Hade tråkigt och hittade ett kul program på deviantart.
Här är karaktärer från min roman gjorda i facemaker. Kommer troligtvis snart (efter påsk) ladda upp fulständiga karaktärs scheman
18 mars 2009
Karaktärer
Hade tråkigt och hittade ett kul program på deviantart.
Här är karaktärer från min roman gjorda i facemaker. Kommer troligtvis snart (efter påsk) ladda upp fulständiga karaktärs scheman
16 mars 2009
Skymning
Den 21: a juni var hon född, på årets ljusaste dag, och var uppväxt i ett stort gult hus i utkanten av det lilla samhället. Alltid klädd i vitt passade hennes namn henne perfekt. Ljus. Men det alla var omedvetna om var att hennes inre var svart som himlen i december.
Hon gick längs den spruckna gångvägen som krökte sig som en kelsjuk katt. Björkarnas löv fladdrade lätt i den svala vinden, de susade och skapade en lite kuslig stämning. Platsen hade hon valt noga, en bit längs gångvägen där två lyktor var släckta. Ljus satte sig på ett av de sju stenblocken som var utslängda i gräshavet och drog upp de bara fötterna under sig för att vänta. Hon kände på den vassa dolken som låg kall mot hennes vita hud, som var helt utan solbränna. Hon tvingade sig själv att lugna ner sitt förväntansfulla sinne. Hon fick inte låta honom se vem hon var innan hon hade övertaget. Mörkret i hennes ljusblå ögon försvann men de lyste ändå i det dunkla ljuset.
Lukas tryckte ner saker i den utnötta bagen och en efter en tog han bitar av sitt gamla liv och samlade dem på ett ställe. En oval fotoram med en bild av hela släkten, en utskriven, kantstött gammal dagbok, en opumpad fotboll och ett havsfärgat litet munspel, stämt i C, var några av de minnen han körde ner i den stora mörkgrå väskan. Lukas skulle bränna den, så att han skulle slippa bli påmind om att han hade trott att han varit speciell.
Han var adopterad hade han plötsligt fått veta, men det var inte det som var nyckel till den ilska som fanns inom honom. Hans adoptivfamilj, inte han, hade för länge sedan fått ett uppdrag. Att skydda människorna här mot den Ondska som återföddes vart 157 år. Och han hade trott att han varit den som skulle få föra traditionen vidare, även om han inte skulle få slåss mot denna Ondska, det hade hans morfar gjort, men att få vara ättling till en hjälte hade betytt allt för honom.
Vad han inte visste var att denna cykel hade blivit störd.
Han skulle bege sig till städerna och försvinna för evigt, från början hade han tänkt gömma sig i obygden men valde metropolernas vimmel istället.
När bagen var full av både användbara och värdelösa saker gick han ut ur det lilla huset och låste allvarsamt den tjocka ytterdörren, han skulle aldrig mer sätta sin fot här igen.
Arg och sårad gick Lukas sakta vägen genom parken. Han hatade allt för tillfället och uttryckte det genom att sparka hårt på allt som olyckligtvis råkade komma i hans väg.
Han var lång för sin ålder och hade kort nötbrunt hår. Hans klädsel var som vilken högstadiekilles som helst, samma sak med hans känslor, vem har inte någon gång känt sig sårad?
Det som skilde Lukas från mängden hade varit vetskapen om att han hade hjälteblod i ådrorna, vilket hade varit en förnedrande lögn.
Ilskan vägrade lägga sig och han morrade lite tyst för sig själv.
Mörkret trängde sig på, Lukas såg förvånat upp från gångvägens sprickor och registrerade att två gatlyktor var släckta. Framför honom i det dunkla ljuset stod en spöklik tjej, barfota och klädd i endast en vit sommarklänning. Den hade smala axelband och en vit broderad ros klättrande över höger lår och midja. Hon var varken smal eller tjock, bara på något sätt lagom.
Hennes blonda hår var uppklippt på ett sådant sätt att han först trodde att hon hade ett kort fluffigt hår. Men när han tittade efter lite diskret så var hennes undre hår ihopflätat i en lång fyrfläta.
Han saktade ner lite grann men gjorde inget försök att stanna.
Innan han hann säga den hälsningsfras han alltid sa, öppnade flickan sin röda mun, den enda färgen på hennes vita kropp förutom de isblå ögonen.
– Du är den sista, dina föräldrar är undanröjda. Bara du står i min väg.
Lukas bleknade, detta var den Ondska de hade pratat om, han kännde det i hela sin kropp och såg mörkret som uppenbarade sig i hennes ögon. Han stannade skräckslaget. Hur kunde detta ha skett? Hans morfar hade ju besegrat den för mindre än hundra år sen.
– De är inte mina riktiga föräldrar, hasplade han ur sig. Det lät som en ursäkt små barn säger till sina arga föräldrar när de blir tagna på bar gärning med handen i godisskålen. Först då insåg han vad ägaren till de lysande ögonen sagt. De var döda. Ljus skakade lätt på huvudet och flätan la sig över hennes axel.
– Det spelar ingen roll, sa hon med sin ljuvliga röst.
Hon kastade sig över honom och tryckte in den benvita dolken i hans bröst. Hennes ögon fylldes av ondskefull lycka och hon lutade sig över honom.
– Äntligen. Äntligen står ingen i min väg längre, viskade hon och med sin lilla hand vred hon runt den vackra dolken.
Lukas sjönk ned på knä och hostade upp hallonrött blod. Det svartnade för hans gröna ögon men han tvingade sig att kolla upp på den vackra varelsen som hånleende stod böjd över honom. Hennes klänning var inte vit längre utan röd av Lukas’ blod, vilket han tyckte var synd, för blod var ju så svårt att tvätta bort.
Ljus såg ner på den döende pojken vid hennes bara fötter.
– Dö, sa hon och nu var allt vackert i hennes röst bortblåst. Hon högg ännu en gång med dolken in i Lukas bröstkorg.
Glöden slocknade i ögonen på Världens Hopp. Ljus kände hur segern fyllde hela hennes kropp. Men då återkom skenet för ett ögonblick i Lukas ögon och med en svag, hes röst, fylld av blod sa han:
– Jag förlåter dig.
Jag är egentligen inte så nöjd med den här novellen. Jag hade ett max för hur mycket jag fick skriva (inlämningsuppgift) och hann som inte förklara hur allt hängde ihop. Men den får ända ligga här i sitt ofullständiga skick (dock slutar den så där) och ni får själva försöka komma på vad jag menar men någon gång i framtiden (efter april) kan jag förklara för dig hur jag tänkte...
Hon gick längs den spruckna gångvägen som krökte sig som en kelsjuk katt. Björkarnas löv fladdrade lätt i den svala vinden, de susade och skapade en lite kuslig stämning. Platsen hade hon valt noga, en bit längs gångvägen där två lyktor var släckta. Ljus satte sig på ett av de sju stenblocken som var utslängda i gräshavet och drog upp de bara fötterna under sig för att vänta. Hon kände på den vassa dolken som låg kall mot hennes vita hud, som var helt utan solbränna. Hon tvingade sig själv att lugna ner sitt förväntansfulla sinne. Hon fick inte låta honom se vem hon var innan hon hade övertaget. Mörkret i hennes ljusblå ögon försvann men de lyste ändå i det dunkla ljuset.
Lukas tryckte ner saker i den utnötta bagen och en efter en tog han bitar av sitt gamla liv och samlade dem på ett ställe. En oval fotoram med en bild av hela släkten, en utskriven, kantstött gammal dagbok, en opumpad fotboll och ett havsfärgat litet munspel, stämt i C, var några av de minnen han körde ner i den stora mörkgrå väskan. Lukas skulle bränna den, så att han skulle slippa bli påmind om att han hade trott att han varit speciell.
Han var adopterad hade han plötsligt fått veta, men det var inte det som var nyckel till den ilska som fanns inom honom. Hans adoptivfamilj, inte han, hade för länge sedan fått ett uppdrag. Att skydda människorna här mot den Ondska som återföddes vart 157 år. Och han hade trott att han varit den som skulle få föra traditionen vidare, även om han inte skulle få slåss mot denna Ondska, det hade hans morfar gjort, men att få vara ättling till en hjälte hade betytt allt för honom.
Vad han inte visste var att denna cykel hade blivit störd.
Han skulle bege sig till städerna och försvinna för evigt, från början hade han tänkt gömma sig i obygden men valde metropolernas vimmel istället.
När bagen var full av både användbara och värdelösa saker gick han ut ur det lilla huset och låste allvarsamt den tjocka ytterdörren, han skulle aldrig mer sätta sin fot här igen.
Arg och sårad gick Lukas sakta vägen genom parken. Han hatade allt för tillfället och uttryckte det genom att sparka hårt på allt som olyckligtvis råkade komma i hans väg.
Han var lång för sin ålder och hade kort nötbrunt hår. Hans klädsel var som vilken högstadiekilles som helst, samma sak med hans känslor, vem har inte någon gång känt sig sårad?
Det som skilde Lukas från mängden hade varit vetskapen om att han hade hjälteblod i ådrorna, vilket hade varit en förnedrande lögn.
Ilskan vägrade lägga sig och han morrade lite tyst för sig själv.
Mörkret trängde sig på, Lukas såg förvånat upp från gångvägens sprickor och registrerade att två gatlyktor var släckta. Framför honom i det dunkla ljuset stod en spöklik tjej, barfota och klädd i endast en vit sommarklänning. Den hade smala axelband och en vit broderad ros klättrande över höger lår och midja. Hon var varken smal eller tjock, bara på något sätt lagom.
Hennes blonda hår var uppklippt på ett sådant sätt att han först trodde att hon hade ett kort fluffigt hår. Men när han tittade efter lite diskret så var hennes undre hår ihopflätat i en lång fyrfläta.
Han saktade ner lite grann men gjorde inget försök att stanna.
Innan han hann säga den hälsningsfras han alltid sa, öppnade flickan sin röda mun, den enda färgen på hennes vita kropp förutom de isblå ögonen.
– Du är den sista, dina föräldrar är undanröjda. Bara du står i min väg.
Lukas bleknade, detta var den Ondska de hade pratat om, han kännde det i hela sin kropp och såg mörkret som uppenbarade sig i hennes ögon. Han stannade skräckslaget. Hur kunde detta ha skett? Hans morfar hade ju besegrat den för mindre än hundra år sen.
– De är inte mina riktiga föräldrar, hasplade han ur sig. Det lät som en ursäkt små barn säger till sina arga föräldrar när de blir tagna på bar gärning med handen i godisskålen. Först då insåg han vad ägaren till de lysande ögonen sagt. De var döda. Ljus skakade lätt på huvudet och flätan la sig över hennes axel.
– Det spelar ingen roll, sa hon med sin ljuvliga röst.
Hon kastade sig över honom och tryckte in den benvita dolken i hans bröst. Hennes ögon fylldes av ondskefull lycka och hon lutade sig över honom.
– Äntligen. Äntligen står ingen i min väg längre, viskade hon och med sin lilla hand vred hon runt den vackra dolken.
Lukas sjönk ned på knä och hostade upp hallonrött blod. Det svartnade för hans gröna ögon men han tvingade sig att kolla upp på den vackra varelsen som hånleende stod böjd över honom. Hennes klänning var inte vit längre utan röd av Lukas’ blod, vilket han tyckte var synd, för blod var ju så svårt att tvätta bort.
Ljus såg ner på den döende pojken vid hennes bara fötter.
– Dö, sa hon och nu var allt vackert i hennes röst bortblåst. Hon högg ännu en gång med dolken in i Lukas bröstkorg.
Glöden slocknade i ögonen på Världens Hopp. Ljus kände hur segern fyllde hela hennes kropp. Men då återkom skenet för ett ögonblick i Lukas ögon och med en svag, hes röst, fylld av blod sa han:
– Jag förlåter dig.
Jag är egentligen inte så nöjd med den här novellen. Jag hade ett max för hur mycket jag fick skriva (inlämningsuppgift) och hann som inte förklara hur allt hängde ihop. Men den får ända ligga här i sitt ofullständiga skick (dock slutar den så där) och ni får själva försöka komma på vad jag menar men någon gång i framtiden (efter april) kan jag förklara för dig hur jag tänkte...
Himlavalv
”Astrid är död” sa min mor. Jag rynkade ögonbrynen och såg oförstående ut. Jag visste att min gammelmormor låg för döden, men telefonen hade inte ringt och det här var långt innan min mamma ens börjat tänka på att skaffa en mobil. Det var var en eftermiddag i februari och jag gick i mellanstadiet. Efter skolans slut den dagen hade jag som vanligt satt mig framför datorn och börjat spela min brors strategispel. När min mamma hade ropat hade jag motvilligt sparat där jag var för att se efter vad min mor tyckte var så speceiellt med denna februarisolnedgång.
En vinterdag något år tidigare hade min gammelmormor fallit i sitt hem och brutit lårbenshalsen. Hon opererades men till följd av sövningen blev hon dement, åldern tog ut sin rätt. Hon flyttades till ett ålderdomshem där min familj och jag ofta hälsade på. Vid dessa tillfällen brukade vi sjunga och fika. Hon kunde utan tvekan alla andrastämmor på de sånger vi sjöng och hon beklagade sig ofta att hon inte hade några ingredienser att baka med.Hon hade kvar sin humor och var väl medveten om att hon inte mindes som för. När vissa i släkten kom på besök kunde hon säga: ”Ja vet att ja tjenn åt e’ men ye få ursäkta att ja eint vet vem yi ä’.”
”Himlen såg exakt ut såhär när Gunnar dog.” sa min mor där vi stod i det tysta huset. Gunnar hade varit Astrids man. Han hade dött inte långt efter att min storebror fötts den elfte januari. Min mor bad mig stå kvar och medan jag såg den kalla solnedgången sakta förändras gick hon för att hämta ett av våra otaliga fotoalbum.
Försiktigt bläddrade hon bland de fotofyllda sidorna tills hon kom fram till min brors födelse. Där, några sidor senare, satt ett kort av en vacker februarisolnedgång. Jag såg ut genom de stora fönstren och visst var det samma himmel.
Ännu en gång blev jag lämnad med dessa purpurmoln när mamma sprang ner efter kameran. Jag såg ned i fotoalbumet och iakttog kortet innan himlen. Ett av de sista foton tagna av min gammelmorfar som lyckligt höll i en liten pojke.
När jag var liten levde jag hos Astrid och mina morföräldrar när min mamma var på ett rehabiliteringshem för ryggskadade. Astrid och mormor har alltid betytt otroligt mycket för mig och när jag var litet envisades jag med att bestämt uttrycka att mormor, morfar och gammelmormor skulle vara på mitt bröllop. Detta fick alltid Astrid att skratta, men jag som endast var 5 år kunde inte förstå att gammelmormor skulle bli äldre än de 92 år hon bar.
Astrid hade sina små intressen, måla tavlor, brodera, lyssna på kristen musik och baka matbröd. Hon var en arbetsam och vänlig människa.
Hon hade även den fantastiska hobbyn att hon kunde allt om rally. Direkt något nämndes om rally på TV-sporten avbröt hon sig för att komma och lyssna. Enligt mig var rally den enformigaste sporten i hela världen!
Med kameran i högsta hugg ställde sig min mor på samma plats som hon stått på för alla dessa år sedan och tog ett kort.
”Men himlen har förändrats, nu är den inte lika dan längre.”
Telefonens skarpa ton genljöd genom det tysta huset. När mamma gick en trappa ner för att svara följde jag efter. Det var tyst ett tag och jag såg hur hon brast i tårar sen berättade mamma. Min mormor meddelade att Astrid var dödförklarad.
Lite mer än ett år senare satt jag ännu en gång framför datorn. Min mamma satt och läste någon reseguide och pappa vattnade blommorna. Det var en solig dag i mars och jag hörde pappa skratta lätt åt något. Självklart kunde jag inte låta bli att fråga åt vad han skrattade.
”Se på himlen, om en konstnär hade målat en tavla så där skulle ingen tro på honom när han sa att han målat av himlen. Och jag såg ut och visst var det en konstig himmel. Oranga, rosa, lila och vita molnstreck bildade en vacker men definitivt ovanlig solnedgång. Jag skrattade lätt och återgick till mitt strategispel.
Telefonen ringde men jag var inte intresserad av att svara. Mamma svarade och jag tänkte inte mer på det. Solen gick ned bakom husen och det ringde ännu en gång. Kort efter det kom mamma in och sa tystlåtet att min farfar var död. Pappa hade fått ett telefonsamtal av farmor att han var tvungen att komma för farfar hade kollapsat. Pappa hade kommit dit innan farfar dog, innan ambulansen kommit var han vid sin fader sida hållandes hans hand,
Den kvällens solnedgång hade sett ut som min farfars fartfyllda liv, ett äventyrligt liv i många kulörer.
Hur kommer min port in i livet efter detta att se ut? Kommer det bli en regnig förmiddag eller en norrskensfylld stjärnhimmel?
Vilka färger kommer att finnas i mitt livsporträtt?
Författarens kommentarer: Denna historia tror du kanske jag har skapat ur min fantasi och kanske har du rätt, jag var bara tolv år, hur skulle jag kunna minnas vad som hände när min gammelmormor dog? Men korten ljuger inte, fotoalbumen har blivit fler och det finns två nästan identiska kort av två olika solnedgångar, det ena taget -84 det andra -04. Tyvärr så har jag ingen skanner, annars hade ni fått se dem.
Evelina Astrid Maria
En vinterdag något år tidigare hade min gammelmormor fallit i sitt hem och brutit lårbenshalsen. Hon opererades men till följd av sövningen blev hon dement, åldern tog ut sin rätt. Hon flyttades till ett ålderdomshem där min familj och jag ofta hälsade på. Vid dessa tillfällen brukade vi sjunga och fika. Hon kunde utan tvekan alla andrastämmor på de sånger vi sjöng och hon beklagade sig ofta att hon inte hade några ingredienser att baka med.Hon hade kvar sin humor och var väl medveten om att hon inte mindes som för. När vissa i släkten kom på besök kunde hon säga: ”Ja vet att ja tjenn åt e’ men ye få ursäkta att ja eint vet vem yi ä’.”
”Himlen såg exakt ut såhär när Gunnar dog.” sa min mor där vi stod i det tysta huset. Gunnar hade varit Astrids man. Han hade dött inte långt efter att min storebror fötts den elfte januari. Min mor bad mig stå kvar och medan jag såg den kalla solnedgången sakta förändras gick hon för att hämta ett av våra otaliga fotoalbum.
Försiktigt bläddrade hon bland de fotofyllda sidorna tills hon kom fram till min brors födelse. Där, några sidor senare, satt ett kort av en vacker februarisolnedgång. Jag såg ut genom de stora fönstren och visst var det samma himmel.
Ännu en gång blev jag lämnad med dessa purpurmoln när mamma sprang ner efter kameran. Jag såg ned i fotoalbumet och iakttog kortet innan himlen. Ett av de sista foton tagna av min gammelmorfar som lyckligt höll i en liten pojke.
När jag var liten levde jag hos Astrid och mina morföräldrar när min mamma var på ett rehabiliteringshem för ryggskadade. Astrid och mormor har alltid betytt otroligt mycket för mig och när jag var litet envisades jag med att bestämt uttrycka att mormor, morfar och gammelmormor skulle vara på mitt bröllop. Detta fick alltid Astrid att skratta, men jag som endast var 5 år kunde inte förstå att gammelmormor skulle bli äldre än de 92 år hon bar.
Astrid hade sina små intressen, måla tavlor, brodera, lyssna på kristen musik och baka matbröd. Hon var en arbetsam och vänlig människa.
Hon hade även den fantastiska hobbyn att hon kunde allt om rally. Direkt något nämndes om rally på TV-sporten avbröt hon sig för att komma och lyssna. Enligt mig var rally den enformigaste sporten i hela världen!
Med kameran i högsta hugg ställde sig min mor på samma plats som hon stått på för alla dessa år sedan och tog ett kort.
”Men himlen har förändrats, nu är den inte lika dan längre.”
Telefonens skarpa ton genljöd genom det tysta huset. När mamma gick en trappa ner för att svara följde jag efter. Det var tyst ett tag och jag såg hur hon brast i tårar sen berättade mamma. Min mormor meddelade att Astrid var dödförklarad.
Lite mer än ett år senare satt jag ännu en gång framför datorn. Min mamma satt och läste någon reseguide och pappa vattnade blommorna. Det var en solig dag i mars och jag hörde pappa skratta lätt åt något. Självklart kunde jag inte låta bli att fråga åt vad han skrattade.
”Se på himlen, om en konstnär hade målat en tavla så där skulle ingen tro på honom när han sa att han målat av himlen. Och jag såg ut och visst var det en konstig himmel. Oranga, rosa, lila och vita molnstreck bildade en vacker men definitivt ovanlig solnedgång. Jag skrattade lätt och återgick till mitt strategispel.
Telefonen ringde men jag var inte intresserad av att svara. Mamma svarade och jag tänkte inte mer på det. Solen gick ned bakom husen och det ringde ännu en gång. Kort efter det kom mamma in och sa tystlåtet att min farfar var död. Pappa hade fått ett telefonsamtal av farmor att han var tvungen att komma för farfar hade kollapsat. Pappa hade kommit dit innan farfar dog, innan ambulansen kommit var han vid sin fader sida hållandes hans hand,
Den kvällens solnedgång hade sett ut som min farfars fartfyllda liv, ett äventyrligt liv i många kulörer.
Hur kommer min port in i livet efter detta att se ut? Kommer det bli en regnig förmiddag eller en norrskensfylld stjärnhimmel?
Vilka färger kommer att finnas i mitt livsporträtt?
Författarens kommentarer: Denna historia tror du kanske jag har skapat ur min fantasi och kanske har du rätt, jag var bara tolv år, hur skulle jag kunna minnas vad som hände när min gammelmormor dog? Men korten ljuger inte, fotoalbumen har blivit fler och det finns två nästan identiska kort av två olika solnedgångar, det ena taget -84 det andra -04. Tyvärr så har jag ingen skanner, annars hade ni fått se dem.
Evelina Astrid Maria
14 mars 2009
Djup suck.........
Så bra gick det med min, "tat lugnt med skrivandet" - plan, ny skrivartävling och jag kan bara inte låta den gå mig förbi.
13 mars 2009
12 mars 2009
Ännu en härlig torsdag
Har bestämt mig för att ta tag i mitt liv och sätt upp mål som jag faktiskt NÅR!! Nu närmast ligger körkortet och dess jobbiga teori, därför kommer skrivandet på mina noveller (och min roman) gå lite på sparlåga här framöver, men jag ska försöka ladda upp några noveller här (jag losade i en novelltävling, men filen är på datorn hemma) men något nytt blir det nog inte på ett tag. Men på påsklovet far orkestern till Tyskland och på bussresor har jag en tendens att skriva mycket så länge vägen är bra. Hittade en kul länk om ni vill läsa lite humor. XDRoliga uppsatser... typ
11 mars 2009
Sportlovsuppehåll
Ahh, det var ett tag sen jag skrev. Den senaste veckan har min skola haft sportlov och jag har varit lite varstans. Mellan onsdag och söndag var jag på läger i Klippen, bara just efter Hemavan. Det var riktigt kul, och självklart flödade inspirationen.
När man har oturen (eller turen?) att stå ensam i liften på väg upp mot toppen har man en massa tid bara till att tänka. Jag skrev nästkommande kapitel i min roman i huvudet och fick en hel del små idéer som kanske blir några noveller i framtiden.
Jag har väldigt svårt för att skriva hemma, det blir att jag sätter mig och ser film eller spelar spel framför datorn, jag blir otroligt lätt beroende av saker. Därför är tillfällen som de här otroligt härliga! Jag tänker bäst när jag har folk omkring mig som jag inte har något tvång att tala med, på ett café eller i ett bibliotek, i detta fall i liften. Samma sak gäller för mitt skrivande, jag tror att merparten av min roman (än så länge) är skriven på bussen eller i väntan på att lektioner ska börja. Jag har väldigt förstående klasskompisar som låter mig vara asocial innan, och ibland under, lektioner. XD
Tips till dig som skriver:
Skriv upp alla små idéer du får på lappar och spara i en burk, när du samlat ihop några tiotal, försök få ihop dem och voila: konceptet till en novell eller roman ligger framanför dig.
Kul video jag filmade under lägret =) Några kompisar gör sälen nerför en väldigt brant svart pist i Tärnaby, ni som är beresta kanske har åkt granbacken... ^^
När man har oturen (eller turen?) att stå ensam i liften på väg upp mot toppen har man en massa tid bara till att tänka. Jag skrev nästkommande kapitel i min roman i huvudet och fick en hel del små idéer som kanske blir några noveller i framtiden.
Jag har väldigt svårt för att skriva hemma, det blir att jag sätter mig och ser film eller spelar spel framför datorn, jag blir otroligt lätt beroende av saker. Därför är tillfällen som de här otroligt härliga! Jag tänker bäst när jag har folk omkring mig som jag inte har något tvång att tala med, på ett café eller i ett bibliotek, i detta fall i liften. Samma sak gäller för mitt skrivande, jag tror att merparten av min roman (än så länge) är skriven på bussen eller i väntan på att lektioner ska börja. Jag har väldigt förstående klasskompisar som låter mig vara asocial innan, och ibland under, lektioner. XD
Tips till dig som skriver:
Skriv upp alla små idéer du får på lappar och spara i en burk, när du samlat ihop några tiotal, försök få ihop dem och voila: konceptet till en novell eller roman ligger framanför dig.
Kul video jag filmade under lägret =) Några kompisar gör sälen nerför en väldigt brant svart pist i Tärnaby, ni som är beresta kanske har åkt granbacken... ^^
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)