Sitter och funderar på om jag ska satsa på att delta i två novelltävlingar... Klockan 8 med ICA, och en (mer i min stil) fantasy/skräck/sf...
Men det kommer troligtvis betyda att Sawaels irrfärder läggs på is fram tills augusti...
Men jag vet inte än. Har två ideer till noveller, varav jag har börjat på bägge, och ligger jag i borde jag nog kunna hinna med allt... Men då blir det dator tretton timmar om dygnet...
Men se det possetiva INGA LÄXOR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
XD
22 juni 2009
18 juni 2009
Irowael (Sawaels irrfärder... fyra?)
Jag flyttar till stugan nu efter min första vacka som tekniker åt New Boliden... Jag vet inte när jag kan lägga upp nästa kapitel men här har ni i alla fall något att läsa :D
Irowael tvättade ansiktet under den varma försommarsolen. Han såg upp på den svarta fontänen och log ett litet lekfullt leende. Han älskade den här trädgården. Den var liten men fantastiskt vacker. Körsbärsträdet stod i full blom och såg hur vinden lekte i dess blad. Med oplanerade steg gick han fram till den mur som ringade in den lilla trädgården. Med gnistrande ögon såg Irowael ner på slottsfolket som redan hade börjat med dagens sysslor. Trädgården var belägen på toppen av Unakittornet ett av de högre tornen i Loborg. Det här var det torn som Hertigens barn och dess tjänare hade till sitt förfogande och Irowael som var älst hade utanför sitt rum denna fantastiska trädgård.
Fotsteg smattrade mot stentrappen när någon mycket stressad påbörjade förden upp mot Irowaels våning. Irowael drog lugnt en tunika över huvudet och slätade till den när Maar kom utstörtande från trapphuset. Tvecklöst föll han ned på knä och blundade. Irowael lät honom andas ut innan han delade ut sina order.
”Res dig och rapportera” Irowael kunde redan när Maar lyfte huvudet se att något var alvarligt fel. Maars ögon var rödkantade och när han började tala darrade hans röst.
”Ni kanske inte har så mycket vetskap om magi, men om en person som har förmågan att skapa en tankelänk till en annan magiker, låt oss säga Olvi, överför hann inte bara en tanke utan allt som händer omkring honom också tills länken bryts, självklart kan man även skicka meddela...”
”Kom till saken.” avbröt Irowael. Maar stannade upp i sin föreläsning och fuktade sina läppar innan han fortsatte. Det såg ut som om han höll på att bryta ihop.
”Meddelandet löd ’Sawael flyr mot Fjällbäck’ men synen talade om mycket mer. Av någon anledning hade din brors ekipage lämnat hertig Marc tidigare än planerat och tagit vägen genom Bronspasset för att ta sig hem fortast möjligt. De var anfallna av svartklädda män och de kämpade för sina liv!” Maar svalde och tog ett djupt andetag
”Olvi är död, länken bröts när han kvävdes till döds av sitt eget blod.” Irowael gick fram till Maar som fortfarande stod på knä i det daggvåta gräset. Utan pardon slet han upp sin magiker i stående ställning och stirrade in i de gråtfärdiga ögonen.
”Har du meddelat min far?” Maar stod stelt och balanserade ostadigt med bara tårna i gräset.
”Nej, inte än. Jag kom först till er.” Irowael släppte taget om Maar och tog ett kort steg bakåt.
”Gå ner och meedela vår härskare men tala inte om för honom att jag vet vad som hänt. Om du blir befallen att hålla tyst, lyd order, men möt mig vid Bäckstallet efter att våra plikter är gjorda. Ta även med dig så mycket förnödeneter du kan utan att väcka uppmärksamhet.” Maar bugade djupt och försvann tyst nedför trapporna.
Irowael drog handen genom sitt svarta hår och skrek ut sin vrede och oro. Varför? Med sin viljestyrka lugnade han ned sig och hans ansikte fick en lugnare min. Han ställde sig på händer och fokuserade sig på sin andning. När han kände att hans kroppspråk inte skulle avslöja honom gick han ner en våning till sin svit. Mis, Irowaels betjänt hade lagt fram en röd fotsid dräkt med klanens Lodjur broderat över ryggen. Irowael såg på guldtrådarna och klandjurets blodröda ögon mötte hans. Du gör rätt, jaga i mörkrets beskydd, låte inte De vinna.
Mis kom in i rummet med en gigantisk frukostbricka i sina händer. Han puttade tyst igen dörren med ena foten samtidigt som han bugade akrobatiskt ända ned till knäna med brickan utsträckt framför sig.
Irowael hade valt Mis just av den här andledningen. Han kunde skämta om allt, även rang.
”God morgon min högt ärade Arvtagare.” Mis ställde ner brickan på det väl utsirade bordet och drog ut stolen åt Irowael. Den unge lorden nickade bekräftande åt Mis och satte till bords.
Frukosten bestod av kokta ägg dekorerade med majonäs och rom, en frucktsallad med minst sju olika sorters frukter från slottets orangeri. Självklart med tillhörande dressing. Även kött och fisk serverades, rökt, gravad och stekt, med olika såser till varje fat av de olika smaksensationerna. Alla fat var i nyputtsat silver och glänste på det mörka bordet. I den största skålen, placerad i mitten av bordet, fanns ångande nykokt ris. Irowael började lugnt och sofistikerat att ta för si av alla rätterna. Mis bugade ännu en gång och gick baklänges mot väggen bakom Irowael medan oset av den nylagade maten spred sig genom rummet.
”Det finns mat för två så att det räcker och blir över. Varsågod och sitt.” sa Irowael med lätt stämma.
”Som alltid, min lord, tackar jag för erbjudandet men mitt svar är detsamma som alltid, det skulle inte passa sig.” Mis röst var underdåning och tyst.
”Du har tillruffsat hår och felknäppt skjorta vilket tyder på att du försovit dig och inte har ätit någon frukost än. Och sugmärket på din hals är nog förklaring till att du hade svårt att stiga upp. Varsågod och sitt.”
Irowael tvättade ansiktet under den varma försommarsolen. Han såg upp på den svarta fontänen och log ett litet lekfullt leende. Han älskade den här trädgården. Den var liten men fantastiskt vacker. Körsbärsträdet stod i full blom och såg hur vinden lekte i dess blad. Med oplanerade steg gick han fram till den mur som ringade in den lilla trädgården. Med gnistrande ögon såg Irowael ner på slottsfolket som redan hade börjat med dagens sysslor. Trädgården var belägen på toppen av Unakittornet ett av de högre tornen i Loborg. Det här var det torn som Hertigens barn och dess tjänare hade till sitt förfogande och Irowael som var älst hade utanför sitt rum denna fantastiska trädgård.
Fotsteg smattrade mot stentrappen när någon mycket stressad påbörjade förden upp mot Irowaels våning. Irowael drog lugnt en tunika över huvudet och slätade till den när Maar kom utstörtande från trapphuset. Tvecklöst föll han ned på knä och blundade. Irowael lät honom andas ut innan han delade ut sina order.
”Res dig och rapportera” Irowael kunde redan när Maar lyfte huvudet se att något var alvarligt fel. Maars ögon var rödkantade och när han började tala darrade hans röst.
”Ni kanske inte har så mycket vetskap om magi, men om en person som har förmågan att skapa en tankelänk till en annan magiker, låt oss säga Olvi, överför hann inte bara en tanke utan allt som händer omkring honom också tills länken bryts, självklart kan man även skicka meddela...”
”Kom till saken.” avbröt Irowael. Maar stannade upp i sin föreläsning och fuktade sina läppar innan han fortsatte. Det såg ut som om han höll på att bryta ihop.
”Meddelandet löd ’Sawael flyr mot Fjällbäck’ men synen talade om mycket mer. Av någon anledning hade din brors ekipage lämnat hertig Marc tidigare än planerat och tagit vägen genom Bronspasset för att ta sig hem fortast möjligt. De var anfallna av svartklädda män och de kämpade för sina liv!” Maar svalde och tog ett djupt andetag
”Olvi är död, länken bröts när han kvävdes till döds av sitt eget blod.” Irowael gick fram till Maar som fortfarande stod på knä i det daggvåta gräset. Utan pardon slet han upp sin magiker i stående ställning och stirrade in i de gråtfärdiga ögonen.
”Har du meddelat min far?” Maar stod stelt och balanserade ostadigt med bara tårna i gräset.
”Nej, inte än. Jag kom först till er.” Irowael släppte taget om Maar och tog ett kort steg bakåt.
”Gå ner och meedela vår härskare men tala inte om för honom att jag vet vad som hänt. Om du blir befallen att hålla tyst, lyd order, men möt mig vid Bäckstallet efter att våra plikter är gjorda. Ta även med dig så mycket förnödeneter du kan utan att väcka uppmärksamhet.” Maar bugade djupt och försvann tyst nedför trapporna.
Irowael drog handen genom sitt svarta hår och skrek ut sin vrede och oro. Varför? Med sin viljestyrka lugnade han ned sig och hans ansikte fick en lugnare min. Han ställde sig på händer och fokuserade sig på sin andning. När han kände att hans kroppspråk inte skulle avslöja honom gick han ner en våning till sin svit. Mis, Irowaels betjänt hade lagt fram en röd fotsid dräkt med klanens Lodjur broderat över ryggen. Irowael såg på guldtrådarna och klandjurets blodröda ögon mötte hans. Du gör rätt, jaga i mörkrets beskydd, låte inte De vinna.
Mis kom in i rummet med en gigantisk frukostbricka i sina händer. Han puttade tyst igen dörren med ena foten samtidigt som han bugade akrobatiskt ända ned till knäna med brickan utsträckt framför sig.
Irowael hade valt Mis just av den här andledningen. Han kunde skämta om allt, även rang.
”God morgon min högt ärade Arvtagare.” Mis ställde ner brickan på det väl utsirade bordet och drog ut stolen åt Irowael. Den unge lorden nickade bekräftande åt Mis och satte till bords.
Frukosten bestod av kokta ägg dekorerade med majonäs och rom, en frucktsallad med minst sju olika sorters frukter från slottets orangeri. Självklart med tillhörande dressing. Även kött och fisk serverades, rökt, gravad och stekt, med olika såser till varje fat av de olika smaksensationerna. Alla fat var i nyputtsat silver och glänste på det mörka bordet. I den största skålen, placerad i mitten av bordet, fanns ångande nykokt ris. Irowael började lugnt och sofistikerat att ta för si av alla rätterna. Mis bugade ännu en gång och gick baklänges mot väggen bakom Irowael medan oset av den nylagade maten spred sig genom rummet.
”Det finns mat för två så att det räcker och blir över. Varsågod och sitt.” sa Irowael med lätt stämma.
”Som alltid, min lord, tackar jag för erbjudandet men mitt svar är detsamma som alltid, det skulle inte passa sig.” Mis röst var underdåning och tyst.
”Du har tillruffsat hår och felknäppt skjorta vilket tyder på att du försovit dig och inte har ätit någon frukost än. Och sugmärket på din hals är nog förklaring till att du hade svårt att stiga upp. Varsågod och sitt.”
15 juni 2009
*Spoiler*
Tror det här kommer att hända före det som händer i min förra spoiler...
Maar kom utstörtande från trapphuset och tveklöst föll han ned på knä. Flämtande blundade han och inväntade order.
"Res dig och rapportera" Irowael kunde redan när Maar lyfte huvudet se att något var alvarligt fel. Maars ögon var rödkantade och när han började tala darrade hans röst.
"Har du meddelat min far?" Maar stod stelt och balanserade ostadigt
"Nej, inte än. Jag kom först till er."
Klanens blodröda lodjur mötte hans blick. Jaga i mörkrets beskydd!
Men vi får se... ;P Har lite fullt upp nu med sommarjobb och allt men det ska nog gå!
Maar kom utstörtande från trapphuset och tveklöst föll han ned på knä. Flämtande blundade han och inväntade order.
"Res dig och rapportera" Irowael kunde redan när Maar lyfte huvudet se att något var alvarligt fel. Maars ögon var rödkantade och när han började tala darrade hans röst.
"Har du meddelat min far?" Maar stod stelt och balanserade ostadigt
"Nej, inte än. Jag kom först till er."
Klanens blodröda lodjur mötte hans blick. Jaga i mörkrets beskydd!
Men vi får se... ;P Har lite fullt upp nu med sommarjobb och allt men det ska nog gå!
10 juni 2009
Iaido
Även om jag för tillfället har tagit en paus i mitt tränande anser jag mig själv som en (inte särskiltbra) utövare av Iaido. En av de saker vi övar på är att hugga på olika sätt. Men vissa är bättre än andra...
Vill ha hans svärd...
Vill ha hans svärd...
9 juni 2009
Ayl (Sawaels irrfärder 3)
Jag vet jag vet, det blev en väldigt kort snutt, och som vanligt slåss folk... *Suck* Det här inlägget kommer att bli längre, troligen imorn någon gång. Del tre är alltså inte avslutad än... Jag har även klippt bort en del om Mink och Sawael som jag troligen kommer att lägga in i mitt färdiga manuskript eftersom Sawaels och Minks relation behöver en bättre start än så här. (Vd pratade de om hela vägen genom bergspasset? De ni =P)
Som vanligt är kommentarer varmt välkomna och jag ska försöka lägga ut ett avsnitt (helt) varje vecka under sommarlovet. Men vi se om jag lyckas... Nå; Varsågod min vän
Ayl
En nu befintlig stig slingrade sig fram genom passet, tätt mot den södra berssidan. Terrängen var överväxt av höga buskar och det var nog därför de inte såg henne förrän de nästan stod bredvid henne. Över ena armen hängde en avlång korg flätad av björknäver och ur den stack det upp små vita blommor. Sawael placerade henne i facket ”Fattiga och hemmlösa” eftersom kvinnans kläder var lagade på otaliga ställen och ryggsäcken hon bar såg ut att kunna innehålla hela hennes liv. Bunden över sina ögon bar hon en smutsig linnetrasa och i sin högra hand höll hon en vackert snidad blindstav. Den var det enda som såg ut att ha något värde.
Mink harklade sig lätt för att visa sin närvaro. Vinden kom från kvinnans håll och det var mycket möjligt att hon inte hört dem komma. Men reaktionen han fick slog Sawael med förundran. Enligt seden agerade den av lägst rang först i ett möte av detta slag, men kvinnan lyfte bara huvudet mot ljudet och tog ett lite fastare tag om sin stav. Mink tog ögonkontakt med Sawael. Med en stram min och en knyck på nacken förstod Sawael vad han menade.
”Jag önskar er måttfullhet.” sa Sawael och böjde knappt märkbart på nacken. Han var son till hertigen av Dimhed, det här var förudmjukande!
”Man tackar.” svarade kvinnan, helt emot allt vad etikett hette. Minks ögon lågade.
”Om du skulle vilja vara vänlig och gå åt sida, vi behöver passera.” sa Mink med kylig röst.
”Om ni har bråttom kan du gå runt en blind kvinna som inte ser var hon sätter fötterna.” Mink drog ett djupt andetag.
”Stig åt sidan om ni inte vill att er livstråd skärs av.” Kvinnan la huvudet på sne.
”Hermelin eller Mink skulle jag nog gissa med tanke på den begåvning du har,men med ett temprament som ditt tror jag inte de har tagit upp dig i sina hus. Möjligtvis Korp?” Mink attakerade innan den sista stavelsen hunnit dö på den blindas läppar.
Hon parerade lätt attacken med staven och slog till honom över hans vänstra handled. Mink retirerade lika fort som han attakerat och höll om sin ömma handled. Hennes stav förändrades, den blev längre och alla snidade utsmyckningar försvan. Kvinnan drog av sig ryggsäcken och la den varsamt bland de snåriga buskarna. Med stavens ände hela tiden riktad mot Minks ansikte stälde hon även ner sin korg i det vårgröna havet.
”Vem är ni?” frågade Mink lugnt med en röst nu fri från känslor.
”Jag är Ayl och du har tagit något som inte tillhör dig.” Mink knuffade Sawael ur vägen och drog med handen över den skuggade bergsväggen. Stenflisor flög och Mink greppade ett långsvärd. Stensvärdet var grått som bergväggen med strimmor av grön epidot men Sawael tvivlade inte på att det skulle skära rakt genom Ayls stav. Utan vidare tvekan attakerade Mink.
Och här kommer resten XD
Som son till en Lord var Sawael välutbildad när det gällde konsten att döda någon med svärd. Men det som utspelade sig framför honom slog honom med häpnad.
Mink attakerade lugnt och koncentrerat och för varje skär trodde Sawael att Ayls stav skulle klyvas. Men hon parerade lätt varje attack och dansade undan. Även om hon inte attakerade tillbaka såg det ut som om det var hon som förde den morbida dansen. Lite längre bort efter stigen växte buskarna glest och duellen förflyttade sig från stigen.
”Du är bra, det erkänner jag, men ingen av oss har börjat slåss på allvar än. Eller hur?” Upp ur jorden flög små vattendroppar och Minks ögonfärg blev blå. Ayl rettirerade några steg och drog upp ett långsmalt metallföremål som hängde runt hennes hals. Sawael såg inte vad det var men Ayl slog den lätt mot huvudet, vände på den och satte den mot örat. Lågt sjöng hon en avancerad slinga som Sawael knappt kunde urskillja bland alla buskarnas knak av blåsten.
Hon höll fram sin stav så att den bildade ett kryss med Minks vattenbeskyddade svärd. Sawael reflekterade över att det hela faktiskt var estetiskt vackert. Mink högg mot Ayls överkropp men hon gled undan och slog ännu en gång mot Minks handled. Denna gång stannade inte Mink av utan fortsatte offensiven.
Sawael stod bara och gapade, han kunde knappt följa deras rörelser med sina trötta ögon. Han skakade lätt på huvudet för att åter kunna tänka klart. Detta var hans chans att fly, Mink var upptagen med att slåss och stigen låg fri framför honom. Han reste sig från sin knästående ställning och sprang mot friheten.
Mink såg vad som höll på att hända och vattnet som skyddade hans svärd lämnade sin plats. Vattensvärdet delade sig till två dolkar och snittade upp Sawaels armar från hans överarmsmuskler ner till repet som band ihop dem. Med ett skrik av smärta föll Sawael ihop på stigen. Ayl hade under bråkdelen av en sekund flyttat sig närmare bergväggen, upp på stigen framför Sawael. Som om hon velat hindra honom från att ta sig därifrån. Nu tog hon ett språng upp och satte sig på huk två famnar upp efter den till synes släta bergväggen. Vattnet återvände till Minks svärd men nu bildade de törnen runt det grönstrimmiga svärdet.
”Som jag sa, visst var det bara uppvärmningen?” Mink log segervisst. Ayl flinade tillbaka.
”Jag kanske måste börja slåss seriöst, du har ju nästan tallang.”
”Om du vill att Sawael ska ta sig levande härifrån kan du lika gärna ge upp, om jag dör kommer jag att ta honom med mig!” Ayl la staven över sina knän.
”Du är alltså rädd för mig? Och om du tror att jag är ute efter snorvalpen har du fel. Men jag säger aldrig nej till en chans att få spöa upp en Mörk, det är alltid intressant.” Sawael låg på sida men tvingade sig upp i sittande ställning.
”Hoppet är det sista som överger människan!” viskade han för att övertyga sig själv om att livet fanns inom räckhåll.
”Irowael, hjälp mig!”
*SPOILER*
"Du är en ljusbärare." konstaterade Mink oberört.
"Nej, men jag lånar friskt från deras kraftkällor."
Sawael kämpade med sina blödande armar. Om ingen hjälpte honom snart skulle han troligtvis förblöda.
Ayls stav förändrades ännu en gång och av någon anledning fick Sawael för sig att det nu var dess sanna skepnad.
Som vanligt är kommentarer varmt välkomna och jag ska försöka lägga ut ett avsnitt (helt) varje vecka under sommarlovet. Men vi se om jag lyckas... Nå; Varsågod min vän
Ayl
En nu befintlig stig slingrade sig fram genom passet, tätt mot den södra berssidan. Terrängen var överväxt av höga buskar och det var nog därför de inte såg henne förrän de nästan stod bredvid henne. Över ena armen hängde en avlång korg flätad av björknäver och ur den stack det upp små vita blommor. Sawael placerade henne i facket ”Fattiga och hemmlösa” eftersom kvinnans kläder var lagade på otaliga ställen och ryggsäcken hon bar såg ut att kunna innehålla hela hennes liv. Bunden över sina ögon bar hon en smutsig linnetrasa och i sin högra hand höll hon en vackert snidad blindstav. Den var det enda som såg ut att ha något värde.
Mink harklade sig lätt för att visa sin närvaro. Vinden kom från kvinnans håll och det var mycket möjligt att hon inte hört dem komma. Men reaktionen han fick slog Sawael med förundran. Enligt seden agerade den av lägst rang först i ett möte av detta slag, men kvinnan lyfte bara huvudet mot ljudet och tog ett lite fastare tag om sin stav. Mink tog ögonkontakt med Sawael. Med en stram min och en knyck på nacken förstod Sawael vad han menade.
”Jag önskar er måttfullhet.” sa Sawael och böjde knappt märkbart på nacken. Han var son till hertigen av Dimhed, det här var förudmjukande!
”Man tackar.” svarade kvinnan, helt emot allt vad etikett hette. Minks ögon lågade.
”Om du skulle vilja vara vänlig och gå åt sida, vi behöver passera.” sa Mink med kylig röst.
”Om ni har bråttom kan du gå runt en blind kvinna som inte ser var hon sätter fötterna.” Mink drog ett djupt andetag.
”Stig åt sidan om ni inte vill att er livstråd skärs av.” Kvinnan la huvudet på sne.
”Hermelin eller Mink skulle jag nog gissa med tanke på den begåvning du har,men med ett temprament som ditt tror jag inte de har tagit upp dig i sina hus. Möjligtvis Korp?” Mink attakerade innan den sista stavelsen hunnit dö på den blindas läppar.
Hon parerade lätt attacken med staven och slog till honom över hans vänstra handled. Mink retirerade lika fort som han attakerat och höll om sin ömma handled. Hennes stav förändrades, den blev längre och alla snidade utsmyckningar försvan. Kvinnan drog av sig ryggsäcken och la den varsamt bland de snåriga buskarna. Med stavens ände hela tiden riktad mot Minks ansikte stälde hon även ner sin korg i det vårgröna havet.
”Vem är ni?” frågade Mink lugnt med en röst nu fri från känslor.
”Jag är Ayl och du har tagit något som inte tillhör dig.” Mink knuffade Sawael ur vägen och drog med handen över den skuggade bergsväggen. Stenflisor flög och Mink greppade ett långsvärd. Stensvärdet var grått som bergväggen med strimmor av grön epidot men Sawael tvivlade inte på att det skulle skära rakt genom Ayls stav. Utan vidare tvekan attakerade Mink.
Och här kommer resten XD
Som son till en Lord var Sawael välutbildad när det gällde konsten att döda någon med svärd. Men det som utspelade sig framför honom slog honom med häpnad.
Mink attakerade lugnt och koncentrerat och för varje skär trodde Sawael att Ayls stav skulle klyvas. Men hon parerade lätt varje attack och dansade undan. Även om hon inte attakerade tillbaka såg det ut som om det var hon som förde den morbida dansen. Lite längre bort efter stigen växte buskarna glest och duellen förflyttade sig från stigen.
”Du är bra, det erkänner jag, men ingen av oss har börjat slåss på allvar än. Eller hur?” Upp ur jorden flög små vattendroppar och Minks ögonfärg blev blå. Ayl rettirerade några steg och drog upp ett långsmalt metallföremål som hängde runt hennes hals. Sawael såg inte vad det var men Ayl slog den lätt mot huvudet, vände på den och satte den mot örat. Lågt sjöng hon en avancerad slinga som Sawael knappt kunde urskillja bland alla buskarnas knak av blåsten.
Hon höll fram sin stav så att den bildade ett kryss med Minks vattenbeskyddade svärd. Sawael reflekterade över att det hela faktiskt var estetiskt vackert. Mink högg mot Ayls överkropp men hon gled undan och slog ännu en gång mot Minks handled. Denna gång stannade inte Mink av utan fortsatte offensiven.
Sawael stod bara och gapade, han kunde knappt följa deras rörelser med sina trötta ögon. Han skakade lätt på huvudet för att åter kunna tänka klart. Detta var hans chans att fly, Mink var upptagen med att slåss och stigen låg fri framför honom. Han reste sig från sin knästående ställning och sprang mot friheten.
Mink såg vad som höll på att hända och vattnet som skyddade hans svärd lämnade sin plats. Vattensvärdet delade sig till två dolkar och snittade upp Sawaels armar från hans överarmsmuskler ner till repet som band ihop dem. Med ett skrik av smärta föll Sawael ihop på stigen. Ayl hade under bråkdelen av en sekund flyttat sig närmare bergväggen, upp på stigen framför Sawael. Som om hon velat hindra honom från att ta sig därifrån. Nu tog hon ett språng upp och satte sig på huk två famnar upp efter den till synes släta bergväggen. Vattnet återvände till Minks svärd men nu bildade de törnen runt det grönstrimmiga svärdet.
”Som jag sa, visst var det bara uppvärmningen?” Mink log segervisst. Ayl flinade tillbaka.
”Jag kanske måste börja slåss seriöst, du har ju nästan tallang.”
”Om du vill att Sawael ska ta sig levande härifrån kan du lika gärna ge upp, om jag dör kommer jag att ta honom med mig!” Ayl la staven över sina knän.
”Du är alltså rädd för mig? Och om du tror att jag är ute efter snorvalpen har du fel. Men jag säger aldrig nej till en chans att få spöa upp en Mörk, det är alltid intressant.” Sawael låg på sida men tvingade sig upp i sittande ställning.
”Hoppet är det sista som överger människan!” viskade han för att övertyga sig själv om att livet fanns inom räckhåll.
”Irowael, hjälp mig!”
*SPOILER*
"Du är en ljusbärare." konstaterade Mink oberört.
"Nej, men jag lånar friskt från deras kraftkällor."
Sawael kämpade med sina blödande armar. Om ingen hjälpte honom snart skulle han troligtvis förblöda.
Ayls stav förändrades ännu en gång och av någon anledning fick Sawael för sig att det nu var dess sanna skepnad.
4 juni 2009
Mink (Sawaels irrfärder 2)
JAG HAR TAGIT KÖRKORT!!!!!!!
Och grattis Cajsa till 1000 pageviewes!!!
Som jag lovat dig kommer här en kort fortsättning på mitt förra inlägg. Och jag vet, det blev lite mycket klichéer...
Och som vanligt är kommentarer välkomna;)
Sawael kved likt en slagen hundvalp. Försiktigt öppnade han sina tårfyllda ögon och allt han såg blod. Sawael ville skrika. Hans lungor fylldes men inte ett ljud kom över hans läppar.
Framför honom såg han Totty ligga död med en pil genom halsen. Hennes blod var blandat med Sawaels från alla de småsår han hade i ansiktet på händerna. Hela hans sinne var fyllt av skräck, han skulle dö även han. Men bara om den svartklädda förföljaren kom ifatt honom. Likt ett jagat rådjur tittade sig Sawael omkring och upptäckte att han såg rakt in i ett pass mellan bergen. Trots det hala blodet lyckades han ta sig upp på fötter. Utan att våga vända sig om sprang han fortare än vad som var taktiskt rätt. Bakom honom flög en änterhake över klippkanten och fastnade mellan stenblocken.
Sawael föll ihop mot bergväggen och grät. Tårarna flödande och han hulkade. Yue var dör. Olvi var död. Totty var död. Insikten kom till honom som ett vattenfall. Han visste vad det var för fel på brevet han fått. Meddelandet hade varit signerat med klansigillet, det som endast Hans far fick bära. Det hade ingenstans stått att det varit från Irowael eller Maar.
”Förfalskning.” viskade Sawael med gråt i rösten. Varför hade han inte upptäckt det tidigare? Han sjönk ihop ännu mer. Han hade vetat, han hade kunnat rädda dem! Men nu var de döda, allt för att Sawael läst ett brev på fel sätt.
”Om det är brevet du tänker på har du alldeles rätt.” Sawael nacke knakade när han ryckte upp huvudet. Framför honom stod en svartklädd man, eller nästan en pojke. Sawael sträckte fort på ryggen och förökte att se modig ut genom de söndergråtna ögonen. Men han var tvungen att ta stöd av väggen för att inte svimma.
”Är du den som ger med sig frivilligt eller inte?” frågade den svartklädda pojken. Sawael stod tyst och försökte frenetiskt att tänka men det ända som gick genom hans hjärna var pulserande blod.
”Inte, tydligen.” Till Sawaels förrvåning försvann hans angripare. Räddare än någonsin tryckte han sig mot klippan och såg sig fort omkring. Var var angriparen?
Det hördes ett skrapande ljud ovanför hans huvud. Sawael tittade upp lagom för att hinna se sten i pojkens olivbruna hand.
Sawael satte sig ilsket upp när vattnet träffade honom i ansiktet. Hans huvud dunkade och hans blick vägrade fokusera. Han var blöt, kall och hungrig, någon skulle få stå till svars för det här!
”Upp och hoppa, vi har fortfarande en bit kvar innan vi är framme i Fjällbäck.” Sawael såg upp på sin kidnappare med hatfyllda ögon. I sitt huvud gick han igenom kartbilden runt Kivokave, det mineralrika himmelsberget. Fjällbäck hade hetat Kviron en gång i tiden när staden var huvudsätet för imperiet Kviras. Han skakade historilektionen ur huvudet. Brutalt slet hans fångvaktare upp honom på fötter när Sawael inte verkade vilja flytta på sig. Först nu mäsrkte den unga ädlingen att hans händer var bundna. Han tappade balansen men tack var en hård knuff från ynglingen förblev han stående. Sawael tackade inte utan såg bara ilsket på sin fiende.
”Vad heter du?” Sawael struntade helt i att tacka.
”Kalla mig Mink.” sa ynglingen och log snett. Sawael tittade ner i marken och Mink började gå med raska steg. Från hans hand till Sawaels sammanbundna händer gick det ett rep som nu sakta spändes. För andra gången på kort tid blev Sawael slagen av en förödande insikt. Han stapplade efter Mink medan han genomsökte sitt minne efter information om magiker, eller mer specifikt: Mörkerbevararna. Deras magi var som Ljusbärarnas, destruktiv. Men för Bevararna var deras magi mer instabil och direkt farlig för dess användare. Sawael hade fått lära sig att Mörkerbevarare styrdes och levde i olika ”hus”. Huset Mink var det kraftfullaste av dem, de var lönnmördare.
*SPOILER*
"Om ni har brottom kan ni gå runt en blind kvinna som inte vet var hon sätter fötterna"
"Stig åt sidan om du inte vill att din livstråd skärs av." sa Mink kallt.
"Vem...Vad är ni?"
"Jag är Ayl och du har tagit något som inte tillhör dig."
Upp ur jorden flög små vattendroppar och Minks ögonfärg blev blå. Ayl rettirerade mågra steg och drog upp ett långsmalt metallföremål som hängde runt hennes hals.
"Irowael, hjälp mig!" viskade Sawael ut i luften
Och grattis Cajsa till 1000 pageviewes!!!
Som jag lovat dig kommer här en kort fortsättning på mitt förra inlägg. Och jag vet, det blev lite mycket klichéer...
Och som vanligt är kommentarer välkomna;)
Sawael kved likt en slagen hundvalp. Försiktigt öppnade han sina tårfyllda ögon och allt han såg blod. Sawael ville skrika. Hans lungor fylldes men inte ett ljud kom över hans läppar.
Framför honom såg han Totty ligga död med en pil genom halsen. Hennes blod var blandat med Sawaels från alla de småsår han hade i ansiktet på händerna. Hela hans sinne var fyllt av skräck, han skulle dö även han. Men bara om den svartklädda förföljaren kom ifatt honom. Likt ett jagat rådjur tittade sig Sawael omkring och upptäckte att han såg rakt in i ett pass mellan bergen. Trots det hala blodet lyckades han ta sig upp på fötter. Utan att våga vända sig om sprang han fortare än vad som var taktiskt rätt. Bakom honom flög en änterhake över klippkanten och fastnade mellan stenblocken.
Sawael föll ihop mot bergväggen och grät. Tårarna flödande och han hulkade. Yue var dör. Olvi var död. Totty var död. Insikten kom till honom som ett vattenfall. Han visste vad det var för fel på brevet han fått. Meddelandet hade varit signerat med klansigillet, det som endast Hans far fick bära. Det hade ingenstans stått att det varit från Irowael eller Maar.
”Förfalskning.” viskade Sawael med gråt i rösten. Varför hade han inte upptäckt det tidigare? Han sjönk ihop ännu mer. Han hade vetat, han hade kunnat rädda dem! Men nu var de döda, allt för att Sawael läst ett brev på fel sätt.
”Om det är brevet du tänker på har du alldeles rätt.” Sawael nacke knakade när han ryckte upp huvudet. Framför honom stod en svartklädd man, eller nästan en pojke. Sawael sträckte fort på ryggen och förökte att se modig ut genom de söndergråtna ögonen. Men han var tvungen att ta stöd av väggen för att inte svimma.
”Är du den som ger med sig frivilligt eller inte?” frågade den svartklädda pojken. Sawael stod tyst och försökte frenetiskt att tänka men det ända som gick genom hans hjärna var pulserande blod.
”Inte, tydligen.” Till Sawaels förrvåning försvann hans angripare. Räddare än någonsin tryckte han sig mot klippan och såg sig fort omkring. Var var angriparen?
Det hördes ett skrapande ljud ovanför hans huvud. Sawael tittade upp lagom för att hinna se sten i pojkens olivbruna hand.
Sawael satte sig ilsket upp när vattnet träffade honom i ansiktet. Hans huvud dunkade och hans blick vägrade fokusera. Han var blöt, kall och hungrig, någon skulle få stå till svars för det här!
”Upp och hoppa, vi har fortfarande en bit kvar innan vi är framme i Fjällbäck.” Sawael såg upp på sin kidnappare med hatfyllda ögon. I sitt huvud gick han igenom kartbilden runt Kivokave, det mineralrika himmelsberget. Fjällbäck hade hetat Kviron en gång i tiden när staden var huvudsätet för imperiet Kviras. Han skakade historilektionen ur huvudet. Brutalt slet hans fångvaktare upp honom på fötter när Sawael inte verkade vilja flytta på sig. Först nu mäsrkte den unga ädlingen att hans händer var bundna. Han tappade balansen men tack var en hård knuff från ynglingen förblev han stående. Sawael tackade inte utan såg bara ilsket på sin fiende.
”Vad heter du?” Sawael struntade helt i att tacka.
”Kalla mig Mink.” sa ynglingen och log snett. Sawael tittade ner i marken och Mink började gå med raska steg. Från hans hand till Sawaels sammanbundna händer gick det ett rep som nu sakta spändes. För andra gången på kort tid blev Sawael slagen av en förödande insikt. Han stapplade efter Mink medan han genomsökte sitt minne efter information om magiker, eller mer specifikt: Mörkerbevararna. Deras magi var som Ljusbärarnas, destruktiv. Men för Bevararna var deras magi mer instabil och direkt farlig för dess användare. Sawael hade fått lära sig att Mörkerbevarare styrdes och levde i olika ”hus”. Huset Mink var det kraftfullaste av dem, de var lönnmördare.
*SPOILER*
"Om ni har brottom kan ni gå runt en blind kvinna som inte vet var hon sätter fötterna"
"Stig åt sidan om du inte vill att din livstråd skärs av." sa Mink kallt.
"Vem...Vad är ni?"
"Jag är Ayl och du har tagit något som inte tillhör dig."
Upp ur jorden flög små vattendroppar och Minks ögonfärg blev blå. Ayl rettirerade mågra steg och drog upp ett långsmalt metallföremål som hängde runt hennes hals.
"Irowael, hjälp mig!" viskade Sawael ut i luften
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)