Sawaels irrfärder 10, stall

Första inlägget jag lägger upp från skolan O.o


Miwaeli skred genom korridoren så fort hennes värdighet tillät. Hennes ansikte utstrålade endast makt, inga känslor kunde spåras i hennes kalla ögon. Med lång, något för manliga steg, gick hon över den folkfyllda borggården. Hon var klädd i en röd ridklänning med svarta pösiga bomullsbyxor under.
”Irowael?” ropade hon genom det stora stallet och hästarna stampade nervöst när de hörde henne nalkas. Arvtagaren stod och samtalade med Maar. De väntade på att stallknekten skulle göra i ordning Irowaels gyllenbruna valack.
”Meli, vad för dig hit ner?” frågade han med lätt stämma.
”Dig” svarade hon kort och stannade knappt två fot från sin bror. Irowael lutade knappt märkbart lite frågande på huvudet.
”Vad pågår? Vad har hänt Sawael?” Miwaeli kastade en kort blick på Maar. Han såg ner i stengolvet men Miwaeli såg inte honom, hon såg vad han bar; fyllda sadelväskor. De svarta ögonen flammade till och hon tog tag i Irowaels skjorta och slet honom närmare.
”Du hade tänkt lämna mig ensam utan information vad som hänt dig. Med Far?”
”Meli, lugna…” började Maar. Miwaeli vände huvudet mot honom.
”Det är Miwaeli-macto för dig!” sa hon kallt med lätt ihopbitna käkar. Maar rodnade.
”Syster” började Irowael men hittade inga ord.
”Nå? Upplys mig! Eller så utpressar jag en viss magiker i min närhet.” Maar blev om något ännu rödare. Irowael suckade inte men den raka linjen hans läppar bildade uttryckte ungefär samma sak.
”Olvi är död, Sawael på flykt och jag och Maar ska hämta hem honom.” Miwaeli släppte honom och la armarna i kors.
”Och vad säger Far om det?” Irowael flyttade blicken från sin systers ansikte till sin häst.
”Far blir nog lycklig om Sawael dör.”
”Och trots det tänkte du lämna mig ensam med honom utan en aning om vad som pågår”
”Jag ahde tänkt”
”Ljug inte.”
”Du kan inte följa med” sa hennes bror med sorgsen röst.
”Jag vet, någon av oss måste se efter gamlingen, men varför inte skicka några av De Edsvurna?” Irowael vände tillbaka ansiktet mot sin syster.
”De lyder först under Far, jag liar inte på dem. Förutom Yue.”
”Och därför beger sig Dimheds arvtagare iväg med bara en nyutbildad magiker till försvar.” Maar såg upp från golvet men efter en hastig glimt av Miwaelis ansikte såg han bort mot stallpojken några bås bort som gjorde i ordning Irowaels häst. Pojken i fråga såg helt oberörd ut men Maar insåg att den här historien snart skulle vara en allmän sanning i borgen. Han såg på Irowael och när Arvtagaren såg mot honom nickade han i pojkens riktning.
”Min magiker är mer än duglig och jag skulle vilja köpa så mycket tid som möjligt. Det jag undrar är; kan du hålla tyst?”
”Självklart, jag är fullt ut på din sida.
”Och kan vår käre hästskötare hålla tyst?” Pojken slutade spänna åt sadeln och hans händer började skaka lätt när han lyfte blicken mot tvillingarna. Han fuktade sina läppar innan han yttrade sig.
”Vad får jag?” Maar himlade smått med ögonen, Miwaelis käkar spändes och Irowael log.
”Något speciellt ni tänker på?” frågade han. Pojken flyttade tyngden från den ena foten till den andra.
”Kan ni ordna mig ett eget rum?” Irowael började gå mot spiltan. Snabbt sänkte pojken blicken och blev vit i ansiktet. Han stod inför Arvtagaren till Dimhed, hans äldre syster och en Ljusbärare. Hans hjärta bultade så hårt att han knappt hörde när Hans nåd Irowael tog till orda
”Miwaeli?”
”Ja, broder?”
”Kan ni se till att vår unge stallknekt får ett eget rum?”
”Jag ska se vad jag kan göra.”
”Och i gengäld, pojke, kommer ingen att veta vart jag och min magiker har begett oss.” Pojken skakade nu kraftigt och nickade fort innan han bugade.
”Pojke, om din mäster undrar vart du tog vägen, säg bara att du gick ett ärende åt mig” sa Miaeli mjukt. Pojken såg frågande upp på henne. Miwaeli kastade ett mynt framför hans fötter.
”Spring ner till staden och” hon höll upp en smal brevtub. ”Sänd den här till Fiid Monsvulpes.” Hon höll fram den mot stallpojken som kvickt tog myntet och brevet innan han satte av ut ur stallet.
”Nå, var var vi.” sa Miwaeli med iskall röst. Nu suckade Irowael.
”Du kan inte övertala mig till att inte resa.”
”Kanske inte, men jag har en chans att säga lycka till.” Irowael log lättad och kramade om sin syster.
”Hämta hem honom fortast möjligt, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Men innan du reser:” Hon såg upp i sin brors ansikte. ”Jag vill veta den egentliga anledningen till att du beger dig av efter honom, inte lögnen om att du tvivlad på De Edsvurna.
”Syster, du är för skarpint för ditt eget bästa.”
”Berätta, annars släpper jag dig inte” sa hon och såg bedjande på Irowael även om ett leende höll på att forma hennes läppar. Irowael log brett.
”Jag måste iväg fortast möjligt, men Kriamond vet mer än han talade om för mig.” Miwaeli flinade.
”Adjö broder”
”Adjö syster” De släppte varrandra. Miwaeli vände sig om och skred ut ur stallet. Utan så mycket som en blick åt Maar.