Novellen "Utsikt från ett norrfönster" är en skrivarövning som jag rekommenderar alla att göra.
Där har de höga hallonbuskarna sakta men säkert tagit över. På sensomrarna strövar jag omkring där och plockar in de röda, mogna bären medan jag njuter av deras doft, svag men distinkt. Vi gör härligt god sylt av bären och vi äter den till frukost nästan varenda dag under året. Jag blundar och känner smaken av nyplockade hallon i munnen. Försiktigt öppnar jag mina blå ögon och blickar än en gång ut genom mitt fönster, den här gången åt öster.
Bakom grannens röda hus, snett åt höger från mitt fönster, ligger en liten skog, eller egentligen en björkdunge med några starkt doftande tallar slumpvis utspridda. Tio i åtta vissa mornar springer jag som en jagad älg där igenom på min väg till den aldrig punktliga bussen. Enrissnåren gör min väg intressantare där de växer slingrande över marken.
Till jul går jag och mamma ut och plockar in lite av det vackra riset i en brun urna och pryder det med röda små garntomtar och gnistrande stjärnor. Urnan har sin bestämda plats i hallen där enriset sprider en fräsch doft av skog.
Mellan 21 och 24 nu under årets mörkaste tid njuter jag av en stjärnfylld himmel översvämmad av sprakande, skimrande norrsken. Dock störs stämningen lite av de grusbilar som bullrande kör på Jörnsvägen, vägen på andra sidan hallonhavet. Jag minns särskilt den lastbil som välte ner i det djupa diket på vår sida av vägen, för ljudet fick en att tro att himlen föll ner. Detta hände när jag var yngre och jag kunde inte fatta att lastbilen inte hade sprängts, så där som de gör på film, ni vet.
Skrattande åt barns förunderliga tankar ser jag kärleksfullt ut på min svarta katt som hoppar och jagar mössen under snön. Han är nog lite hungrig så här sent på kvällen och jag överger mitt frostkantade fönster sakta och tyst, för att gå och locka in min vackra norska skogskatt.
- Biljard eller killer? Frågade Maria ut i luften, även om frågan var riktad till den som stod lutad mot biljardbordets kant, Daniel.
- Vi blir väl tre så då spelar vi väl killer, svarade han och började plocka upp biljardkulorna ur hålen. Lite sen som vanligt kom en rödkindad flicka in i rummet där bord och stolar var kringspridda i allsköns oordning.
- Vad kör vi? Johanna kastade ur sig frågan rakt i ansiktet på Maria. Maria tog ett litet steg tillbaka och gjorde en liten konstpaus innan hon svarade.
- Killer, svarade hon mordiskt med ett tvetydigt leende på läpparna. Daniel plockade vant ner kulorna i triangeln och sträckte sig efter kön när han var klar. Johanna däremot kastade en hastig blick på triangeln, vände sedan på klacken och gick mot det lilla köket på norrsidan av salen.
Killer gick ut på att ha två hemliga kulor själv och försöka stöta ner de andras kulor. Ett psykologiskt spel där Maria oftast lyckades skjuta ner sina egna livlinor.
- Jag behöver något att dricka, men ni kan börja, sa Johanna i ett mera normalt tonfall.
- Har du valt nummer? frågade Maria högt efter henne.
- Jepp, kör ni! Johanna började leta efter ett glas i de många vita skåpen.
Daniel tog upp den lilla blå kuben och började krita köns lätt misshandlade topp.
För att vara kille var Daniel långt under medellängd, även om han bar varje centimeter med osårbar stolthet, kunde han inte komma ifrån att han bara var just över en och sexti. Han drog vant en hand genom sitt bruna hår innan han böjde sig ner för att sikta.
För ett lyckat resultat tog han god tid på sig och de chokladfärgade ögonen var fixerade vid den blåfläckiga, vita kulan.
Johanna kom tillbaka från köket med ett oroväckande stort glas och sjönk ner i soffan precis som en katt som hittat den perfekta platsen att äta upp en blåmes. Hon var yngst av de tre, två år yngre än Maria och tre år yngre än Daniel. Ett långt, men väl uppklippt, gyllenbrunt hår och ögon som pulserade av liv gjorde henne både söt och vacker. Trots denna bedårande skönhet hade hon ännu aldrig funnit en pojkvän.
Utan någon märkbar förändring i rummet blev luften tung, samma känsla som just innan åskan går. Johanna rynkade fundersamt på ögonbrynen och såg ner i sitt vattenglas där krusningar uppenbarade sig.
Daniel koncentrerade sig och lika fokuserad som ett proffs sköt han iväg den vita kulan. Tonen som hördes när den slog emot formationen hördes mycket tydligare än vad som var normalt. Även om kulor i vanliga fall spreds åt alla håll om de träffades av en stöt som denna, saktade de nu in som om de rörde sig genom gelé.
Krusningarna i Johannas glas stelnade som gelatin och förvånat vände hon upp och ned på glaset utan att vattnet rörde på sig.
När luften startat att förändras hade Maria sakta börjat nynna några nötta toner. Sången påminde om en keltisk ballad och Daniel erinrade sig att han hört Maria vissla på den en gång för länge sedan. Nu tog hon ögonkontakt med Daniel som fortfarande låg och siktade utefter bordet. Hans kropp stelnade till i den positionen, men hans ansiktsuttryck gjorde det inte utan spändes i lätt irritation.
- Vad? började han men blev avbruten av Maria som hyschade på honom.
Nu blev Daniel riktigt rädd. Han kunde inte röra en muskel förutom i ansiktet, men efter att Maria tystat honom vågade han inte annat än att spela med, som om även han verkligen var förstenad.
- Maria, vad gör du? frågade Johanna försiktigt. Men Maria svarade inte utan började än en gång att nynna, men denna gång med sina mångfärgade ögon fästa på Johanna. Med en spänst som närmast kunde liknas vid en uppretad ekorre hoppade Johanna upp ur soffan.
- Vad gör du? upprepade hon med skräck i rösten. Glaset med det stela vattnet rullade sakta över golvet.
- Ja, min sköna dam, vad gör du? Rösten som nu talade lät föraktfull och överlägsen. Luften bakom Daniel började skimra lätt i grönt, ljuset blev starkare och till slut var de för bländande att se in i. Både Maria och Johanna tittade ner i golvet för att inte förblindas. Lika fort som man slår av en strömbrytare sögs ljuset upp av väggarna. Daniel hade aldrig förut varit så skräckslagen och paniken började komma krypande. Men Maria blickade ner på honom och sa lugnt, även om hennes långa fingrar knöts.
- Så det är ni, kapten, som har stannat tiden.
Johanna kände sig svimfärdig. En explosionsartad huvudvärk brakade in i hennes huvud som en skenande ko. För att bekämpa yrseln tog hon stöd mot den limegröna väggen (ungdomarna hade själva fått bestämma färg) och blundade.
Oroad såg Maria ner på den allt blekare Johanna men hon stod fastfrusen i golvet. Ljuset hade bleknat och det kändes ovanligt mörkt i det vanligtvis ljusa rummet.
Försiktigt lyfte Johanna sitt värkande huvud och fäste blicken på de två männen bakom Daniels stela kropp. De var likadant klädda, i löst sittande, mörkgröna byxor som var hopsnörda längst ner. Deras skor var svarta kängor och de hade ärmlösa, gråa överdelar. Men den stildetaljen Maria la märke till först av allt var deras fingerlösa skinnhandskar.
Den främre av de två hade runt sin nacke ett rött broderat band, det enda i klädseln som skilde de båda främlingarna åt. Trots sin föraktfulla röst hade han ett vänligt utseende. Han var den längre av de två med kort brunt hår och utmärkande små öron.
Lite snett bakom honom stod en rödhårig yngling och tittade ner i marken. Trots att han försökte dölja sitt utseende såg man hela det långsmala ansiktets alla detaljer.
- Arvtagerska..., var allt Johanna hann höra innan hon sjönk ner i ett ensamt mörker.
- Följ med oss, sa han med den röda kragen, troligtvis kaptenen. Marias ansikte var inte lugnt längre och Daniel fokuserade på att föreställa förstenad. Han flyttade inte blicken från den vita kulan längre ner på bordet, men han var noga med att memorera allt som sades.
- Johanna..., sa Maria stilla och mötte Johannas normalt bruna ögon, det lilla problemet var att de inte lägre var bruna, de var gröna.
- Vem är Johanna? frågade en flickröst ur Johannas mun, helt olik Johannas sjungande stämma. Sakta slöt Maria ögonen.
- Johanna är den rättmätiga ägaren till den kropp du bär Mitsa. Hennes röst innehöll en hopplöshet Daniel aldrig hört förut. I vilken svårighet de än varit hade alltid Maria varit den som sett det positiva i hela situationen och aldrig givit upp hoppet.
De gröna ögonen svepte över Johannas händer och armar. Mitsa kände på det ansikte hon bar och bleknade.
- Jag är en parasit, jag har tagit över en annan människas kropp, sa hon lågt och oroligt för sig själv. Hastigt tittade hon upp och fäste sina smaragdögon på Maria som med behärskad oro mötte hennes blick.
- Och du är? Men Maria hann inte svara innan kaptenen ännu en gång tog till orda.
- Även om hon är förklädd, är den där den före detta kungliga bevararen, Naomi.
Ansiktsuttrycket som speglade Mitsas känslor hade aldrig förut svept över Johannas snälla ansikte.
- Vad är det som har hänt i Kviras? sa rösten som inte var Johannas upprört till kaptenen.
- Din far är död och just nu ligger makten hos Rådet. De tänker flytta styret till kusten och de har förbjudit kartor över Tunnlarna. Men vi är många som fortfarande är er trogna. Kaptenen talade långsamt men det syntes tydligt på hans kroppsspråk vad hans åsikt var om Bergens Rådslag.
Maria hade sänkt blicken när kaptenen börjat tala och hon stod kvar i denna ställning när Mitsa häftigt vände sig mot henne.
- Du, du stal min stjäl och satte in den i en annan persons kropp. Du lät mitt rike, min arvsrätt, slås i spillror. Hela denna tid har du låtit mig vara ovetande. Maria sa ingenting.
- Se på mig, befallde Mitsa morrande. Sakta höjde Maria blicken till Mitsas ögon.
Ljudet av örfilen ekade i salen.
- Landsförrädare, sa Mitsa föraktfullt mellan sina hopbitna tänder.
Behärskat vände Maria tillbaka sitt huvud och ännu en gång såg hon in i Mitsas gröna ögon.
- Det var inte jag som stal din själ, men det var jag som räddade den, sa hon uppgivet. En fin rynka bildades mellan Mitsas välplockade ögonbryn.
- Du erkänner att du gjorde mig till en parasit.
- Minns du inte? Nu fanns det förtvivlan i Marias rös. Hela hennes kropp uttryckte bedjande inför Mitsas kalla ögon.
- Du och Irowael, båda blev ni bestulna era kroppar, men tack vare hans magi lyckades ni fly till andarnas värld, där jag kom och letade efter er. Minns du inte den förutsägelse Profeten kungjorde den där kvällen, om Imperiets undergång? Minns du inte hur vi satt och diskuterade de gamla synernas betydelse, och vad vi kom fram till? Minns du inte att Kviras måste gå under om den värld vi var födda i ska kunna fortsätta leva?
Det såg ut som om Mitsa skulle slå till Maria igen men hon behärskade sig.
- Om så är fallet ska jag gå under med mitt folk, sa hon upproriskt och gick och ställde sig mellan de två krigarna.
- Och Naomi? frågade Mitsa kyligt.
- Ja, Arvtagerska?
- Vad gjorde du med min Irowael? Rädslan i Marias ögon byttes ut mot ilska.
- Han var aldrig din, vad du än tror, och om du använder din kärlek till honom, om den nu finns, kommer du utan problem att finna honom.
Mitsa drog snabbt som en huggorm upp kaptenens stridsdolk ur dess skida och kastade den mot Marias bröst.
Daniel kunde knappt behärska sig när han såg dolken komma flygande förbi honom, och endast på grund av sin viljestyrka lyckades han vara tyst. Den stillastående tiden kunde inte förhindra det som skedde i detta enda ögonblick. Men just innan dolken skulle skära bort Marias liv hände något förunderligt. Maria blev genomskinlig, ja, förvandlad till vatten, och dolken fastnade i väggen bakom.
- Jag är en själbärare, vi är Bevararen! Det var fyra röster som sa det i korus. Hon förändrades, vingar växte ut, drakvingar och hennes långa, nötfärgade hår blev marinblått.
De båda vakterna drog med exakt likadana rörelser sina långa, smala svärd och ställde sig framför Mitsa.
- Ta mig härifrån, kommenderade hon myndigt. Kaptenen drog fram ett portalsigill för att retirera men innan han hann samla energin stod Naomi bakom honom och la sin kloförsedda hand över hans icke skyddade hals.
- Det där låter du bli. Vi har något att säga. Hon vände sig mot Mitsa med kaptenen framför sig.
- Jag är ingen parasit, utan vi lever i symbios alla fyra. Många lyckas med det men tydligen inte du och Johanna. Därför måste jag göra min handling ogjord. Mitsa bleknade märkbart och backade mot väggen.
- Du tänker döda mig, sa hon skräckslaget med sina bruna ögon fästa på Naomis vingar.
Efter en snabb blick på sin kapten gjorde den rödhåriga ynglingen ett utfall mot Naomi. Kaptenen slet sig ur Naomis grepp och slöt sig till sin attackerande kamrat.
Naomi förvandlade sig snabbt till vatten och gled genom Mitsa. Arvtagerskans kropp blev blek som månen och likt ett barns klosstorn föll hon mot ekgolvet.
De båda krigarna attackerade den nu fasta Naomi från var sitt håll men hon sjöng häftigt tre korta toner. Den korta melodin orsakade att deras fötter smälte ner i trägolvet. Lika snabbt som en passadvind lyfte hon upp den slappa kroppen och hoppade utom räckhåll för krigarna.
- Om ni nu skulle vilja vara så snälla och inte störa oss, sa de fyra rösterna sarkastiskt från Marias mun.
Efter en kort viljekamp la kaptenen ner sitt svärd. Naomis vingar försvann och endast Maria blev kvar.
- Jag ska inte döda dig, Mitsa, bara separera din själ från Johanna.
Maria knäppte upp sitt halsband, ett löv i vitt guld med en diamant som daggdroppe. Försiktigt la hon ner det på golvet bredvid Johannas kropp. Därefter började hon sjunga några ljusa, långa toner. Ut ur sin bröstkorg drog hon två energiväsen. Den ena tryckte hon in i halsbandet, där diamanten sög upp Mitsas själ, och den andra tryckte hon varsamt in i Johannas livlösa kropp.
Försiktigt lyfte hon upp halsbandet från golvet och ställde sig upp. Hon sjöng mjukt en skala och vakternas fötter befriades.
- Varsågod, sa Maria, helt ensam och sårbar. Formellt räckte hon fram halsbandet till kaptenen.
- Det var det här ni kom för, så om ni skulle vilja vara snälla och starta tiden och ge er av härifrån. Med en liten bugning tog kaptenen emot vitguldslövet.
- Vi skulle behöva en resurs som er i Upproret, sa han menande, men Maria bara skakade på huvudet.
- Det är inte min uppgift. Ta hand om Mitsa. Kapten böjde huvudet och knäppte med fingrarna.
Johanna satte sig tvärt upp i hörnsoffan där hon låg. Hon hörde biljardkulorna studsa mot de gröna vallarna. Maria satt lugnt vid hennes sida.
- Du svimmade, mår du bra? Maria blickade in i Johannas bruna ögon.
- Ja... jag drömde att det var två män här i likadana kläder. Hon tittade upp på Daniel som långsamt reste sig från biljardbordet.
- Varför ser du så rädd ut? frågade Johanna. Hon satte ner fötterna på golvet och blev förvånad över att det var blött. Hon måste ha tappat glaset. Maria log hemlighetsfullt och sa:
- Ja, Irowael, varför ser du så rädd ut?
Hej på er alla!