmormor dog? Men korten ljuger inte, fotoalbumen har blivit fler och det finns två nästan identiska kort av två olika solnedgångar, det ena taget -84 det andra -04. Tyvärr så har jag ingen skanner, annars hade ni fått se dem.

Evelina Astrid Maria